språkfejden

I dagens Husis läser jag ett av de vettigaste inläggen på länge i den för närvarande väldigt högljudda språkdebatten (mysgubbar mot icke-mysgubbar). I en kolumn antyder Merete Mazzarella att diskussionen om obligatorisk svenska i finska skolor kommit att föras på ett problematiskt sätt, med begränsad förståelse för vad det kan innebära att lära sig svenska i en finsk skola. Det håller jag med om. I debatten har finlandssvenska skribenter frammanat en uppspaltning i Vi finlandssvenskar som värnar om VÅRA rättigheter (nu är det K-R-I-S) och Finnarna som inte vill/orkar lära sig svenska språket. Tonen i diskussionen är sällan konstruktiv. Ibland är det haverism som spökar, ibland paternalism. Att till exempel jämföra undervisningen i svenska med undervisningen i ryska i skolor tycks vara tabu.

De fina poänger som Mazzarella gör handlar om hur att lära sig tala ett annat språk än modersmålet ibland handlar om andra saker än det rent formella; om att skämmas eller ha dåligt samvete för att man pratar språket bristfälligt. att tro sig märka att den andre blir otålig när man gör stapplande försök att tala ett främmande språk. Hon nämner något som många känner igen sig i: att få ett surt bemötande av en tjänsteman på någon myndighet, högst antagligen på grund av att personen ifråga inte kan svenska.

Jag växte upp på Åland. På min tid (-----)  avskydde de flesta elever och studenter undervisningen i finska. Finska var ofta det ämne som hatades ivrigast och mest högljutt. (Det är frivilligt att läsa finska på Åland.) Vad var det som fick finskan, och inte franskan, tyskan eller latinet (som några glatt läste) att framstå som så plågsam? Så klart handlade det om mer än en sak. En del av aversionen kan spåras till en mycket formell undervisningsform, där all energi gick åt till att plugga grammatiska regler snarare än att utveckla förmågan att lära sig tala och förstå. (Några lärare gjorde sitt bästa för att komma till rätta med det här.) En hel del studenter delade dessutom många ålänningars misstänksamhet mot allt finskt. Man har vant sig vid att det ska råda en viss antagonism mellan det finska och det åländska, och faller själv in i samma spår (själv satsade jag extra mycket på finskan som en form av tonårsrevolt, och läste finska litteraturklassiker - nu är allt dessvärre glömt). Sedan tror jag också att en del åländska elever tror att det är meningslöst att lära sig språket, när de ändå planerar att vidareutbilda sig, eventuellt arbeta, i Sverige. Att franska och latin inte upplevdes som meningslöst - ja, jag har ingen förklaring. Det är heller inte speciellt förvånande att det gav en viss status att uttrycka sin aversion mot finskan: då var man normal, och ingen plugghäst. Att ogilla finska blev en jargong. (Jag vet mycket lite om hur diskussionen går på Åland idag. Kanske har saker blivit bättre.)

 Att tala om skam, fördomar, grinighet, pinsamhet är förstås på ett sätt mycket svårare än att tala om formella rättigheter (eftersom här sätts vi själva på spel: visar jag tålamod med någon som gärna vill tala svenska med mig? hur reagerar jag när jag inte får service på mitt eget språk? hur bemöter jag sura tjänstemän?). Men enklare också, eftersom det handlar om vardagliga situationer. Det är inte konstigt att känna frustration när man, som jag, på sin skitfinska inte lyckas göra sig förstådd när det gäller att inhandla en alldeles SPECIELL kabel; i den svettiga butiken, jag vill ha mat NU och inte stå här och ... Andra exempel är lika enkla att förstå, som min mormor som blev glad då personalen på ålderdomshemmet talade finska. Ett annat exempel som inte heller är rocket science är den pinsamhet som kan uppstå i ett sällskap där de flesta talar finska och en talar språket endast behjälpligt. Sådana situationer befinner jag mig ibland i, och emellanåt leder sådana duster med den egna oförmågan och sociala klantigheten till en allmän upplevelse av hopplöshet: jag vill absolut förkovra mig i det finska språket, för det blir ju ändå inte bra.

Språk handlar oftast inte om att förmedla information, utan i många situationer skämtar man, tröstar någon, berättar en historia, vill man uttrycka hur något slog en som något, vill man säga något på ett diskret sätt, visar man att man inte förstår poängen  (Intressant nog ger den här modfälldheten i andra sällskap, där jag känner mig så pass avslappnad så att jag struntar i om jag uttrycker mig korrekt eller inte - det är ju knappast så att mina kunskaper i finska mirakulöst förbättrats.)

Det är sällan som de här väldigt konkreta sakerna tas upp på de finlandssvenska debattsidorna (sådana exempel finns också, men trist nog är det ofta den indignerade och förorättade tonen som dominerar: att inte JAG fick service på svenska i bensinmacken i Polvijärvi - utan självdistans.). Att tala ett språk handlar om sociala situationer, relationer som kan vara både hierarkiska och könade, sårbarhet, att få ärenden uträttade, frustration, glädje, slutenhet, att få något sagt som man vill ha sagt, att ge riktig information, att kunna hjälpa till, att småprata. Att glömma sådana dimensioner gör att debatter om språkkunskaper går på tomgång.