Det förlegade förtrycket

Man tänker ofta att idéer om historisk utveckling är hopplöst föråldrade.
Intressant nog är det just föreställningar om det hopplöst föråldrade som tenderar att uttrycka en form av optimistisk tilltro till att historien på ett närmast automatiskt sätt vandrar mot det upplysta och det goda. Den här formen av tänkande ser man bland annat i de kritiska röster som riktats mot serien Mad Men: de här whiskypimplande mansgrisarna tillhör en förgången värld. En mera intressant kritik mot Mad men handlar om att serien samlar enkla poäng genom att framställa en klyfta mellan den tid som serien skildrar - sextiotalet - och den intelligenta åskådaren som minsann varken är en valiumknaprande hemmafru eller en man som kläcker ur sig sexistiska kommentarer utan att själv förstå vidden av dem. Mad Men låter tittaren gotta sig åt dåtidens barbari, bekvämt tillbakalutad i förvissningen om att han själv är annorlunda än de där reklamnissarna. Jag är inte säker på om jag håller med om det här (jag tycker att Mad Men är komplexare än så), men jag tycker att det är en betydligt intressantare form av kritik än att anklaga serien för att skjuta förbi målet.

Hur skapas en trygg medvetenhet om att "vara upplyst"? Det är frestande att se förtryck (i olika former) som något som alltid är rester av ett tidigare samhälle; förtryck symboliserar gamla kvarlevor, förlegade tankesätt, rigida system som inte riktigt putsats bort. Förtryck befinner sig alltid, tänker man, på upplysningens tröskel. Kanske är det inte obegripligt varför man lätt tänker så. Att erkänna något som förtryckande är i någon bemärkelse att ta avstånd från ett perspektiv. Men risken är att förtryck kommer att ses som en kunskapsfråga, något som man kan uppnå fullständig klarhet i, om man är intellektuellt ärlig. Tanken är då att eftersom vi idag har en "utbredd" medvetenhet om könat förtryck, består det feministiska projektet av att rensa bort förlegade samhällsformer och gamla sätt att tänka.

Det här slår mig som en förljugen och förenklad bild av vad förtryck kan vara. Då tänker jag på en skala av saker som våld mot kvinnor, utbredda våldtäkter, ibland systematiska, en Julian Assange som kallar Sveriges feminism ett "Saudi-Arabien", sexistiska kommentarer av olika slag, orättvisa ekonomiska förhållanden som klart är könade, heterosexism, att glömma köna(n)de aspekter, att underlåta att handla fastän man borde i relation till en sexistisk kommentar, förväntningar, frågor, insinuationer.

För det första verkar det här som om medvetenhet har ett slags kumulativ form. Förr i tiden var man inte medveten. Nu är man medveten. Gammal skit raderas bort - vi blir mera medvetna om vad som är rättvist. - Tillåt mig att tvivla. Visst kan man se hur omedvetenhet och medvetenhet sliter mot varandra, och att man ofta tänker: om du är klar över x, borde du också vara klar över y. Men här är problemet medvetenhet ses som något man har eller saknar, som stadier i en process. Eller som logiska relationer mellan satser som ett ärligt och redbart tänkande förmår gestalta ("alla människor är jämlika" alltså .... x är en människa). Det här är en dålig bild, och lika dåligt fångar det nog vad man vanligen menar med att "medvetandegöra". Framför allt är det en väldigt in/smickrande tanke att ja, nu när vi har kommit så långt i jämställdhetsprojektet på det personliga planet, kan vi ägna oss åt att fundera på företagsstyrelserna eller andra s.k. kulturer. Det som jag vill åt är att det är fel att se förtryck i olika perioder och olika livssituationer som systematiskt relaterade till varandra. Men också: en viss bild av medvetenhet, också med avseende på kön, är inte vilket medvetande som helst - det är ingenjörens välmenande medvetande. Låt oss vara förnuftiga....

Att tänka på förtryck som alltid förgånget är också insmickrande i en annan bemärkelse. Det samtida jämställdhetsidealet är det enda intellektuellt redbara. Vi har projektet klart för oss. De flesta strukturer är redan på sin plats (vi får ägna oss åt vilket yrke som helst, marknadens frihet, alla har rösträtt, personliga relationer saknar koppling till övergripande strukturer). Det är vi alla, upplysta människor, överens om. Det som kräver en ansträngning är att få syn på de dunkla hörn i samhället där dessa upplysta principer ännu inte gjort sig gällande. Det i egentlig mening nutida är alltså upplyst och framåtsträvande. - Utifrån detta står vi alltid på något sätt utanför orättvisa relationer, med ena foten i upplysningen och det framåtsträvande.

En gubbe klubbar ner sin fru i nån förort - hopplöst föråldrat handlande! Här krävs det upplysning för hela slanten!

Att kritisera föreställningar om det sk. upplysningsprojektet är naturligtvis skåpmat (också inom feministiskt tänkande, naturligtvis). Kanske just därför är det så intressant hur ingrodd bilden av upplysning är i diskurser kring kön, diskussioner som man hör i samtal och läser i tidningar. Vad beror det på? Hur hänger den här förståelsen av jämställdhetsprojektet ihop med bilder av kapitalism och arbetslivet?