Om jag inte hade sett Jane Campions fina film An Angel at My Table så skulle jag kanske inte ha börjat läsa Mot ännu en sommar. Campions film handlar om författaren till boken i fråga. Det är en bra film - och det här är en bra bok. Jag har inte läst något av Frame tidigare. När jag plockar upp boken på biblioteket (inte Åbos, tyvärr) blir jag emellertid lite skeptisk. På bokens pärm står det något om en enastående vacker roman och fantasins magiska kraft. Tja. Om man tycker att ibland brutna satser om snor och kosjukdomar och vädret och rädsla är vackra, så, all right. För visst, det är på sätt och vis en vacker roman ("Det är meningslöst att säga Freud, Freud. Folk gör faktiskt det. Som att krama ur en gammal svamp."), men knappast på ett helt konventionellt sätt. Språket är väldigt varierande - historien och tematiken kräver en sådan variation. I romanen är fantasin knappast odelat positiv: den är både magisk och lömsk. Frame lyfter fram fantasin på ett ytterst rikt sätt. Fantasi, i romanen, är en form av flykt, men också spontana minnen och associationer, fantasin är också både en fantasi som gör huvudpersonen blind för omgivningen och, i andra avseenden, något som skapar kontraster i romanen.
Mot ännu en sommar är en ohygglig roman. Den handlar om Grace, som är författare. Hon bor i ett grått London, men hon drömmer sig tillbaka till sin uppväxt i Nya Zeeland. Under ett veckoslut hälsar hon på ett par bekanta som bor i en liten stad "i norr". Grace har enorma svårigheter med att hantera sociala situationer. Hon är hypermedveten om hur hon ter sig inför andra. Eller hur hon kanske, troligen, eventuellt, ter sig i de andras ögon. Varje gång hon säger något, är det som om det inte är "hon" som talar, men ändå är det "hon". Bokens dialog är briljant, för den skildrar hämningens och rädslans uttryck väldigt lyhört. Likt en Sarraute har Janet Frame en stor förståelse för ett slags förgiftande självmedvetande som gör att alla situationer går i lås. Mot bakgrunden av Grace' medvetenhet framstår svamlet, plattityderna, de insmickrande artigheterna, babblet, som något ytterst fruktansvärt. Poängen är dock inte, tror jag, att beskriva det sociala livets essens. Inte alls. Frame skriver om rädsla, bottenlös rädsla, en rädsla som förvandlar varje situation till en oändlig själslig prövning. Det är en brutal roman, och det är svårt att hålla den på avstånd. Den kryper under skinnet på sin läsare, denna läsare. Även om Mot ännu en sommar skrevs redan 1963 kom den ut mycket senare. Enligt vad som sägs betraktade Frame den som alltför personlig.
No comments:
Post a Comment