31 October 2010
chris & cosey
En veritabel människomassa har bönat och bett om mera Throbbing Gristle på den här bloggen.
29 October 2010
om filosofi och kritik
Den här veckan har jag funderat på en tendens i filosoferandet, mitt filosoferande. Ofta, när man läser och kritiserar filosofiska texter, verkar det som om den viktigaste uppgiften är att formulera kritik; punkter där skribenten går fel, tänker oklart, är grumlig, överdriver, är polemisk, går in i väggen, är ensidig eller onyanserad, påstår saker utan täckning, har märkliga anspråk, antyder saker som den själv inte förstår, är ambivalent, uttrycker sig okänsligt, är oresonlig och löjlig och banal och fånig. (OK - det sista brukar man ramla in i när ett slags frustrationsstadium träder i kraft)
Det finns en sida i filosoferandet som är minst lika viktig. Kanske viktigare. Det är att försöka förstå en skribents avsikt med en text, att försöka formulera textens syfte för sig själv. Vad vill skribenten göra i sin text, vad är hon ute efter? Det är lockande, tycker jag, att tänka att det här är en lätt uppgift som man klarar av på nolltid. Det är, tänker man, kritiken som är det verkligt svåra, det är där man måste säga något "eget", det är där man "bidrar". Att förstå syftet med en text verkar ju bara handla om att upprepa vad filosofen säger i lite andra ord, very simple, ingen konst. Jag tror det här är fel och att det är viktigt att bli klar över varför det är fel.
Att försöka få tag i vad som är den viktigaste tråden i en filosofisk text är ett genuint filosofiskt jobb, minst lika svårt, minst lika utmanande, som att komma med kritik och att peka ut konstigheter. Att man tänker att den ena uppgiften är lättare en den andra - vad är grejen? Uppenbar verkar vara en föreställning om vad man själv kan bidra med i förståelsen av filosofiska texter. Om jag bara säger ungefär samma sak som skribenten har jag inte sagt något väsentligt, det är bara upprepning. Själv tycker jag att filosofins svårighet inte bara handlar om att se på vilket sätt en tanke kan vara problematisk - en övergripande svårighet, som samtidigt är en utmaning av helt filosofisk karaktär, är att se på vilket sätt en tanke framstår som lockande för någon. Att bli klar över det kräver att man på ett sätt är villig att tänka vidare utifrån ett visst perspektiv. Att läsa Deleuze, för att ta ett exempel, eller Murdoch, för att ta ett helt annorlunda exempel, eller Lacan, har varit svårt just av det här skälet: vad är det för ett perspektiv man ska tänka vidare från? Hur skulle jag själv karaktärisera det perspektivet?. Att det överhuvudtaget finns ett perspektiv att tänka vidare från visar i och för sig att något inte är "bara" dumt.
Eller handlar den här tendensen om något annat, en tanke om att filosofer ska vara antagonistiska för att vara riktiga filosofer? Man får inte ställa sig i nån jävla hyllningskör. Man ska surra som en geting kring ditt huvud. Eller var det ett bi?
Nu låter det som jag sitter och försvarar EXEGES. Men det är inte det. Eller kanske kan man prata om exeges i en god mening. En bra filosof är en rättvis läsare. Rättvis i kontrast till ogin och drastisk. Bra filosofi bekymrar sig inte om att "ha sagt något eget". För mig handlar den bästa typ av textkritik om att uttrycka det som sägs i texten på ett annorlunda sätt, med egna ord, för att utifrån detta få tag i saker som är problematiska eller slitningar som uppstår i ett tänkande. Man kan inte bli klar över en problematisk punkt utan att formulera skribentens ärende. Då handlar det inte om exeges utan om att tänka med någon.
Det uppstår, som ni vet, hela tiden frågor om skribenten själv har förstått sitt ärende. De frågorna måste man ta itu med men då handlar det just om ett slags perspektivfråga.
Man tänker naturligtvis också med någon när man visar hur en skribent går fel. Att tänka med är dock väsentligen att uppmärksamma det filosofiskt viktiga i ett projekt, vad som gör en text angelägen. Då pratar jag inte om att klappa x och y på huvet eller att "ge credits". Vad det här kräver är en satans massa tålamod. Jag kan bara tala för mig själv, men för det mesta saknas ett sådant tålamod: det här är bara trams, rena banaliteten, ägna sig åt sånt? jag har ju bättre för mig. Jag säger inte att att det här angreppssättet är möjligt gällande alla texter. En del texter lämnar mig med en känsla av att det inte finns någon tanke att fortsätta på. Ingenting får fäste.
Att uppmärksamma den här sidan har, för mig, allt att göra med varför det överhuvudtaget är viktigt att filosofera och ägna sig åt filosofisk kritik. Om man ska nå någon form av förståelse av vad olika former av undervisning i filosofi handlar om är det också, tycker jag, viktigt att påminna sig om den här sidan: att kunna artikulera hur frågor, frågeställningar och perspektiv är relevanta och viktiga eller hakar i någon form av förståelse av vad mänskligt liv är.
Det finns en sida i filosoferandet som är minst lika viktig. Kanske viktigare. Det är att försöka förstå en skribents avsikt med en text, att försöka formulera textens syfte för sig själv. Vad vill skribenten göra i sin text, vad är hon ute efter? Det är lockande, tycker jag, att tänka att det här är en lätt uppgift som man klarar av på nolltid. Det är, tänker man, kritiken som är det verkligt svåra, det är där man måste säga något "eget", det är där man "bidrar". Att förstå syftet med en text verkar ju bara handla om att upprepa vad filosofen säger i lite andra ord, very simple, ingen konst. Jag tror det här är fel och att det är viktigt att bli klar över varför det är fel.
Att försöka få tag i vad som är den viktigaste tråden i en filosofisk text är ett genuint filosofiskt jobb, minst lika svårt, minst lika utmanande, som att komma med kritik och att peka ut konstigheter. Att man tänker att den ena uppgiften är lättare en den andra - vad är grejen? Uppenbar verkar vara en föreställning om vad man själv kan bidra med i förståelsen av filosofiska texter. Om jag bara säger ungefär samma sak som skribenten har jag inte sagt något väsentligt, det är bara upprepning. Själv tycker jag att filosofins svårighet inte bara handlar om att se på vilket sätt en tanke kan vara problematisk - en övergripande svårighet, som samtidigt är en utmaning av helt filosofisk karaktär, är att se på vilket sätt en tanke framstår som lockande för någon. Att bli klar över det kräver att man på ett sätt är villig att tänka vidare utifrån ett visst perspektiv. Att läsa Deleuze, för att ta ett exempel, eller Murdoch, för att ta ett helt annorlunda exempel, eller Lacan, har varit svårt just av det här skälet: vad är det för ett perspektiv man ska tänka vidare från? Hur skulle jag själv karaktärisera det perspektivet?. Att det överhuvudtaget finns ett perspektiv att tänka vidare från visar i och för sig att något inte är "bara" dumt.
Eller handlar den här tendensen om något annat, en tanke om att filosofer ska vara antagonistiska för att vara riktiga filosofer? Man får inte ställa sig i nån jävla hyllningskör. Man ska surra som en geting kring ditt huvud. Eller var det ett bi?
Nu låter det som jag sitter och försvarar EXEGES. Men det är inte det. Eller kanske kan man prata om exeges i en god mening. En bra filosof är en rättvis läsare. Rättvis i kontrast till ogin och drastisk. Bra filosofi bekymrar sig inte om att "ha sagt något eget". För mig handlar den bästa typ av textkritik om att uttrycka det som sägs i texten på ett annorlunda sätt, med egna ord, för att utifrån detta få tag i saker som är problematiska eller slitningar som uppstår i ett tänkande. Man kan inte bli klar över en problematisk punkt utan att formulera skribentens ärende. Då handlar det inte om exeges utan om att tänka med någon.
Det uppstår, som ni vet, hela tiden frågor om skribenten själv har förstått sitt ärende. De frågorna måste man ta itu med men då handlar det just om ett slags perspektivfråga.
Man tänker naturligtvis också med någon när man visar hur en skribent går fel. Att tänka med är dock väsentligen att uppmärksamma det filosofiskt viktiga i ett projekt, vad som gör en text angelägen. Då pratar jag inte om att klappa x och y på huvet eller att "ge credits". Vad det här kräver är en satans massa tålamod. Jag kan bara tala för mig själv, men för det mesta saknas ett sådant tålamod: det här är bara trams, rena banaliteten, ägna sig åt sånt? jag har ju bättre för mig. Jag säger inte att att det här angreppssättet är möjligt gällande alla texter. En del texter lämnar mig med en känsla av att det inte finns någon tanke att fortsätta på. Ingenting får fäste.
Att uppmärksamma den här sidan har, för mig, allt att göra med varför det överhuvudtaget är viktigt att filosofera och ägna sig åt filosofisk kritik. Om man ska nå någon form av förståelse av vad olika former av undervisning i filosofi handlar om är det också, tycker jag, viktigt att påminna sig om den här sidan: att kunna artikulera hur frågor, frågeställningar och perspektiv är relevanta och viktiga eller hakar i någon form av förståelse av vad mänskligt liv är.
26 October 2010
... spelar gamla favoriter VII
jag läser texter skrivna av mina fingrar kommer ihåg gubben som säljer pasta värdeskapande i företaget en världskarta med knappnålar det luktar kebab i köket (fredagsmaten, uppsluppenhet) den tolfte koppen lyxkaffe river i magen en dramatisk diskussion på en skitsylta oändlig trötthet jag tänker man kan förhålla sig olika i samma situation surret från ventilationssystemet städerskan kommer in på kvällen ibland sitter jag där när hon kommer somnar med armarna på bordet minst tre gånger om dagen det är alltid varmt på samma sätt kollegans frågor om jag har gjort Pakistan men det har jag inte för jag är för långsam men jag lär mig snart fraserna användningssättet vad är den här maskindelen vet du gubben som säljer pasta frågar för femte gången var jag jobbar i affärstidningen beskrivs en ny megabeställning utropstecken mlindman antecknar i marginalen: mekanistisk syn på handlingar utropstecken listar märkliga meningar i femton olika dokument som växer och växer och växer overall however the more self-important and salient a specific identity is the more likely it is to influence behaviour in any situation jaha I see en kollega som bryr sig vattnar blommor i fönstret sätter sig ner vid skärmen igen suckar i olika kulturer beter man sig annorlunda sämst i Grekland allra sämst där den trettonde koppen lyxkaffe den fjortonde vändan till toaletten springa på Biskopsgatan Islaja återvänder till solen jag smiter från kontoret sätter mig på ett kafé där alla röker äter gräddmunk när jag kommer in igen lyser lamporna skarpt ljus men ingen har märkt att jag har varit borta en telefon ringer sekreteraren vaggar runt du använder ordet gate jag undrar om det är ett kodord i så fall för vad jag lär mig en rad formuleringar på finska. Re-enactment: Total dränering: jag kan lika bra sova på soffan på jobbet ikväll för det är ju ändå dit jag ska gå imorron. N.U.
25 October 2010
Den nya Evas passion
På baksidan av Den nya Evas passion, skriven av Angela Carter, nämns ordet "uråldrig myt". Det fick mig att tvivla på om jag verkligen orkar läsa den här boken. Om det är något jag inte uppskattar i litteratur är det skrönor och myter. Men Den nya Evas passion är, trots namnet, en rätt så bra bok; stilistiskt utsvävande, innehållsligt extravagant - i ordets bästa mening.
Den nya Evas passion, som kom ut i mitten av sjuttiotalet, fuckar med kön och föreställningar om kön. Boken går inte med på att kön är något självklart kroppsligt men inte heller att kön är en självklar upplevelse av vem man är. Sådana poänger är alltid behjärtansvärda. Av någon märklig anledning har det blivit så att jag på sistone läst en hel del böcker som har en eller annan koppling till det gotiska. Också denna har sådana drag. I en scen mot slutet av boken får läsaren ta del av en beskrivning av ett "bröllop" i ett roterande glashus som kan beskrivas utifrån en mängd olika könskonstellationer.
Angela Carter trycker inte på bromspedalen: hon beskriver ett samhälle som faller sönder och som präglar av ett antal olika exploaterande relationer som på olika sätt är könade. Bokens huvudperson genomgår ett flertal könsomvandlingar som både beskrivs ur ett performativitets- och medvetandeperspektiv, ofta på ett språk som blandar det ironiska med det teoretiska. Det som jag tycker allra mest om i boken är dess perspektiv: att kön är något in i helvetes märkligt. Bokens ton är en ständig förbryllad förundran. Vad fan handlar könat våld - det könande våldet - våldsamma könspraktiker - om? Carter gör det inte enkelt för sig. Boken ställer en fråga snarare än att ge ett svar. Den frågan måste ställas, om och om igen.
En detalj: boken är tryckt på Normal förlag i en font mindre än standard. Detta gör mig lite sur. Att få ont i skallen av att läsa en bok när man, som jag, är halvblind känns inte vidare subversivt.
Nu får jag lust att läsa om Kathy Ackers Blod och tarmar i plugget. Politiskt sett verkar de ha en hel del gemensamt, även om Carters betoning av självmedvetande och -förfrämligande eventuellt saknas hos Acker.
Den nya Evas passion, som kom ut i mitten av sjuttiotalet, fuckar med kön och föreställningar om kön. Boken går inte med på att kön är något självklart kroppsligt men inte heller att kön är en självklar upplevelse av vem man är. Sådana poänger är alltid behjärtansvärda. Av någon märklig anledning har det blivit så att jag på sistone läst en hel del böcker som har en eller annan koppling till det gotiska. Också denna har sådana drag. I en scen mot slutet av boken får läsaren ta del av en beskrivning av ett "bröllop" i ett roterande glashus som kan beskrivas utifrån en mängd olika könskonstellationer.
Angela Carter trycker inte på bromspedalen: hon beskriver ett samhälle som faller sönder och som präglar av ett antal olika exploaterande relationer som på olika sätt är könade. Bokens huvudperson genomgår ett flertal könsomvandlingar som både beskrivs ur ett performativitets- och medvetandeperspektiv, ofta på ett språk som blandar det ironiska med det teoretiska. Det som jag tycker allra mest om i boken är dess perspektiv: att kön är något in i helvetes märkligt. Bokens ton är en ständig förbryllad förundran. Vad fan handlar könat våld - det könande våldet - våldsamma könspraktiker - om? Carter gör det inte enkelt för sig. Boken ställer en fråga snarare än att ge ett svar. Den frågan måste ställas, om och om igen.
En detalj: boken är tryckt på Normal förlag i en font mindre än standard. Detta gör mig lite sur. Att få ont i skallen av att läsa en bok när man, som jag, är halvblind känns inte vidare subversivt.
Nu får jag lust att läsa om Kathy Ackers Blod och tarmar i plugget. Politiskt sett verkar de ha en hel del gemensamt, även om Carters betoning av självmedvetande och -förfrämligande eventuellt saknas hos Acker.
22 October 2010
cutting edge!!!!
Tittar ner i mörkret - och något tittar tillbaka (läser tidskrifter, ni vet vilka):
Har ni hört begreppet IMPRESSION MANAGEMENT?
Nu har ni hört det.
Vet ni att de flesta anställda i sk. Sweat shops har VALT att jobba där och att det är ett exempel på moralisk AUTONOMI?
Nu vet ni.
Och så har vi kommit till dagens citat:
"Time theft is defined as time that employees waste or spend not working during their scheduled work hours. This behaviour is unethical as employees are compensated for this time even though they are not producing for their employers. Thus, they are intentionally stealing time rightfully belonging to their company. Time theft includes behaviours such as arriving late to work, leaving work early, taking extra or longer than acceptable breaks, and on-the-job daydreaming. Unfortunately, time theft is a major problem for organizations in terms of its frequency and financial costs. For instance, in the construction industry alone, evidence suggests that 53 minutes per employee is lost daily due to time theft."
Artikeln, som publicerades i en företagsetisk journal i år, rustar oss med stora insikter i mänskligt själsliv. Efter att ha konstaterat att dylikt oetiskt sabotage beror på normer och attityder, som i sin tur beror på föreställningar, och den konkreta möjligheten att utnyttja situationen, vänder sig skribenterna till chefer ute i företagen:
"For example, our study indicates that employees are more likely to hold unfavorable attitudes toward time theft when they perceive that it will lead to verbal reprimands, docked pay, or termination. Thus, organizations should explicitly outline any disciplinary actions that will be taken against employees committing time theft in an effort to influence the behavioral beliefs on which their attitudes are based."
Vi snackar 2010, inte 1833. Det här får mig att tänka på beskrivningar av industrialismens begynnelseår och den disciplin som inskärptes bland arbetarna, som förbjöds att vissla och sjunga på arbetet. År 2010 uppmanar man till disciplinära åtgärder mot dagdrömmande tidsstöld.
Har ni hört begreppet IMPRESSION MANAGEMENT?
Nu har ni hört det.
Vet ni att de flesta anställda i sk. Sweat shops har VALT att jobba där och att det är ett exempel på moralisk AUTONOMI?
Nu vet ni.
Och så har vi kommit till dagens citat:
"Time theft is defined as time that employees waste or spend not working during their scheduled work hours. This behaviour is unethical as employees are compensated for this time even though they are not producing for their employers. Thus, they are intentionally stealing time rightfully belonging to their company. Time theft includes behaviours such as arriving late to work, leaving work early, taking extra or longer than acceptable breaks, and on-the-job daydreaming. Unfortunately, time theft is a major problem for organizations in terms of its frequency and financial costs. For instance, in the construction industry alone, evidence suggests that 53 minutes per employee is lost daily due to time theft."
Artikeln, som publicerades i en företagsetisk journal i år, rustar oss med stora insikter i mänskligt själsliv. Efter att ha konstaterat att dylikt oetiskt sabotage beror på normer och attityder, som i sin tur beror på föreställningar, och den konkreta möjligheten att utnyttja situationen, vänder sig skribenterna till chefer ute i företagen:
"For example, our study indicates that employees are more likely to hold unfavorable attitudes toward time theft when they perceive that it will lead to verbal reprimands, docked pay, or termination. Thus, organizations should explicitly outline any disciplinary actions that will be taken against employees committing time theft in an effort to influence the behavioral beliefs on which their attitudes are based."
Vi snackar 2010, inte 1833. Det här får mig att tänka på beskrivningar av industrialismens begynnelseår och den disciplin som inskärptes bland arbetarna, som förbjöds att vissla och sjunga på arbetet. År 2010 uppmanar man till disciplinära åtgärder mot dagdrömmande tidsstöld.
... spelar nya favoriter V
Vaknar av och med en filosofiloop i huvudet. Jag är inte vaken men sover inte heller. Loopen spinner på. Det är inte mina tankar men tankar som rullar runt, runt i huvudet. Och det är inte tankar även om det på ett märkligt sätt känns så. Jag försöker bestämma mig för att somna på riktigt och drömma bort från den där loopen (en lockande bild: neurofysiologi och/eller det omedvetnas logistik). Ironiskt nog handlar loopen om gränslöst arbete. Kan hjärnor skämta?
20 October 2010
... spelar nya favoriter IV
En mycket sen kväll eller tidig morgon.
Alla saker i mitt rum faller sönder i beståndsdelar, skruvar och muttrar och tjocka sladdar och aviga kontakter och disparata objekt och lurviga dammråttor och ben och partiklar och smulor och böcker som inte hör hemma någonstans som ingen läser och ett halvt höstlöv och en monitor och en lampa sprider sprucket ljus och maskiner susar och färg flagar och golvet sticks och en mapp lär dig avancerad predikatlogik och ett solitärt chips och en ensam karamell i ett hörn och skitiga kläder och tilltufsade pilleraskar och en snorig pappersbit och dokument som inte längre gäller och grejer man samlat på sig och nästan utsuddade kvitton och söndrigt skit och bråte och plastbitar som en gång spelade musik och uråldrig teknologisk utrustning och en grekisk ordbok och en slant från Ungern utan reellt bytesvärde och en sten från Swansea och en manual som ger instruktioner för en bortslängd apparat och en bild på C Taxell och förbrukade pennor och darrande bokhyllor med lösa spikar glapp och kabeltrassel och referenser till saker jag inte längre minns vad de refererar till och mystiska lappar och maskinkopplingar och en skalbagge ligger död i en fönsterspringa och en matta korvar sig under foten och tygremsor och plastpåsar och det senapsgula tevebordet som jag spikade ihop under mäster Anders stränga ledning är det enda som håller ihop. Här bor jag.
18 October 2010
heterofil
"Det talas för lite om manliga regissörer.
Det talas för lite om manliga fotbollsspelare.
Det talas för lite om manliga taxichaufförer.
Det talas för lite om manliga konstnärer.
Det talas för lite om manliga idioter."
Det här är ett ungefärligt citat ur pjäsen Heterofil som kom på SVT2 igår. Just nu klarar jag inte av TV. Det börjar surra i huvet och jag blir ängslig. Det här klarade jag av att sitta igenom. Det är på många sätt en komplex pjäs. Arg också. Problematisk också.
Läs här i alltid pålitliga Tidningen Kulturen.
Det talas för lite om manliga fotbollsspelare.
Det talas för lite om manliga taxichaufförer.
Det talas för lite om manliga konstnärer.
Det talas för lite om manliga idioter."
Det här är ett ungefärligt citat ur pjäsen Heterofil som kom på SVT2 igår. Just nu klarar jag inte av TV. Det börjar surra i huvet och jag blir ängslig. Det här klarade jag av att sitta igenom. Det är på många sätt en komplex pjäs. Arg också. Problematisk också.
Läs här i alltid pålitliga Tidningen Kulturen.
17 October 2010
Bündnerfleisch
Den här videon visar ett mycket mänskligt sätt att reagera på byråkrati.
Jag ska presentera en text om arbete imorgon.
Egentligen skulle jag bara vilja visa den här videon.
12 October 2010
skrivase
Jag har lovat att inte skriva om arbetets - FILOSOFIARBETETS! - mödor. Men eftersom det här nästan är en blogg om arbete och eftersom akademiskt arbete tenderar att beskrivas ensidigt (ofta är det ju bara en tillyxad slutprodukt som är synlig) tänker jag att sådana funderingar kan ha en plats.
Enligt principen mera ångest åt folket, tack.
Under långa perioder har jag noll att säga. Jag läser texter om filosofi och matar in vissa tankar i huvudet. Men det händer inte mycket. Saker ligger på lur. Att det inte händer så mycket beror på olika saker. Trötthet, förlamande rädsla (är jag för dum i skallen för det här jobbet JA DET ÄR JAG hjälp), uppgivenhet inför olika saker med det akademiska och helt enkelt god gammal indolens. Med andra ord: jag blir skittrött på filosofi (vilket brukar breda ut sig) och ser väldigt lite mening i att hålla på med det. Att inte få något gjort, att saker smakar skit och varför håller jag på med det här, anyways, när det finns folk som gör det miljoner gånger bättre (och snabbare). Det enda som överhuvudtaget aktiveras är en gnagande självupptagenhet.
Det är inte så hela tiden. Men ofta. Det är totalt destruktivt, och totalt onödigt. Så tänker jag på att det här verkligen inte motsvarar glansbilden av det produktiva universitetet som ska håva in sin egen deg. Mycket deg. Då vill jag inte göra ett piss. Jag förvandlas till dagisbarn: jag vill inte vara med! Så sägs det ja men alla jobb är så där. Du ska visa framåtanda. Och då tänker jag att det säkert stämmer och ok, då är det kört.
Så: den döda linjen. Ett datum. Du måste skriva NÅGOT.
Inget händer.
Men nu MÅSTE något hända.
Nu.
Det är bara att sätta sig på den förbannade skrivstolen och försöka skriva något, vad som helst, rensa skallen på skit och börja dra i närmaste tråd.
Förbluffande ofta finns det för min del något otroligt befriande i allt det där, nödvändigheten. Det betyder noll om du är för dum i skallen/för trögtänkt för nu, fan i helvete, måste en text skrivas och ingenting är viktigt förutom att den skrivs. På något, närmast magiskt, sätt löser det här upp en hel del knutar.
Skrivandet blir något mycket påtagligt. Nästan materiellt. Ner med tangenterna.
Plötsligt blir det roligt att skriva.
Enligt principen mera ångest åt folket, tack.
Under långa perioder har jag noll att säga. Jag läser texter om filosofi och matar in vissa tankar i huvudet. Men det händer inte mycket. Saker ligger på lur. Att det inte händer så mycket beror på olika saker. Trötthet, förlamande rädsla (är jag för dum i skallen för det här jobbet JA DET ÄR JAG hjälp), uppgivenhet inför olika saker med det akademiska och helt enkelt god gammal indolens. Med andra ord: jag blir skittrött på filosofi (vilket brukar breda ut sig) och ser väldigt lite mening i att hålla på med det. Att inte få något gjort, att saker smakar skit och varför håller jag på med det här, anyways, när det finns folk som gör det miljoner gånger bättre (och snabbare). Det enda som överhuvudtaget aktiveras är en gnagande självupptagenhet.
Det är inte så hela tiden. Men ofta. Det är totalt destruktivt, och totalt onödigt. Så tänker jag på att det här verkligen inte motsvarar glansbilden av det produktiva universitetet som ska håva in sin egen deg. Mycket deg. Då vill jag inte göra ett piss. Jag förvandlas till dagisbarn: jag vill inte vara med! Så sägs det ja men alla jobb är så där. Du ska visa framåtanda. Och då tänker jag att det säkert stämmer och ok, då är det kört.
Så: den döda linjen. Ett datum. Du måste skriva NÅGOT.
Inget händer.
Men nu MÅSTE något hända.
Nu.
Det är bara att sätta sig på den förbannade skrivstolen och försöka skriva något, vad som helst, rensa skallen på skit och börja dra i närmaste tråd.
Förbluffande ofta finns det för min del något otroligt befriande i allt det där, nödvändigheten. Det betyder noll om du är för dum i skallen/för trögtänkt för nu, fan i helvete, måste en text skrivas och ingenting är viktigt förutom att den skrivs. På något, närmast magiskt, sätt löser det här upp en hel del knutar.
Skrivandet blir något mycket påtagligt. Nästan materiellt. Ner med tangenterna.
Plötsligt blir det roligt att skriva.
9 October 2010
zizek om liberalismens "rationella rasism"
I Finland gör vissa politiker sitt bästa för att kriminalisera det sk. "tiggeriet". I Finland kan politiker, från socialdemokrater och samlingspartister till populisterna i det Sannfinska partiet, kläcka ur sig vilka rasistiska slagord som helst under det vanliga beskyddet av sund ingenjörskonst. Man måste ju tänka på ekonomin och i Finland kan man faktiskt inte bete sig hur som helst. Bland annat. Fundera ett slag på denna passage av Zizek som publicerades i The Guardian:
Zizek pratar om en form av liberalism som på ytan tycks värna om humanitet och som gör sig stort besvär för att särskilja sig från den vulgära populistrasismen. Men när det kniper så introducerar man istället en sorts "rationell rasism":
What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others. A terrorist whose deadly plans should be prevented belongs in Guantánamo, the empty zone exempted from the rule of law; a fundamentalist ideologist should be silenced because he spreads hatred. Such people are toxic subjects who disturb my peace.De romeska tiggarna stör liberalens rättighet till sitt eget lilla utrymme, dvs. Alexandersgatan på planeten jorden på väg till sitt lilla lunchmöte. Bli störd av de där eländiga fattiga människorna, sånt kan man lagstifta om för här står viktiga saker på spel.
- Signalen utåt till andra EU-länder borde vara tydlig, flytta inte era problem hit. Det är underordnat om det ens är möjligt i praktiken att bötfälla alla tiggare på stan.Så säger en farbror på Socialverket i dagens HBL. Budskapet står skrivet: håll era problem för er själva, dem vill vi inte antastas av. Och att inte bli antastad är kärnan i sant liberal politik.
Zizek pratar om en form av liberalism som på ytan tycks värna om humanitet och som gör sig stort besvär för att särskilja sig från den vulgära populistrasismen. Men när det kniper så introducerar man istället en sorts "rationell rasism":
"We grant ourselves permission to applaud African and east European sportsmen, Asian doctors, Indian software programmers. We don't want to kill anyone, we don't want to organise any pogrom. But we also think that the best way to hinder the always unpredictable violent anti-immigrant defensive measures is to organise a reasonable anti-immigrant protection."
8 October 2010
André Gorz och arbetet
André Gorz tänkande har, såvitt jag vet, aldrig blivit "populärt" på samma sätt som t.ex. Hardt & Negri blivit en del av standardjargongen inom en specifik fåra av politisk aktivism (men kanske det är gammalt nu, vad vet jag). Gorz brukar mest uppmärksammas i samband med diskussioner om medborgarlön. Men hans arbetskritik är intressant, även om den har många problematiska inslag - ett av dem är hur han klänger fast vid en viss idé om "autonomi". För ett tag sedan publicerade SvD en understreckare om hans tänkande. Streckaren är författad av Roland Paulsen, som gett ut en omskriven avhandling om, surprise!, arbete. Paulsen sätter tassen på det som jag ser som reduktivt hos Gorz: "Så fort en aktivitet avlönas blir dess syfte, enligt Gorz, tvetydigt." Det ligger för all del mycket i det här påståendet, men kontrasten till det spontant autonoma är problematisk.
Jag läser just nu Re-claiming Work. Det finns passager i den som är fantastiskt bra. Gorz räknas som något slags socialist. Han citerar ofta italienska autonoma marxister, men är kritisk mot deras tänkande på ett par avgörande punkter (åtminstone i den här boken, som publicerades på nittiotalet). Gorz är en bra arbetsteoretiker bland annat för att han har öga för motsättningar och konflikter i tänkande och praktik. Men i motsats till några av sina kollegor låter han bli att kokettera med paradoxer och sånt. Gorz kör på handgripligheter:
Det finns en massa förvirring här, både hos mig och Gorz. Men utan tvekan finns det ett antal konstigheter som rör arbetets "nödvändiga" roll för samhället och hur den här nödvändigheten artikuleras.
Jag läser just nu Re-claiming Work. Det finns passager i den som är fantastiskt bra. Gorz räknas som något slags socialist. Han citerar ofta italienska autonoma marxister, men är kritisk mot deras tänkande på ett par avgörande punkter (åtminstone i den här boken, som publicerades på nittiotalet). Gorz är en bra arbetsteoretiker bland annat för att han har öga för motsättningar och konflikter i tänkande och praktik. Men i motsats till några av sina kollegor låter han bli att kokettera med paradoxer och sånt. Gorz kör på handgripligheter:
It (en aktuell arbetsideologi) presents work as an asset one should be prepared to make sacrifices to 'possess'; an asset for whose 'creation' (for work is no longer seen as creating wealth, but wealth as creating jobs) employers, owners, investors and companies deserve the encouragement and recompense of the nation, together with subsidies, incentives and tax concessions from the Inland Revenue. Work is a commodity, employment a privilege. [...] This is an enormous fraud. There is not and never will be 'enough work' (enough paid, steady, full-time employment) for everyone any longer, but society (or, rather, capital), which no longer needs everyone's labor, and is coming to need it less and less, keeps on repeating that it is not society which needs work (far from it!), but you who need it, and that it is going to strive - and strive mightily - to find, obtain or invent work for you: work it could easily do without, but which you need absolutely.Ett arbetsbaserat samhälle? Glöm det, säger Gorz. Ett sådant samhälle är förvisso en realitet som utbredd och högljudd ramsa (som säljs av arbetsförmedlingar, politiker och företag), som tvång, anklagelse och utpressning, men massarbetslöshet kommer inte att försvinna någonstans (varför? här är Gorz något oklar - för att det ligger i företagens intresse / för att det, p.g.a teknisk utveckling inte BEHÖVS - här har vi två olika begrepp om arbete, helt i linje med Marx två begrepp om värde). Arbetssamhället upprätthålls genom en tanke om vad alla i grunden vill (låt oss kalla det "arbetslinjen"...):
Everyone should continue 'urgently' to desire what companies will grant only to a few, so that the competition of each against all on the labour market will lower expectations and intensify the eager self-submission of the rare 'privileged individuals' whom companies will allow to serve them.Hårda bud.
Det finns en massa förvirring här, både hos mig och Gorz. Men utan tvekan finns det ett antal konstigheter som rör arbetets "nödvändiga" roll för samhället och hur den här nödvändigheten artikuleras.
7 October 2010
ENT - Fuck Work (2007)
Det är rätt så bra faktiskt.
6 October 2010
värdegrund
I dagens DN beskrivs en snäll, öppen och demokratisk lågstadieskola. En lärare diskuterar vikten att ta alla problem på allvar, inte bara de grövsta:
– Vi ser lika allvarligt på alla avvikelser från den gemensamma värdegrunden och tar tag i dem, säger hon.Något verkar lite dubbelt här.
5 October 2010
... spelar nya favoriter III
Varje fucking år är det samma sak. Hemma: kanintofflor & morgonrock. Ett boktorn. Skriva, dåsa, skriva. Tappar spåret. Dricka bryggkaffe:::: JUST JA DET DÄR. Nä. Nä. Solen drösar in. Lövens färg. Någon piskar mattor på gården. Skruvar upp volymen. Grannen bultar. Jag skruvar upp och försöker hitta rätt i skitlabyrinten. DÄR ÄR DET! Nä just, inte där. Godzillastorlek på dammråttorna - koppar staplade längs väggarna. I never / I never learn / I never will.
4 October 2010
går det åt helvete är jag ändå född
Går det åt helvete är jag ändå född är en till omfånget tunn bok från 2006 skriven av Agneta Klingspor.
Agneta Klingspor är oheligt förbannad.
Agneta Klingspor vantrivs i skitkulturen.
Vräker sig Klingspor i det hemska, det vulgära och det aviga? Tja, kanske det. Visst, det är en bok som kanske gör att du inte sover på natten. Det är ingen hemlighet: den här boken har raseri i sig. Samtidigt skapas det en form av reda i huvudet; just ja, den form av reda man kan få av att läsa Valerie Solanas. Man är född. Vi har rätt att vantrivas i skitkulturen. Ett skäl att gilla Klingspors bok är att hon är så krass. Att vara krass är inte att vara cynisk. Att göra en krass framställning av något är att inte bry sig om att snacka skit, att inte bry sig om att vara insmickrande eller smart. Det finns ingen moralism i den här boken, inga små uppmuntrande ord läsaren till livs. Författaren gör inga anspråk på att fixa våra problem.
Klingspors bok är ett slags nedmontering av artig nonchalans; man får en känsla av att någonting måste komma ut ur det, ur själens upplösning, på bottnen.
Agneta Klingspor är oheligt förbannad.
Agneta Klingspor vantrivs i skitkulturen.
Men jag känner en tjej som var arbetslös och tittade på Glamour varje eftermiddag, trots att hon avskydde personerna i såpan. Hon försökte undvika teven genom att först rätta till dukar, ta bort hårstrån i handfatet, samla dammråttor under sängen, tömma slaskpåsen, torka bort smuts bakom elementen. Under tiden hoppades hon att tiden var ute för Glamour, men det visades att hon börjat med sysslorna i god tid så att Glamour började exakt när hon tagit bort det sista hårstrået bakom toastolens krökning. Efteråt grät hon över sig själv, för att hon varit så svag.Går det åt helvete är jag ändå född är en tröstlös bok. Den handlar om ett samhälle där du ständigt måste förvissa dig om att inte bli utslagen. Är du utslagen finns det ingen nåd. Det är en bok full av paranoia och haverism och anmärkningar om vad det är att se och inte vilja se och inte kunna sluta titta (Platon, typ: ögon, se er mätta, kunde passa in här). Boken kallas "verksamhetsberättelse" och "positionsbestämning". Det är ingen bok som kan sorteras in i en given genre. Det är inte en självbiografi. Det är inte en roman. Det är något annat. En uppgörelse. Klingspor beskriver huvudpersonen, en kulturarbetare, utifrån hennes samhörighet med uteliggare, haverister och arbetslösa. Den värld hon beskriver är helt renons på trygghet. Allt kan, som det ofta heter, gå åt helvete. Det är ditt fel / skiter väl jag i. Huvudpersonen kollar TV. Huvudpersonen smygtittar på saker hon inte borde se. Hon ser ändå. Jag kan inte värja mig; fast jag vet att jag kanske inte borde läsa, läser jag. Klingspor är kompromisslös. Hon beskriver ett slags avgrundsskräck på ett rättframt sätt, något jag knappast läst någon annanstans. Och ja, hon verkar ge blanka fan i om boken fördjupar din sensibilitet eller vad det nu heter. Det verkar vara nåt som måste fås ut, fås sagt.
Vräker sig Klingspor i det hemska, det vulgära och det aviga? Tja, kanske det. Visst, det är en bok som kanske gör att du inte sover på natten. Det är ingen hemlighet: den här boken har raseri i sig. Samtidigt skapas det en form av reda i huvudet; just ja, den form av reda man kan få av att läsa Valerie Solanas. Man är född. Vi har rätt att vantrivas i skitkulturen. Ett skäl att gilla Klingspors bok är att hon är så krass. Att vara krass är inte att vara cynisk. Att göra en krass framställning av något är att inte bry sig om att snacka skit, att inte bry sig om att vara insmickrande eller smart. Det finns ingen moralism i den här boken, inga små uppmuntrande ord läsaren till livs. Författaren gör inga anspråk på att fixa våra problem.
Klingspors bok är ett slags nedmontering av artig nonchalans; man får en känsla av att någonting måste komma ut ur det, ur själens upplösning, på bottnen.
3 October 2010
BJ Nilsen - The Invisible City (2010)
Nu vill jag också passa på att puffa för en svensk portal för noise-, impro- och marginalpopmusik - Soundofmusic heter den. Där finns ett mycket gediget urval recensioner.
2 October 2010
från ryggraden
En episod som visar hur vissa filosofiexempel har blivit en del av ens organism:
En människa i minikjol skriker till mig när jag träder in på toaletten (på ett flytande vikingparadis): FEL! Hon skriker så högt hon kan, nästan i panik, och hon gör det genast när hon ser min hotfulla gestalt. Kanske på grund av den kvasimatematiska formuleringen reagerar jag, i min tur, spontant på ett sätt som överraskar mig själv; en gest som jag kanske/kanske inte har sett hos trafikpoliser i Peking. En avvärjande, myndig hand, stopp där, medborgare! Människan bredvid mig skriker nu, nästan lika högt, ett kvalfyllt "förlåt!" Adresserar du mig så adresserar jag dig.
Jag flinar och tänker på Butler & Althusser & "Hey you there!" & subjektblivande.
error / error / error
En människa i minikjol skriker till mig när jag träder in på toaletten (på ett flytande vikingparadis): FEL! Hon skriker så högt hon kan, nästan i panik, och hon gör det genast när hon ser min hotfulla gestalt. Kanske på grund av den kvasimatematiska formuleringen reagerar jag, i min tur, spontant på ett sätt som överraskar mig själv; en gest som jag kanske/kanske inte har sett hos trafikpoliser i Peking. En avvärjande, myndig hand, stopp där, medborgare! Människan bredvid mig skriker nu, nästan lika högt, ett kvalfyllt "förlåt!" Adresserar du mig så adresserar jag dig.
Jag flinar och tänker på Butler & Althusser & "Hey you there!" & subjektblivande.
error / error / error
kafkor
Det tycks finnas ett kvalitetssamband mellan svensk litteratur och få boksidor. Den svenska skönlitteratur som jag tyckt om under de senaste tio åren har mest varit småromaner, romanliknande verk, på typ 150 sidor. Nu läser jag såna där böcker igen. Tunna, experimentella romaner författade på svenska. De råkar ha en gemensam nämnare i något slags Kafka-arv. Den första boken, Kupa av Marie Norin, är unheimlich på ett närmast extremt sätt (unheimlich-rolig? Just det.). Huvudpersonen oroar sig. Någon tycks spela radio i huset där hen jobbar. Vem spelar radio? Hens jobb är att nedteckna Madams biografi (kanske är det vad hen arbetar med). Är det herr O som spelar radio? På gotikens vis är det massor av saker som krälar och gnider och skräckelrasslar i Norins språk. Det håller kanske inte helt igenom som bokbygge, men vissa passager är briljanta i sin tunga otäckhet.
Nu läser jag en bok som i sin narrativa (icke-narrativa) öppenhet har en del gemensamt med Norins lilla roman. Jag kände inte till Sara Mannheimer sedan tidigare. Det är svårt att få huvudet runt Reglerna (som engelsmännen säger). Huvudpersoner beskriver ett projekt som ständigt brakar ihop. Hon vill "skapa skapelsen levande". Detta innebär/består av/kräver ett strikt regelsystem. För läsaren är det svårt att få regelsystemet att träda fram som begripligt. Reglerna faller sönder i för läsaren underliga detaljer; spolar, mystiska berg, en inlindad äppelklyfta. På grund av yttre, ibland vardagliga, omständigheter kan reglerna inte följas. Mannheimers stil är helt egen. För det första: texten är upphackad så att varje mening (ibland kort, ibland lång) bildar sin egen rad. Men sedan? Jag tänker på gamla testamentets mest invecklade ställen (i början av romanen: hänvisningar till just detta). Förstås tänker jag på tungrodda lagtexter som i detalj föreskriver hur något måste göras. Jag tänker på en viss stil som man hittar i mycket gamla kåserier. Och så Kafka och hans romanpersoners vindlande icke-handlingar, där handlandet liksom blir på hälft, upplösta i något slags grumlig ovisshet eller oklara hinder.Jag försöker få fötterna på vilkets slags regeltänkande hon beskriver: Freud & the geographical turn & Lacan. Bokens text cirklar kring en hel skala av begrepp upprepning/vana/rutin/kontroll/rit/lag/föreskrift/försummelse/nödvändighet/tvång. Men också: öppenhet slutenhet med avseende på "hur något skapas". Jag förstår inte exakt vad Mannheimer vill säga. Det är en sorts paradox hon vill åt: att vilja kontrollera något som inte kan kontrolleras: livet självt. Huvudpersonen vill skapa något levande genom sina vanor/föreskrifter. Reglerna skall inte vara ett tvång, de skall vara en skapelse. Det kräver öppenhet. Reglerna kväver samtidigt all öppenhet. En variant av den tvångstanke som beskrivs är mat-som-tillåten. Men det här är ingen "ätstörningsroman". Perspektivet på det otillåtna och det tillåtna är snarare ett förborgat förbud och lika förborgade föreskrifter, ett mystiskt tvång, och samtidigt, en lika svårforcerad längtan efter frihet-genom-tvång-bortom-tvång.
Det är kanske svårt att förstå utifrån min beskrivning, men Mannheimers bok har en oväntat komisk sida. Det komiska handlar för det allra mesta om att Mannheimer beskriver till synes vardagliga saker; parkbänkar, frön, små bestyr, att bjuda på en bulle, men ingenting av detta tillåts träda in i något slags vardaglighet. Allt är placerat i repetitionens och den misslyckade repetitionens strikta nät.
Nu läser jag en bok som i sin narrativa (icke-narrativa) öppenhet har en del gemensamt med Norins lilla roman. Jag kände inte till Sara Mannheimer sedan tidigare. Det är svårt att få huvudet runt Reglerna (som engelsmännen säger). Huvudpersoner beskriver ett projekt som ständigt brakar ihop. Hon vill "skapa skapelsen levande". Detta innebär/består av/kräver ett strikt regelsystem. För läsaren är det svårt att få regelsystemet att träda fram som begripligt. Reglerna faller sönder i för läsaren underliga detaljer; spolar, mystiska berg, en inlindad äppelklyfta. På grund av yttre, ibland vardagliga, omständigheter kan reglerna inte följas. Mannheimers stil är helt egen. För det första: texten är upphackad så att varje mening (ibland kort, ibland lång) bildar sin egen rad. Men sedan? Jag tänker på gamla testamentets mest invecklade ställen (i början av romanen: hänvisningar till just detta). Förstås tänker jag på tungrodda lagtexter som i detalj föreskriver hur något måste göras. Jag tänker på en viss stil som man hittar i mycket gamla kåserier. Och så Kafka och hans romanpersoners vindlande icke-handlingar, där handlandet liksom blir på hälft, upplösta i något slags grumlig ovisshet eller oklara hinder.Jag försöker få fötterna på vilkets slags regeltänkande hon beskriver: Freud & the geographical turn & Lacan. Bokens text cirklar kring en hel skala av begrepp upprepning/vana/rutin/kontroll/rit/lag/föreskrift/försummelse/nödvändighet/tvång. Men också: öppenhet slutenhet med avseende på "hur något skapas". Jag förstår inte exakt vad Mannheimer vill säga. Det är en sorts paradox hon vill åt: att vilja kontrollera något som inte kan kontrolleras: livet självt. Huvudpersonen vill skapa något levande genom sina vanor/föreskrifter. Reglerna skall inte vara ett tvång, de skall vara en skapelse. Det kräver öppenhet. Reglerna kväver samtidigt all öppenhet. En variant av den tvångstanke som beskrivs är mat-som-tillåten. Men det här är ingen "ätstörningsroman". Perspektivet på det otillåtna och det tillåtna är snarare ett förborgat förbud och lika förborgade föreskrifter, ett mystiskt tvång, och samtidigt, en lika svårforcerad längtan efter frihet-genom-tvång-bortom-tvång.
Det är kanske svårt att förstå utifrån min beskrivning, men Mannheimers bok har en oväntat komisk sida. Det komiska handlar för det allra mesta om att Mannheimer beskriver till synes vardagliga saker; parkbänkar, frön, små bestyr, att bjuda på en bulle, men ingenting av detta tillåts träda in i något slags vardaglighet. Allt är placerat i repetitionens och den misslyckade repetitionens strikta nät.
Subscribe to:
Posts (Atom)