Moralfilosofi med Magdalena Ribbing

Jag finner ett närmast perverst nöje i att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i DN. Inte bara är det roligt att emellanåt läsa saker som gör en lite lagom förbannad, men Ribbing har ibland en form av torr, avmätt humor som är kungligt underhållande. Ofta är denna humor adresserad till den som ställer en idiotisk fråga. Ribbing lär en användbara invektiv som "Vilka superlufsar!" Det intressanta med Ribbings spalt är att hon inte bara är en stockkonservativ tant (det är hon för det mesta) som bedyrar sed och bruk och sånt som är rätt av tradition och hävd.

I de frågor som folk ställer till Magdalena Ribbing märks det hur det finns två olika begrepp om artighet. Det ena begreppet är relativt enkelt. De här frågorna och svaren handlar om "hur man gör mest". Hur förväntas jag klä mig om klädkoden är "fritidsklädsel"? Magdalena tycker sig veta vad som vanligen menas med begreppet fritidsklädsel. I svaret tar hon inte ställning utan registrerar bara vad som konventionellt menas. Hon beskriver en konvention. Det finns förstås frågor kring det konventionella där ens eget förhållningssätt tydliggörs. Exempelvis kan jag ifrågasätta att det överhuvudtaget ska finnas något sådant som klädkod. Jag tycker att klädkod är idioti.

Andra frågor aktualiserar en annan sida av artighet som egentligen paradoxalt nog går emot tanken om etikett. Ett exempel som jag kommer att tänka på (är det G som talat om det?): drottning Victoria [någon annan] ordnar en middag för en massa människor. En av gästerna som är lite vilsen beter sig "fel" med en av maträtterna. Drottning Victoria, som har ögonen med sig, "bryter etiketten" och beter sig med maträtten precis som stackaren till gäst. Victoria visade takt mot sin gäst. Hon var artig. Men det intressanta här är alltså att artigheten krävde att etiketten måste överges.

Exemplet med Victoria handlar om en känslighet inför den specifika situationen där också små och till synes obetydliga saker kan ha en betydelse. Här kan artighet inte ha en viss form utan det handlar just om något slags lyhördhet inför det specifika. Därför är det festlig läsning när Magdalena Ribbing tar ställning till de här frågorna. För här måste hon tala i egen sak och har ingen konvention att luta sig tillbaka på. Ribbing är här inte expert på etikett utan hon är ingen expert alls (ingen kan vara expert på moral).

För att hamra hem poängen: en person kan vara hur verserad som helst på konventioner och etikett och samtidigt vara fullständigt klumpig i sociala situationer. Den som är artig i bästa mening är motsatsen till konventionell i just den bemärkelse som exemplet med drottning Victoria ger uttryck för. Den artiges sätt att reagera är alert. Jag kommer på mig själv med att vara oartig när jag hela tiden avbryter eller underlåter att hälsa på någon. Artighet handlar då inte om att framstå som något eller någon utan hur vi möter en situation eller hur en situation ter sig för oss (den burduse är ju i en viss mening blind för den situation som är för handen).

Kanske vill någon säga att saker som artighet ändå befinner sig på samma nivå i moraliskt hänseende som etiketten. Handlar inte artighet om en ängslig upptagenhet med vad den andra tycker och tänker? Är inte artighet helt synonym med finkänslighet, förlägenhet och prydhet? (Lite kärringaktigt, eh?) Det finns många sådana exempel där artighet är ytligt spel, t.o.m. beräknande klokskap eller rent av manipulation, ja. Men i andra exempel handlar artighet - tvärsemot etiketten - om vad man ställs inför och då finns det inget rum för att tala om spelad artighet utan allt handlar om den anda i vilken något görs. När vi anklagas för att vara oartiga kan det därför handla om att vi varit självupptagna och kanske börjat oroa oss för saker som förväntningar och krav (vilket ofta förbinds med artighet). Men olika situationer aktualiserar olika former av känslighet och uppmärksamhet. Artighet som är "bara" artighet uttrycker en form av fantasilöshet, en förstelning. Eler att gömma sig bakom artigheten. Ett viss slags artighet ger en kalla kårar och får en att ana oråd. Den sortens artighet som man kan utsättas för får en framför allt att känna sig iakttagen av en person som framstår som helt och hållet outgrundlig där i sin artiga glansighet.

Sedan finns det förstås många situationer som befinner sig bortom artighet - men det betyder inte att de befinner sig bortom känslighet. Ett artigt avvisande, t.ex., är omöjligt. Också ett finkänsligt avvisande andas något krypande obehagligt. När man läser Magdalena Ribbings etikettspalt verkar det däremot som vilken situation som helst kunde bemötas med ett vänligt och bestämt leende och några avmätta och allmänt hållna ord (eller så måste man ge fan i att göra något överhuvudtaget). Hennes spalt handlar om hövlighet, med allt vad det innebär av en form av avståndstagande. Det är just i en hövlig ton man kan säga hur gruvliga saker som helst och det låter som Goddag. I den form av goda artighet som jag beskriver är jag närvarande, medan ett visst slags hövlighetsperspektiv är ett sätt att sudda ut mig själv från situationen och låta hövligheten tala. Också den artiga - som drottning Victoria i exemplet - kan göra sitt eget handlande opåfallande, men det är inte att gömma sig, utan en reaktion på en situation. (Vilket visar att "vara närvarande i en situation" inte handlar om något kletigt hålla-i-handen-och-titta-i-ögonen utan närvaro kan snarare ibland kräva ett visst slags osynlighet eller nedtonadhet.)

Att det finns mängder av svåra dimensioner av vårt sociala liv på artighetsfronten visar sig t.ex. i hur uppenbart problematiskt ett "att bli kränkt"-perspektiv är medan det är långt mera oklart vad det innebär att bli "sårad".