Jag har återupptagit På spaning efter den tid som flytt. Nu läser jag den näst sista delen i detta monsterverk, Rymmerskan. Berättarrösten i Prousts lilla serie måste vara litteraturhistoriens mest tjatiga (och mest opålitliga). Berättaren har nu i tre delar ältat sin svartsjuka. I den här delen har Albertine lämnat honom - och sen går hon och dör i en bilolycka. Innebär detta slutet för berättarens grubblerier om Albertines eventuella erotiska utsvävningar? Inte alls. Mönstret från de tidigare delarna finns kvar. Åtrå kan bara ses utifrån någon brist (eller frånvaro). Och denna brist upprätthåller fantasin. Fantasin håller åtrån vid liv - och fantasins mest effektiva motor är svartsjukan. I själva verket finner ju berättaren Albertine dödstråkig. Egentligen står han inte ut med henne. Men svartsjukan, fantasin, håller åtrån vid liv och skapar henne på nytt och på nytt. I denna del sägs det klart: Albertine är inte en person. Albertine är tusentals olika bilder och föreställningar för berättaren. Att Albertine nu är död gör härvidlag egentligen inte så stor skillnad - "Det man känner är det enda som existerar för en, och man projicerar det på det förflutna eller in i framtiden, utan att låta sig hejdas av de inbillade hinder som döden reser."Ju mera avlägsen Albertine är, desto mera åtråvärd är hon, desto mera obehindrat kan berättarens fantasi elda på idealiseringen av henne och tvivlen på hennes dygd. "Ting och varelser började existera för mig först när de fick en individuell tillvaro i min fantasi." Det här sammanfattar ett slags röd tråd som slingrar sig igenom På spaning efter den tid som flytt. Det ofrivilliga minnet som tematiserats ända från början får i de senare delarna en tilltagande demonisk, förgiftande karaktär. Minnena hemsöker berättaren, men minnen är här inte något väsensskilt från fantasi, tänkande, känslor, föreställning, upplevelse och uppmärksamhet. De här sakerna hänger ihop i romanen på en mängd olika sätt och nivåer. Minnen är uttryck för vem man är. Som Proust skriver, som vanligt genom en våldsam överdrift: en vuxen människa är präglad av ett nätverk av minnen och hittar sig själv i dem, på samma sätt i en tvålannons som i Pascals Tankar. I andra hälften av Rymmerskan förändras minnets roll. Svartsjukan byts ut mot något slags fadd nyfikenhet.
Mysteriet "vem är Albertine" fortsätter att gnaga på berättaren. Frågan "vem är jag" uppstår egentligen aldrig. Registrerandet av känslor vänder honom bort från varje möjlighet till självförståelse. Vad är det han vill förstå? Vad är det som oroar honom?
Det spår som jag slås av den här gången är den tillfredsställelse med vilken berättaren noggrant noterar att han inte är likgiltig. De här noteringarna upprepas gång på gång. En känsla flammar upp i samband med en viss minnesbild: skönt - han är åtminstone inte likgiltig. Den ena eller andra detaljen får berättarens vaga känslor/åtrå att på nytt blomma upp. Men det här är bedräglig psykologi. Berättaren är alltjämt likgiltig, hur mycket han än betygar motsatsen. Just detta insisterande på att likgiltigheten nu har upphört får en att sätta hans uppriktighet i fråga. Den rädsla som hela tiden översvämmar berättaren är rädslan för glömskan. Här upprepas en rörelse som finns i flera av delarna: antingen upptas berättaren av febril tankeverksamhet, fascination, en ström av eggande minnen och föreställningar - eller så försjunker han i vanans dunkel: i slöhet, tomhet och likgiltighet. Vanan beskrivs som menlös, fördummande, njutningsfri. Vad är det mest beskrivande begreppet för den här rörelsen? Meningsblindhet?
Nej, På spaning efter den tid som flytt handlar verkligen inte bara om att äta kakor och om att nostalgiskt dra sig till minnes episoder ur societetslivet. Det som fortsätter att fascinera mig hos Proust är hans studier av ett slags självbedrägeriets pendelrörelse, från totalt verklighetsfrämmande idealiseringar till illusionslöshet (som är lika självbedragande). Men samtidigt finns det i alla de här böckerna ögonblick där Prousts berättare möter en verklighet där han måste avstå både från illusionslösheten (som är helt beroende av idealiseringen) och fantasteriet. Det här glimmar fram när Proust beskriver mormoderns död, bland annat.
No comments:
Post a Comment