Ett fönsterkuvert rinner ner från postluckan. Det är förmiddag. Jag sover. När jag inte sover längre (det är ju arbetsdag, herrejösses) sliter jag isär fönstret och plockar upp lappen. Det som jag först ser är en bild. På bilden finns ett idylliskt landskap - finsk insjö - och en ung kvinna med något fiskeredskap och vid hennes sida en liten flicka. Kanske håller den unga kvinnan den lilla flickan i handen. Vi förmodas tro att det rör sig om någon form av familjekonstellation. En moder och ett barn. På lappen annonseras ett av Andelsbanken startat bonuspoängsystem. Jag slutar läsa och kastar lappen i soporna. På jobbet alternerar jag mellan Dagens Nyheter och en fin bok som kritiserar en specifik, rutten, suspekt begreppslig dikotomi gällande "arbete". Telefonen ringer. Det är från Andelsbanken. En kvinna i högre medelåldern inleder en konversation och jag ser framför mig hur hon sitter i något trist kontor och att hon är klädd i marinblått. Kan jag prata nu? Nej, tyvärr. Jag är ju på jobbet. Ring senare.
Jag är en artig, belevad civilisationsvarelse. Jag ylar inte i luren:
SATANS HELVETE JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV ER JÄVLA KAPITALISTISKA KÄRNFAMILJSPOLITIK. FUCK OFF!
Utan jag säger: ring efter tre.
No comments:
Post a Comment