Läsa noveller

Jag bläddrar i två helt olika slags novellsamlingar. Först läser jag den danska författaren Naja Marie Aidts bok Babian som kom ut på svenska härom året. Jag läser den snabbt och blir indragen i berättelserna. När jag är klar med boken känner jag mig trött på att läsa. Novellerna är mörka och innehåller många oväntade vändningar. De är smarta och författaren bemödar sig om att inte skriva ett onödigt ord. Jaja, tänker jag vresigt. Civilisationens sköra skal och vad det är att vara människa i vår tid. Individualism och egoism och samtiden. Sedan bläddrar jag i en helt annan typ av bok. Jag lånade den för dess titel. Att vi lever i en ond värld. Sen prosa av den schweitziske författaren Robert Walser som levde någon gång förr. Jag hade aldrig hört om den mannen. Novellerna och läsupplevelsen är helt annorlunda än Aidts strama stycken. Walsers tankar vandrar och går i kors. Novellerna tycks inte handla om just något. Ofta är det en gubbe som spatserar i något ständigt föränderligt landskap. Tematiken, de små spatserturerna, värdshus, slott, kvinnor, vore helt outhärdliga om det inte vore för att Walser hela tiden tycks leka med det idealiserade och romantiserade som former.
Novellerna består av fragment, associationer, infall. De är överlastade med intryck och efter ett tag kan jag inte läsa mer. Men det här känns betydligt mera intressant än den stil som Aidt företräder, som man hittar hos nästan vilken smånovellsförfattare som helst. Walsers noveller är anti-litteratur, nedsmutsad, grisig text som ständigt påminner läsaren om textens tillblivelse. Jag läser att Walter Benjamin var ett fan. Jag är inte förvånad. Där Aidts noveller innehåller en närmast andäktig vördnad inför vissa av den samtida novellens konventioner - det minimalistiska, det kluriga, att vända på det vardagliga - är Walser mycket friare, slappare. Han verkar ge fan i hur man ska skriva. Det är noveller som frestar på läsarens tålamod och välvilja (Aidts texter, däremot, suger in en och det är "spännande"). En av Walsers noveller i samlingen jag tittade i heter "Jag borde arbeta". Sannerligen. I novellen finns några spridda satser om författaren som påminns om att han borde arbeta. Men så kommer han att tänka på andra saker istället. Bergsbestigning, en kvinna av folket, barn bör inte göras uppmärksamma på sitt värde, en slank kvinna, - och så WHAM-BAM:

"Ni borde arbeta", sade en medborgare, och han tillfogade: "Man ser er ofta ute och flanera, det ser inte bra ut."
"Jag tackar", infogade jag och anmärkte: "Det finns kvinnoupplevelser som är rent ut sagt fascinerande."
"Ni har", fortsatte den godhjärtade herrn, "sådana tidsödande pageaktigt-obetydliga intressen, vilka så att säga bildar en liten kammare som ni borde vädra ut ordentligt. Tydligen lever ni mentalt i ett slags vindsrum, medan ni, vad beträffar era intressen, skulle kunna bebo ett helt bostadshus själv. Ni är en journalistnatur."

Man vågar påstå att det i dessa rader finns en smula självironi.
En annan novell handlar om hur jag:et går på besök hos ett "unikum" som i de sociala kretsarna blivit känd för sin uppriktighet. Unikumet vill inte ha besök men släpper in jag:et. Denne blir sittande. Ingenting sägs. Jag:et går hem genom ett snötäckt landskap och begrundar varför han aldrig kan bli en hederlig karl.
Kanske behöver en och annan läsare bli lite påfrestad. Det skadar inte.
Läs en understreckare om Walser här.