Jag vet att jag är dum i huvet, men

... jag har just börjat läsa de där tusensexhundrasidorsklumparna med texter av Andres Lokko. Redan i början slås jag av idel djupsinnigheter. "Faxmaskinen blir alltmer oumbärlig", skriver herr Lokko. Året är 1990. Varför läser jag det här? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske blir det en sociologirapport. Och så har jag haft mage att förebrå andra för att läsa nåt så meningslöst om Lars Noréns dagböcker.