Heil ÅA!

"Den vetenskapliga revolutionen är här - Anslut dig till trupperna."
Hälsar Åbo Akademi.
Den militanta finlandssvenskheten eller vad? Burberrytrupperna? Någon PR-nisse har tänkt att det revolutionära budskapet lockar kidsen?
Ja, på något sätt hyser jag vissa tvivel om att Åbo Akademi är den mest revolutionära platsen på klotet.
JÖSSES.

Bobby "Blue" Bland

You need to hear this. He might not be as well-known as Muddy Waters. He should be. Bobby "Blue" Bland made soul/blues music. His best songs are from the fifties & the sixties. It's the songs' awesome arrangements that make his music into something special. Some songs have a rough sound, dominated by distorted guitar, while the sixties stuff tends to be a bit smoother, with more horns. But this is great, too. Bobby Bland's outstanding voice grabs you guts. His early production has a raw, explosive and sometimes angry feel. There is always a very distinct presence. Listen to any best of / anthology record, and I promise, you'll be impressed with this guy. Bobby Bland's lyrics tend to be creepy, and sometimes misogynist. I don't know what to do about that. You can listen to some bar-room blues from the 20's if you get tired of his complaints about sneaky females with bad intentions. After listening to Bobby "Blue" Bland, the next thing I want to do is to re-read some James Ellroy novel.
If this is your alley, check out Johnny Ace.
And, as always: if you know any artist with a similar sound - I'd be pleased to know.

Proust - Rymmerskan (På spaning efter den tid som flytt, del 6)

Jag har återupptagit På spaning efter den tid som flytt. Nu läser jag den näst sista delen i detta monsterverk, Rymmerskan. Berättarrösten i Prousts lilla serie måste vara litteraturhistoriens mest tjatiga (och mest opålitliga). Berättaren har nu i tre delar ältat sin svartsjuka. I den här delen har Albertine lämnat honom - och sen går hon och dör i en bilolycka. Innebär detta slutet för berättarens grubblerier om Albertines eventuella erotiska utsvävningar? Inte alls. Mönstret från de tidigare delarna finns kvar. Åtrå kan bara ses utifrån någon brist (eller frånvaro). Och denna brist upprätthåller fantasin. Fantasin håller åtrån vid liv - och fantasins mest effektiva motor är svartsjukan. I själva verket finner ju berättaren Albertine dödstråkig. Egentligen står han inte ut med henne. Men svartsjukan, fantasin, håller åtrån vid liv och skapar henne på nytt och på nytt. I denna del sägs det klart: Albertine är inte en person. Albertine är tusentals olika bilder och föreställningar för berättaren. Att Albertine nu är död gör härvidlag egentligen inte så stor skillnad -  "Det man känner är det enda som existerar för en, och man projicerar det på det förflutna eller in i framtiden, utan att låta sig hejdas av de inbillade hinder som döden reser."

Ju mera avlägsen Albertine är, desto mera åtråvärd är hon, desto mera obehindrat kan berättarens fantasi elda på idealiseringen av henne och tvivlen på hennes dygd. "Ting och varelser började existera för mig först när de fick en individuell tillvaro i min fantasi." Det här sammanfattar ett slags röd tråd som slingrar sig igenom På spaning efter den tid som flytt. Det ofrivilliga minnet som tematiserats ända från början får i de senare delarna en tilltagande demonisk, förgiftande karaktär. Minnena hemsöker berättaren, men minnen är här inte något väsensskilt från fantasi, tänkande, känslor, föreställning, upplevelse och uppmärksamhet. De här sakerna hänger ihop i romanen på en mängd olika sätt och nivåer. Minnen är uttryck för vem man är. Som Proust skriver, som vanligt genom en våldsam överdrift: en vuxen människa är präglad av ett nätverk av minnen och hittar sig själv i dem, på samma sätt i en tvålannons som i Pascals Tankar. I andra hälften av Rymmerskan förändras minnets roll. Svartsjukan byts ut mot något slags fadd nyfikenhet.

Mysteriet "vem är Albertine" fortsätter att gnaga på berättaren. Frågan "vem är jag" uppstår egentligen aldrig. Registrerandet av känslor vänder honom bort från varje möjlighet till självförståelse. Vad är det han vill förstå? Vad är det som oroar honom?

Det spår som jag slås av den här gången är den tillfredsställelse med vilken berättaren noggrant noterar att han inte är likgiltig. De här noteringarna upprepas gång på gång. En känsla flammar upp i samband med en viss minnesbild: skönt - han är åtminstone inte likgiltig. Den ena eller andra detaljen får berättarens vaga känslor/åtrå att på nytt blomma upp. Men det här är bedräglig psykologi. Berättaren är alltjämt likgiltig, hur mycket han än betygar motsatsen. Just detta insisterande på att likgiltigheten nu har upphört får en att sätta hans uppriktighet i fråga. Den rädsla som hela tiden översvämmar berättaren är rädslan för glömskan. Här upprepas en rörelse som finns i flera av delarna: antingen upptas berättaren av febril tankeverksamhet, fascination, en ström av eggande minnen och föreställningar - eller så försjunker han i vanans dunkel: i slöhet, tomhet och likgiltighet. Vanan beskrivs som menlös, fördummande, njutningsfri. Vad är det mest beskrivande begreppet för den här rörelsen? Meningsblindhet?

Nej, På spaning efter den tid som flytt handlar verkligen inte bara om att äta kakor och om att nostalgiskt dra sig till minnes episoder ur societetslivet. Det som fortsätter att fascinera mig hos Proust är hans studier av ett slags självbedrägeriets pendelrörelse, från totalt verklighetsfrämmande idealiseringar till illusionslöshet (som är lika självbedragande). Men samtidigt finns det i alla de här böckerna ögonblick där Prousts berättare möter en verklighet där han måste avstå både från illusionslösheten (som är helt beroende av idealiseringen) och fantasteriet. Det här glimmar fram när Proust beskriver mormoderns död, bland annat.

Mångkulturalism = kreativitet?

I dagens HBL säger Jyrki Katainen (saml.) att mångkulturalism för med sig kreativitet. Underförstått: kreativitet är bra, Själv tycker jag att det är något lurt med den här retoriken. Dels är mångkulturalism en begreppskloss som sällan - kanske aldrig - används så att det är klart vad en person försöker säga. Det ger snarare upphov till mycket tilltrasslade diskussioner där det är oklart vad som diskuteras. "Är du för eller mot mångkulturalism?" What, vad är det för en fråga, vad är det jag ska ta ställning till? Det är naturligtvis mycket viktigt att politiker reagerar mot rasistiska tendenser. Men ett uttalande som "Mångkulturalism är en källa till kreativitet" kommer inte att göra ett jobb i relation till rasistiska tendenser: missunnsamhet, självblindhet, självgodhet. Diskuterar man på nivån "mångkulturalism" och "kreativitet" kommer man att diskutera: a) om "dom där" för med sig farliga sedvänjor eller om det är harmlöst för vår "kultur" b) ja det är ju trevligt med etnisk mat och exotiska danser och c) det är ju bra med lite nytt blod i samhället, kanske kan det väcka en och annan företagsidé till liv ... Kreativitet är ju ... lukrativt.

Jag vet att jag är dum i huvet, men

... jag har just börjat läsa de där tusensexhundrasidorsklumparna med texter av Andres Lokko. Redan i början slås jag av idel djupsinnigheter. "Faxmaskinen blir alltmer oumbärlig", skriver herr Lokko. Året är 1990. Varför läser jag det här? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske blir det en sociologirapport. Och så har jag haft mage att förebrå andra för att läsa nåt så meningslöst om Lars Noréns dagböcker.

hair metal - part three

Facebook, Anneli Jäätteenmäki & Heraclitus made me think of this great piece of music, penned by Jon Bongjovi: "They say that no man is an island / and good things come to those who wait". You are in for Jon Bon Jovi's enigmatic spiritual journey, heading back to Santa Fé:

Spacemen 3

Spiritualized is too pompous for my taste. If I want psychedelic bliss, I turn to Spacemen 3. Their music: post-velvetunderground, Suicide without those synths and yelps, some stunningly beautiful arrangements, a bit of Kraut-driven energy, strange gospel atmospheres, monotonous drones, influences from 60's and 70's psychedia, heady shoegaze before shoegaze, lyrics about, you know, spacing in and out. The perfect prescription (1987) & Playing with fire (1989) - these are records you need to hear.
I would argue that Brightblack morning light is a band that has administered the Spacemen 3 inheritance more successfully than most run-of-the-mill shoegaze bands.

Nej, nej tack. Men okej då.

Ett fönsterkuvert rinner ner från postluckan. Det är förmiddag. Jag sover. När jag inte sover längre (det är ju arbetsdag, herrejösses) sliter jag isär fönstret och plockar upp lappen. Det som jag först ser är en bild. På bilden finns ett idylliskt landskap - finsk insjö - och en ung kvinna med något fiskeredskap och vid hennes sida en liten flicka. Kanske håller den unga kvinnan den lilla flickan i handen. Vi förmodas tro att det rör sig om någon form av familjekonstellation. En moder och ett barn. På lappen annonseras ett av Andelsbanken startat bonuspoängsystem. Jag slutar läsa och kastar lappen i soporna. På jobbet alternerar jag mellan Dagens Nyheter och en fin bok som kritiserar en specifik, rutten, suspekt begreppslig dikotomi gällande "arbete". Telefonen ringer. Det är från Andelsbanken. En kvinna i högre medelåldern inleder en konversation och jag ser framför mig hur hon sitter i något trist kontor och att hon är klädd i marinblått. Kan jag prata nu? Nej, tyvärr. Jag är ju på jobbet. Ring senare.

Jag är en artig, belevad civilisationsvarelse. Jag ylar inte i luren:

SATANS HELVETE JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV ER JÄVLA KAPITALISTISKA KÄRNFAMILJSPOLITIK. FUCK OFF!

Utan jag säger: ring efter tre.

Indeed:

"The anxieties and uncertainties that unsettle people may make them more prudent and productive in ways that strengthen and stabilize the economy."
It's a lovely world.
If you suspect you might be an evil but prudent person, I advise you to consider the option of writing a book on business ethics or corporate culture or "managing diversity". You would most probably do very well. I myself am just about to finish my manuscript: "Work Is an End in Itself because We All Work for Ourselves". My publisher is very pleased with me and I will be rich and famous. Just wait.

sleep / trust / art

Jag tipsades om en utställning i Helsingfors: sleepers in New York.

”Julkisella paikalla nukkuvassa ihmisessä on jotain vastustamattoman kiinnostavaa. Toisaalta julkinukkuja on riisutun inhimillinen ja haavoittuva, mutta samalla hän on myös äärimmäisen voimakas. Mitään noin intiimiä ei vaan tehdä, ellei todella luota kanssaihmisiin ja tunne nukkumapaikkaansa omakseen.” kertoo Marko Vuorinen, Sleepers: New York City-projektin tekijä.

Han säger att den som sover offentligt ses som något uppseendeväckande samtidigt som den sovande är naket mänsklig och sårbar, också stark. Sånt här intimt gör man inte om man inte litar totalt på sina medmänniskor och upplever sin sovplats som sin egen. Det här är ganska fint sagt, tycker jag. Även om han också på ett ställe påminner om att vissa tillfälligt omvandlar den offentliga platsen till sitt sovrum medan andra är tvingade att göra det.

kolla också här.

påhitt och fantasilöshet

På eftermiddagarna blir jag ofta trött, sömnig och allmänt sur på att jag jobbar i ett hus där allt är sterilt, grått och akustiken usel. Då går jag ut på stan för att ta en promenad och sedan sätta mig någonstans och jobba en stund. Idag blir det Hunter's. Jag sitter med en Newcastle, en bok om arbete och gåvor och försöker låta bli att lyssna på den finska schlagermusik som alltid spelas här om eftermiddagarna. Bartendern som är en trevlig men bestämd typ samtalar om olika ölsorter med ölkonnässördamer. Det är trevligt att sitta där. Ibland slås jag av att den här stan är helt fantastisk. I den här stämningen får till och med fladdrande Hesburgeromslag, fula skyltar och gråa betongklumpar en estetisk anstrykning. Jag vill inte flytta en millimeter. Kanske är det mitt Lefebvrestudium som gör mig extra sentimental. I alla fall, samtidigt inser jag hur fantasilös jag är i relation till att hitta på saker att göra på det här stället. Det är inte direkt så att jag har fem snoriga ungar att förvalta, men ändå blir det sällan av att göra nya saker, att utforska, att se platser med nya ögon. Jag undrar vad den här bristen på påhitt beror på. Deal with it, jag är borgerligt insnöad och förpestad av arbetssamhällets gilla gång. Det finns ju en massa saker jag kunde göra.

Spela bingo / prova hattar / gå på biskopsgatan som dragqueen / klä sig i finkostymen och gå på den äckligaste krogen i stan och dricka drinkar / sova offentligt / äta gammaldags sleazebiff på Fransmanni / ta en promenad till Kaarina / gå i kyrkan som antropologiskt experiment / gå med i en förening / klappa främmande hundar och katter / hälsa på grannen som jag inte ens vet vad heter i förnamn / hälsa på obekanta människor på stan och kolla reaktion / gå på matinébio / sätta sig på någon annans trappa och dricka öl som om man bodde där / spela kolonialistiska sällskapsspel / supa sig full på blanka förmiddagen / gå på metallkonsert / låna böcker om nationalekonomi på biblioteket och se vad jag förstår / äta bakelser tills jag spyr / dansa humppa / ta första bästa buss & se var man hamnar, kanske en busshållplats vid någon åker, eller Nystad / gå till tantkaféet och prata med Marja-Liisa och Sinikka / ockupera hus / läxa upp en tonåring på tantvis / fynda på loppis / störa ordningen / gå på konstgallerior / spela in musique concrete / stirra dumt framför sig / köpa en matta / distribuera revolutionära texter / konspirera / gå på en arbiskurs och lära sig latin eller arabiska eller knyppling / promenera i stan när ingen annan är vaken.

Kanske finns det flera saker?

EDIT: Det här handlar, OBS, inte om att "sätta guldkant på vardagen". Guldkant är bara skit. Det jag skriver om rör sig snarare om att se på vardagen i ett nytt ljus.

/=&¤/¤(/(%()=)?&¤#"

"Some men are like that, if you don't earn their respect, they won't take you seriously. You gotta work on it."
---------------
I've heard it several times now and it depresses me (not that people are saying it, that is important.).
I don't want to "work" in that sense to earn some man's respect.

Grattis,

"Det goda självförtroendet har hon fått med sig från föräldrahemmet, yngst i en syskonskara på tre växte hon upp i Göteborg. Mammans ord att ”du styr över ditt livsöde” har alltid följt henne.

– Även om det inte går att bestämma över allt som sker så kan du påverka mycket, det viktiga är att inte låta mindre bra händelser dra ner dig till botten."

säger "en av Sveriges mäktigaste kvinnor". Ha en bra internationell kvinnodag. eh.

Läsa noveller

Jag bläddrar i två helt olika slags novellsamlingar. Först läser jag den danska författaren Naja Marie Aidts bok Babian som kom ut på svenska härom året. Jag läser den snabbt och blir indragen i berättelserna. När jag är klar med boken känner jag mig trött på att läsa. Novellerna är mörka och innehåller många oväntade vändningar. De är smarta och författaren bemödar sig om att inte skriva ett onödigt ord. Jaja, tänker jag vresigt. Civilisationens sköra skal och vad det är att vara människa i vår tid. Individualism och egoism och samtiden. Sedan bläddrar jag i en helt annan typ av bok. Jag lånade den för dess titel. Att vi lever i en ond värld. Sen prosa av den schweitziske författaren Robert Walser som levde någon gång förr. Jag hade aldrig hört om den mannen. Novellerna och läsupplevelsen är helt annorlunda än Aidts strama stycken. Walsers tankar vandrar och går i kors. Novellerna tycks inte handla om just något. Ofta är det en gubbe som spatserar i något ständigt föränderligt landskap. Tematiken, de små spatserturerna, värdshus, slott, kvinnor, vore helt outhärdliga om det inte vore för att Walser hela tiden tycks leka med det idealiserade och romantiserade som former.
Novellerna består av fragment, associationer, infall. De är överlastade med intryck och efter ett tag kan jag inte läsa mer. Men det här känns betydligt mera intressant än den stil som Aidt företräder, som man hittar hos nästan vilken smånovellsförfattare som helst. Walsers noveller är anti-litteratur, nedsmutsad, grisig text som ständigt påminner läsaren om textens tillblivelse. Jag läser att Walter Benjamin var ett fan. Jag är inte förvånad. Där Aidts noveller innehåller en närmast andäktig vördnad inför vissa av den samtida novellens konventioner - det minimalistiska, det kluriga, att vända på det vardagliga - är Walser mycket friare, slappare. Han verkar ge fan i hur man ska skriva. Det är noveller som frestar på läsarens tålamod och välvilja (Aidts texter, däremot, suger in en och det är "spännande"). En av Walsers noveller i samlingen jag tittade i heter "Jag borde arbeta". Sannerligen. I novellen finns några spridda satser om författaren som påminns om att han borde arbeta. Men så kommer han att tänka på andra saker istället. Bergsbestigning, en kvinna av folket, barn bör inte göras uppmärksamma på sitt värde, en slank kvinna, - och så WHAM-BAM:

"Ni borde arbeta", sade en medborgare, och han tillfogade: "Man ser er ofta ute och flanera, det ser inte bra ut."
"Jag tackar", infogade jag och anmärkte: "Det finns kvinnoupplevelser som är rent ut sagt fascinerande."
"Ni har", fortsatte den godhjärtade herrn, "sådana tidsödande pageaktigt-obetydliga intressen, vilka så att säga bildar en liten kammare som ni borde vädra ut ordentligt. Tydligen lever ni mentalt i ett slags vindsrum, medan ni, vad beträffar era intressen, skulle kunna bebo ett helt bostadshus själv. Ni är en journalistnatur."

Man vågar påstå att det i dessa rader finns en smula självironi.
En annan novell handlar om hur jag:et går på besök hos ett "unikum" som i de sociala kretsarna blivit känd för sin uppriktighet. Unikumet vill inte ha besök men släpper in jag:et. Denne blir sittande. Ingenting sägs. Jag:et går hem genom ett snötäckt landskap och begrundar varför han aldrig kan bli en hederlig karl.
Kanske behöver en och annan läsare bli lite påfrestad. Det skadar inte.
Läs en understreckare om Walser här.

Goldmund - Corduroy road

A day of glistering snow, warming sunlight, ambivalent moments by the kitchen sink and quiet on all fronts. I pick up an old favorite, Goldmund's (Keith Kenniff's) Corduroy's road, an album that does not wreak havoc, not in volume, not in mood. The main instrument is piano (there are some other sounds too, guitar, some electronica, but they drift in and out and if you don't pay attention, you'll miss them). Sloppy ears allow the music to slip into a safe background ambience / mine sometimes do / but if you're alert, it's a rewarding record that refrains from rubbing itself into your face but has a welcoming glow around it all the same. Kenniff's work isn't overwhelming because of its compositional intricacy nor is it music virtuoso music (what the hell is that term, anyway). What makes it special is rather how it is layered as a recording, the care with which Kenniff allows the sounds to emerge. You could call it physical, yes. The tunes might have a melancholy streak but they are not brooding look-into-the-darkness-think-about-death. It's a record that isn't reducible into specific moods and that makes it all the more exciting to listen to. Lots of contemporary instrumental music is praised for its cinematic qualities. I don't know if it would do any justice to this record if one would bring up that rather overused term. What would it add, what would it emphasize? (Often it is not even that clear what people mean when they call some piece of music cinematic. Evocative, yes, but?) Corduroy road is restrained and I like it but maybe the fact that I do just proves that I am indulging in capitalist pretense. Is Jan Johansson a reference people find tacky? I don't think he is. Johansson excavated Swedish folk tradition, Kenniff American civial war tunes. Familiarity breeds boredom? Not here.

What can I say. I like simple music. The more unpretentious, the better.

PS: If you've heard this album - is there any other music in the vicinity of it, in approach, in simplicity etc.?

Smog - Dongs of sevotion (2000)

If Dongs of sevotion by Smog won't give you nightmare, nothing will. Bill Callahan has made many records after this one, but maybe none that is as strong.

Moralfilosofi med Magdalena Ribbing

Jag finner ett närmast perverst nöje i att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i DN. Inte bara är det roligt att emellanåt läsa saker som gör en lite lagom förbannad, men Ribbing har ibland en form av torr, avmätt humor som är kungligt underhållande. Ofta är denna humor adresserad till den som ställer en idiotisk fråga. Ribbing lär en användbara invektiv som "Vilka superlufsar!" Det intressanta med Ribbings spalt är att hon inte bara är en stockkonservativ tant (det är hon för det mesta) som bedyrar sed och bruk och sånt som är rätt av tradition och hävd.

I de frågor som folk ställer till Magdalena Ribbing märks det hur det finns två olika begrepp om artighet. Det ena begreppet är relativt enkelt. De här frågorna och svaren handlar om "hur man gör mest". Hur förväntas jag klä mig om klädkoden är "fritidsklädsel"? Magdalena tycker sig veta vad som vanligen menas med begreppet fritidsklädsel. I svaret tar hon inte ställning utan registrerar bara vad som konventionellt menas. Hon beskriver en konvention. Det finns förstås frågor kring det konventionella där ens eget förhållningssätt tydliggörs. Exempelvis kan jag ifrågasätta att det överhuvudtaget ska finnas något sådant som klädkod. Jag tycker att klädkod är idioti.

Andra frågor aktualiserar en annan sida av artighet som egentligen paradoxalt nog går emot tanken om etikett. Ett exempel som jag kommer att tänka på (är det G som talat om det?): drottning Victoria [någon annan] ordnar en middag för en massa människor. En av gästerna som är lite vilsen beter sig "fel" med en av maträtterna. Drottning Victoria, som har ögonen med sig, "bryter etiketten" och beter sig med maträtten precis som stackaren till gäst. Victoria visade takt mot sin gäst. Hon var artig. Men det intressanta här är alltså att artigheten krävde att etiketten måste överges.

Exemplet med Victoria handlar om en känslighet inför den specifika situationen där också små och till synes obetydliga saker kan ha en betydelse. Här kan artighet inte ha en viss form utan det handlar just om något slags lyhördhet inför det specifika. Därför är det festlig läsning när Magdalena Ribbing tar ställning till de här frågorna. För här måste hon tala i egen sak och har ingen konvention att luta sig tillbaka på. Ribbing är här inte expert på etikett utan hon är ingen expert alls (ingen kan vara expert på moral).

För att hamra hem poängen: en person kan vara hur verserad som helst på konventioner och etikett och samtidigt vara fullständigt klumpig i sociala situationer. Den som är artig i bästa mening är motsatsen till konventionell i just den bemärkelse som exemplet med drottning Victoria ger uttryck för. Den artiges sätt att reagera är alert. Jag kommer på mig själv med att vara oartig när jag hela tiden avbryter eller underlåter att hälsa på någon. Artighet handlar då inte om att framstå som något eller någon utan hur vi möter en situation eller hur en situation ter sig för oss (den burduse är ju i en viss mening blind för den situation som är för handen).

Kanske vill någon säga att saker som artighet ändå befinner sig på samma nivå i moraliskt hänseende som etiketten. Handlar inte artighet om en ängslig upptagenhet med vad den andra tycker och tänker? Är inte artighet helt synonym med finkänslighet, förlägenhet och prydhet? (Lite kärringaktigt, eh?) Det finns många sådana exempel där artighet är ytligt spel, t.o.m. beräknande klokskap eller rent av manipulation, ja. Men i andra exempel handlar artighet - tvärsemot etiketten - om vad man ställs inför och då finns det inget rum för att tala om spelad artighet utan allt handlar om den anda i vilken något görs. När vi anklagas för att vara oartiga kan det därför handla om att vi varit självupptagna och kanske börjat oroa oss för saker som förväntningar och krav (vilket ofta förbinds med artighet). Men olika situationer aktualiserar olika former av känslighet och uppmärksamhet. Artighet som är "bara" artighet uttrycker en form av fantasilöshet, en förstelning. Eler att gömma sig bakom artigheten. Ett viss slags artighet ger en kalla kårar och får en att ana oråd. Den sortens artighet som man kan utsättas för får en framför allt att känna sig iakttagen av en person som framstår som helt och hållet outgrundlig där i sin artiga glansighet.

Sedan finns det förstås många situationer som befinner sig bortom artighet - men det betyder inte att de befinner sig bortom känslighet. Ett artigt avvisande, t.ex., är omöjligt. Också ett finkänsligt avvisande andas något krypande obehagligt. När man läser Magdalena Ribbings etikettspalt verkar det däremot som vilken situation som helst kunde bemötas med ett vänligt och bestämt leende och några avmätta och allmänt hållna ord (eller så måste man ge fan i att göra något överhuvudtaget). Hennes spalt handlar om hövlighet, med allt vad det innebär av en form av avståndstagande. Det är just i en hövlig ton man kan säga hur gruvliga saker som helst och det låter som Goddag. I den form av goda artighet som jag beskriver är jag närvarande, medan ett visst slags hövlighetsperspektiv är ett sätt att sudda ut mig själv från situationen och låta hövligheten tala. Också den artiga - som drottning Victoria i exemplet - kan göra sitt eget handlande opåfallande, men det är inte att gömma sig, utan en reaktion på en situation. (Vilket visar att "vara närvarande i en situation" inte handlar om något kletigt hålla-i-handen-och-titta-i-ögonen utan närvaro kan snarare ibland kräva ett visst slags osynlighet eller nedtonadhet.)

Att det finns mängder av svåra dimensioner av vårt sociala liv på artighetsfronten visar sig t.ex. i hur uppenbart problematiskt ett "att bli kränkt"-perspektiv är medan det är långt mera oklart vad det innebär att bli "sårad".

minimalism = the void of capitalism?

I'm home with a trashed ear. I've got every reason to huddle in my room with a book. I'm reading Fear of music by David Stubbs. It's a provocative book that challenges the reader. Why is it that "the intelligent everyman" has stopped sneering at contemporary, abstract art, while experimental music is still, for many, "just noise"? Stubb's book is entertaining if you, like me, want to know more about the history of avantgarde music (which I have an insanely limited knowledge of). For some reason, Stubbs nurses a grudge with minimalism. Here's one passage:

"[Minimalism] has become the great, ironic coneit of the rich - the pretence of a lack of possessions. Walk down any impoverished Third world street, by contrast, and you'll be struck by the maximalism of poverty .... These are people without the means suavely to conceal their dependence on the clutter of goods, utensils and transport which, in hteir case, barely sustains them. Minimalism has become the signifier, in music as well as in art of capitalism's pretension of spirituality, rather than its lack of it, some discretely enabled, airy form of super-being, in which 'space' rather than vulgar stuff is the thing."

Ouch!