Filosofiangst för miljonte gången

Jag och min kollega sitter och gräver i våra dåliga självförtroenden. Den som tittar ner i mörkret skriver Nietzsche men vi kan liksom inte sluta fastän vi borde prata om andra saker. Vi frågar oss vad det är som gör filosofi så depressivt för oss. Varför detta ständiga: "jag kan ingenting." "Det här blir ingenting." Jag försöker förstå vad det här egentligen handlar om men det är svårt. Helvetes svårt. Det är inte bara det ständiga kravet på resultat och effektivitet som skaver. Det är någonting annat också, men vad? För min egen del handlar det ofta om en väldigt konkret känsla. Det är följande: "v---- jag orkar inte med det här." Att tänka klart känns som en omöjlig börda, en omöjlig uppgift (och själva det oförmörkade tänkandet blir något ouppnåeligt som jag förhäxas av). Nu är det bara trassel och jag fixar inte att reda upp bland den här skiten. Vad tusan handlar det här om? Är jag helt enkelt för lat (gammal och tjock) för den här verksamheten? Men filosofi är väl inte att metodiskt sätta sig ner och resonera, att bit för bit jobba sig igenom en frågeställning? Kanske inte, men jag skulle ändå säga att filosofiskt tänkande kräver en hel massa tålamod. Men det är inte det som är problemet för mig egentligen. Eller åtminstone rör det sig inte om den sortens disciplin där man spikar fast sig vid stolen och läser boken färdigt. Det är en annan sorts tålamod som behövs.
Det som jag tycker att är verkligt svårt med att göra filosofi är den koncentration, eller snarare, den uppmärksamhet det kräver att lämna över sig helt till en fråga på ett sånt sätt att allt yttre - jämförelser med andra som tänker bättre och formulerar sig tydligare, böcker jag inte har läst, böcker jag har läst, känslan av otillräcklighet - slutar hemsöka ens tankar. Ofta är det filosofiska diskussioner snarare än filosofiskt skrivande som får mig att uppnå en sådan koncentration. I diskussionen är du inte hänvisad till den vita skärmen som skriker: SKRIV FILOSOFI NU! utan det är en helt annan situation som kräver helt andra saker.
Filosofi är ett satans gissel (det är min upplevelse) för att det gör mig självmedveten samtidigt som jag vet att en viss självmedvetenhet är helt ofilosofisk och bara ett hinder för att ge sig i kast med att tänka förbehållslöst på filosofiska frågor.
M.a.o.: URK.