Stalins kossor (2003)

Efter att ha sett en längre intervju med Sofi Oksanen i ett finskspråkigt TV-program beslöt jag mig för att jag ska läsa hennes böcker. Nu har jag läst Stalins kossor (Stalinin lehmät) som är Oksanens första bok. Jag läser den på finska. För att träna upp mina usla finskakunskaper. För att det är roligt att läsa på originalspråk om man har möjlighet till det.

Bokens huvudperson är Anna. Hon växer upp i en finsk småstad men hennes mamma kommer från Estland. Den tematik som behandlas i boken är Annas förhållande till mat (huvudpersonen lider av bulimi). Lika viktig för bokens struktur och innehåll är den laddade relationen mellan Estland och Finland under olika historiska omständigheter.

Det politiska och det personliga ställs parallellt men det blir också mer än en parallell. Oksanen beskriver de förtrycksmekanismer som estländare utsätts för (och utsätter varandra för) under sovjettiden. Hon beskriver förföljelser, paranoia, misstänksamhet, skam, skuld. Tematiken går igen i mammans och Annas erfarenheter av Finland. Här är det estniska skambelagt. Ester anses vara "ryssar". Och alla vet ju hur ryssar är. Anna revolterar mot den här bilden samtidigt som hon känner sig indragen i den på en mängd olika sätt. I skildringarna av ätstörningar återfinns samma teman. Anna utsätter sig själv för en enorm disciplin. Hon delas upp i flera personer, och i relation till omvärlden förkrymps hon till tystnad. I intervjuer har Oksanen påpekat att romanen inte är en ätstörningsroman. De här beskrivningarna ska läsas metaforiskt, säger hon. Det är lätt att förstå när man läser boken. Stalins kossor är inte en sjukdomsjournal. Det är en politisk bok, en feministisk bok om kroppslighet, makt och vad det är att tala med sin egen röst.

Att tiga som muren, tystna, blir nertystad, vägra tala är ett viktigt spår i boken som präglar både beskrivningarna av sovjetestland, relationen mellan Anna och hennes mamma och dessutom Annas svårigheter med sig själv och andra. Tigandet går hand i hand med blundande. Det här är, tycker jag, den del i boken som Oksanen lyckas bäst med. Här, och i många andra delar av boken, blixtrar Oksanens stil fram. Brutal, utan omskrivningar.

Sämst fungerar de delar där Oksanen glimtvis tar sig an Estlands närhistoria från fyrtiotalet framåt. De här delarna saknar helt enkelt den politiska koncentration som Oksanen lyckas hålla sig till när hon beskriver Anna, Annas mor och deras relation till Estland.

Själv tycker jag att Sofi Oksanen är en av de mest klarsynta samhällsdebattörer vi har i Finland idag.