Smygekonomism för miljonte gången

I gårdagens HBL skriver Jeanette Björkqvist en viktig ledare om åldringsvård. Förutom den misär som Björkqvists ledare tar upp - åldringsvård som p.g.a. nedskärningar fungerar under all kritik så att människor far illa - är det nedslående att ledaren slutar med formuleringar som helt går med på ett ekonomiskt sätt att prata om människor - just det slags logik som ledaren utger sig för att kritisera. Här två exempel:

"När det gäller de yngre "utgiftsposterna" kommer de småningom att betjäna samhället. När det gäller de äldre har de redan gjort det. [...] Men det samhälle vi lever i just nu verkar inte klara av att tacka för en livsinsats ens genom att erbjuda en dräglig och människovärdig vård för dem som är sjuka. Tvärtom."

Ska åldringsvård ses som ett tack för en ekonomisk samhällsinsats?

"Skulden ligger hos oss för att vi in absurdum godkänner att tjänstemän och politiker vägrar låta ineffektiva människor kosta."

Ineffektiva människor?!

Man kan tycka att det är ogint och magsurt att ödsla tid på formuleringar som dessa. Rör det sig inte troligen bara om slarviga formuleringar? Men om man, som Björkqvist skriver, verkligen vill åstadkomma attitydförändringar i de här frågorna måste man vara jävligt uppmärksam på vilket perspektiv som anläggs på vad det betyder att vårda människor. Om gamla och sjuka människor ses som en belastning för samhället, ineffektiva paket som i bästa fall har dragit sitt strå till samhällsstacken och arbetsmaskineriet - ja, då är det klart att man öppnar dörren för ett ganska hemskt synsätt. "Vi måste offra våra resurser för dem eftersom också de har offrat sina resurser för samhället."

En mera allmän fråga som tangeras här är ett sätt att förstå vad delaktighet i samhället betyder. Jag har svårt att formulera det här, men kanske; genom arbete och skatter betalar vi vår skuld till samhället. Samhället tackar för vårt bidrag genom att ta hand om oss när vi blir gamla och hjälplösa men också i förväg genom att ge oss möjlighet att gå i skola. Vi får utdelning på vårt uppoffrande, i bästa fall. Politikers ansvar blir då att se till att vi "får ut" vår rättmätiga del av samhället - t.ex. på ålderns höst. Den här bilden presenterar samhället som ett maskineri bestående av ekonomiska resurser. Vår kontakt med "samhället" består antingen i att vi bidrar positivt till samhällets ekonomiska resurser eller så tär vi på dem genom vår skolgång eller vår sjukdom. Ska man gå med på en sån bild? Vad är alternativet?

Jag har som sagt svårt att gestalta den här bilden nu (eller blandar jag ihop olika saker), men kanske jag återkommer om jag tänker klarare någon annan dag.