Rätten att sova: om sömn och det offentliga rummet

Jag läser ett intressant inlägg på den fina bloggen Copyriot som handlar om sömn och vakenhetskulten. "Vakenhet" är ett positivt laddat begrepp. Den vakne har ögonen med sig. Man kan vara dåsig i många olika bemärkelser, inte bara den fysiska, utan också den karaktärsmässiga. Det offentliga rummet är sömnfientligt, skriver Copyriot. Det skriver jag under på. I det offentliga rummet sover man inte. I det offentliga rummet arbetar man - äter man på restaurang - agerar man konsument.

"Om vi somnar på en offentlig plats betraktas vi genast som hotfulla, för så gör bara pundare och uteliggare. Vakter tillkallas och vi riskerar hårdhänt behandling. Vad säger inte detta om stadens maktförhållanden? Slutsats: Aktioner av typen sleep-in, där folk tar offentliga platser i besittning för att låta sömnen äga rum, har större potential till politisk förändring än vad maningar till att “vakna” någonsin kan ha."

I Åbo fanns för ett tag sedan ett litet krypin som hette Naphouse. Det var ett ställe i stan dit folk kunde sticka sig in och ta en lur och man kunde dricka en etiskt producerad kopp kaffe eller te efteråt. Idén var utmärkt och kuddarna och madrasserna inbjudande, men på grund av bristande finansiering upphörde stället efter ett tag. Själv blir jag ofta sömnig på stan och upplever ett akut behov av att sova, och då kan jag sakna ett sådant ställe att slumra in på. För på biblioteket, i caféet eller på busstationen får man inte sova ostört (varför den hårdhänta behandlingen?). På bussar och flyg är det OK att sova, för man tänker att där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt något mera produktivt. Men varför finns det så få ställen att sova offentligt på? Varför anses sovande, i motsats till ätande, vara en mycket privat aktivitet?

Jag läste nyss Karin Johannisons bok Melankoliska rum. En intressant sak som kom upp där är att också sömnen och det sätt som vi pratar om den är historiskt specifik. Före industrialiseringen sov man i flera etapper. Några nattliga timmar ägnades åt halvvakna aktiviteter. Sömnlöshet blir en ångestfylld plåga i den typ av arbetssamhälle där du förväntas sova för att vara produktiv på jobbet. Där är vakenhet en absolut dygd och det värsta du kan vara är just sömnig och trött (om du inte råkar ha nattjour på sjukhus och tillåts sova på arbetstid). Nu betraktas sovandet som allt från ett nödvändigt ont till power naps som gör att du orkar arbeta eller festa hårt. Också sömnen ses ur ett effektivitetsperspektiv. Det visas av alla möjliga produkter som är förbundna med vakenhet och sömn. Öronproppar för att kunna sova, sovmasker, väckarklockor, snoozeknappar, dyra madrasser, energilampor, energidrycker. När sovandet prisas för att det är skönt att sova görs detta ofta med en biton av skuldmedvetenhet, det är lite som när vissa personer pratar om hur mycket de tycker om choklad (tänk på konstruktionen av en viss typ av kvinnlighet utifrån chokladdriften). Sovandet framställs som en lyx, trots att det är en av de få saker som är helt gratis (nåja).

Jag känner mig sällan så revolutionär som när jag sover på jobbet. Men när jag vaknar med den dimmiga blicken riktad upp mot den skarpa belysningen i taket, smygtittar jag sedan på mina kollegor. Jag torkar diskret bort lite dregel ur mungipan. Pinsamt. Såg jag patetisk ut där jag låg och sov? Snarkade jag? Sömnen är sällan elegant - om man inte ligger i silkeslakan och är kvinna med porslinshud eller man med bohemisk skäggstubb i reklamen för Hästens sängar. Det offentliga sovandet är inte tabu bara för att det är hotfullt. Att sova offentligt uppfattas också ofta som kroppsligt och generande, mer eller mindre på samma plan som en fis eller en rap. Somnar vi offentligt blir vi lite som dom (lodisarna) - kanske misstas vi för att vara ett fyllo eller utslagen. Man vill vara en anständig människa som har kontroll över sig själv. När vi sover poserar vi inte och säger inga smarta saker. Att sova uppfattas ofta som att vara blottad, att visa en sida av sig själv som andra helst inte ska se.

Den maktpolitiska sidan av sovandet är förstås svår att ignorera. Pöh, i det här sammanhanget är verkligen biopolitik och biomakt relevanta begrepp. De som har en bostad sover hemma och betalar vanligen en svindyr hyra för det lilla besväret. De som inte har en bostad sover där de kan. Det finns en rädsla för uteliggare som man kunde säga mycket om. Inte alla är välsingnade med rätten att sova. Som Copyriot antyder så anses uteliggaren vara ett störande element i staden (samtidigt som man ofta förbinder begreppet om storstad med just detta fenomen). Jag har hört folk jag känner prata om uteliggare på ett sätt som skulle göra Goebbels stolt. Staden som rum är klassmärkt på ett antal sätt. Detta är ett. Men tänk efter, varför uppfattas uteliggaren som sover så hotfull? Hans eller hennes sömn stör ju ingen - eller?

PS: Vet någon om det finns artiklar eller böcker som tangerar det här temat - kontakta mig eller skriv en kommentar nedan (jag har flera intressen av detta, de sömnaktivistiska, de politiska, de akademiska.).