Om neutralitetsspöket, han och hon och hen.

Jag har en kompis som jag brukar gräla med om olika saker. Det tenderar att handla om kön när vi ryker ihop åsiktsmässigt. Efter att ha pratat en stund märker vi för det mesta att vår oenighet inte var så stor men på en punkt verkar det finnas en ganska avgörande skillnad. Min kompis tycker att kön är oproblematiskt som grunduppdelning mellan människor och att det finns oskyldiga bruk av "han" och "hon". Min kompis säger att initiativet att växla till ett tredje, "hen", är bara trams, övertro på språket som struktur och neutralitet i synnerhet. Jag blir olustig till mods i de här samtalen. Olustigheten handlar om att jag varken kan eller vill eller vågar artikulera, formulera exempel, tänka konkret. (Och så vill jag gny: jag har problem med det här sättet att tänka i två kön men en hel värld gör att jag inte kan artikulera.)

Det här är, med andra ord, svåra saker. Jag läser ett par ganska nya texter som behandlar ämnet. Debatten har sin upprinnelse i en krönika i kvalitetsbladet Aftonbladet där bruket av "hen" kallas ett "dumfeministiskt fjäderfä". Debattören tycker att feminism handlar om att alla ska behandlas lika, inte bli lika. Det här är ännu en idé som ställer tvåkönadhet mot gråhet.

Jag håller med om att neologismer inte ändrar något genom att de införs. Däremot kan bruket av ord - som "hen" - få oss att få syn på saker, nya aspekter, gamla fördomar. Om du pratar om en kompis som sagt det-och-det och jag vill fråga mer om saken kan jag genom att använda "hen" låta bli att genast stampa fast att den du pratar om är man eller kvinna, typiskt det ena eller andra. Det här är en "praktisk" fråga och man kan, om man vill, tala om neutralitet. Att visa att i den här situationen spelar kön ingen roll, andra aspekter är viktigare just då. (I vissa situationer spelar kön roll men vad "kön" betyder i de situationerna är sen en annan sak.) På finska är läget ett annat. Där är "hän" alla människor. Problemet uppstår inte om du utan att nämna namn talar om prästen, kompisen eller föreläsaren.

En annan dimension som lyfts fram av de som försvarar bruket av "hen" är att det har potential att tufsa till våra föreställningar om världen som indelad i två kön. Men så klart handlar det här också om bruk av språk och inte begrepp i sig. Genom att prata om "hen" kan man vägra svara på frågor. "Är det en liten kille...?" I detta exempel rör det sig inte bara en upplysning som lämnas osagd (att referera till gynekologen som "hen", för att använda ett exempel som kom upp på en av bloggarna). I situationer där människor könas ger detta ofta uttryck för ställningstaganden. Jag brukar fundera på varför vissa människor kallar sina kompisar för "väninnor". I många samtal får jag intrycket att du genom detta bruk bestyrker att du betraktar vännen under rubriken "kvinna" (den speciella, intima relationen mellan kvinnor osv. osv.). "Hen" kan fucka upp i ordens bästa bemärkelse, precis som det kan fucka upp om jag i en akademisk text kallar Kant för Miss Kant och refererar till hennes fina idéer om att åskådningar utan begrepp är blinda. Jag skulle helt garanterat få indignerade kommenterar som "Kant är faktiskt en MAN." Vadå, du vill framföra att Kant hade en kuk? Fy, vilken fantasi!

Det som alltså är viktigt med hen-diskussionen är att det gör oss mera uppmärksamma på vad vi gör med könade ord. Om det verkligen handlar om att ta fasta på detta görande finns det ingen språkmetafysik, menar jag. Om man tar det här på allvar handlar "hen" alltså om neutralitet bara i de situationer där neutralitet blir något viktigt i den specifika situationen (som när man inte vill uttala sig om doktorn är man eller kvinna utan just en yrkesutövande person). Och för det mesta finns det långt mera beskrivande begrepp för vad det handlar om än denna trötta gamla harv.

Däremot finns det många saker som är betydligt mera komplexa än att prata om "hen" istället för "han" och "hon". I korthet rör det sig om hur situationer rullas upp på ett sånt vis att två kön görs till något vi lever i och genom och t.o.m. för (hitta Kvinnan i sitt liv, bli en riktig man) - och detta innebär förstås också att protest och uppfuckeri är möjligt. Vad det här uttrycker är olika saker men jag håller fast vid idén om att kön INTE "finns" som någon ursprunglig, ontologisk form. Hela frågan om "finns" är konstig från början och uttrycker missförstånd både om ett och annat.

Den intressanta frågan är snarare: vad betyder det att vi ser varandra som könade varelser? Hur det sig uttryck i olika situationer? Vilka situationer skapas ur det? Vilka människor blir vi av det?