Karin Erlandsson - Minkriket

På senare tid har jag äntligen haft tid och framför allt ro att läsa skönlitteratur. Under ett par dagar i Mariehamn läser jag Karin Erlandssons Minkriket (Erlandsson är för övrigt journalist på Nya Åland), en bra och - jag brukar inte använda det ordet - fängslande roman jag med en gång kommer in i. Minkfarmen är romanens nav. Där jobbar pappa&son. I början av romanen är minkfarmen en nyanskaffning, ett trevande projekt. Verksamheten expanderar, etableras och rotar sig både i familjen och i bygden. Erlandsson skildrar skickligt spänningarna i familjelivet och hon gör det genom att samtidigt beskriva pälsnäringen som jobb, som vardagssysslor och som regional livsform som involverar en hel ort. Och kanske mer än något annat: pälsnäringen är pengar, massor av pengar - när tiderna är goda, vill säga. Det är ingen polemisk roman i den bemärkelsen att den skulle argumentera för ett sätt att förhålla sig till pälsnäringen (det vore en dålig roman i så fall - jag har svårt att tänka mig en bra roman som 'argumenterar'). Men det är en på många sätt obehaglig bok, obehaglig på grund av hur farmarnas förhållningssätt till det de gör framträder. Erlandsson beskriver den nyetablerade näringen och den optimism den för med sig, löftet om rikedom, lite lyx. Sonen ärver pappans farm. Han bor på gården med sin dementa mor, som sen flyttar in på äldeboende. Sonen har fått lära sig att minkarna ska man inte gulla med, inte betrakta som varelser att knyta an till. "De är inte som oss", en fras som återkommer. Minkarnas påstådda annanhet blir ett sätt att avvisa reaktioner. Att minkarna är levande varelser spelar så klart roll för farmarna. Pappan lär sonen att minkarna biter av dig fingret om du stoppar in det i buren. Att minkarna är levande varelser reduceras ofta till att minkarna måste "behandlas bra", annars förlorar de den där speciella glansen i pälsen. Det är pälsen som är det viktiga. Kort sagt: sonen lär sig att behandla minkarna som pengar.

Livet och vardagen lunkar på. Över romanen vilar en melankolisk tyngd. Huvudpersonen Lars-Mikael och hans fru lär sig att försaka. Hustruns bitterhet möts av makens tystnad och hans hängivenhet i relation till yrket. Den ena sliter på med matande, reparationer och parning av minkar - den andra agerar markservice och lagar mat och väntar inomhus. Det viktigaste är hela tiden minkarna. I pälsningstider är det bråttom och livet måste rätta sig enligt minknäringens kalender. Pälsauktionerna bjuder på yra och drömmar om pengar, mera pengar. Minkfarmarna träffas på den lokala macken. Det rutinmässiga "huvudet upp och fötterna ner" avbryts när farmarna läser i tidningarna om aktivister som släppt lös minkar i andra delar av landet. Man börjar mobilisera och oroa sig för räder också i den egna trakten.

Man kan kanske tycka att avsnitten som handlar om farmarnas reaktioner på "aktivisterna" i för hög grad blir en skildring av en viss tid, snarare än att vara en skildring av ett reaktionsmönster. Men även om här finns en del problem lyckas romanen träffsäkert peka på farmarnas panik: det är ekonomiska intressen som ska försvaras, och ett helt artilleri av snack som ska lugna ner deras egna oroade känslor riggas upp. Pälsdjurshållningen är en näring vi byggt med vårt hårda och ärliga arbete, sägs det.

Det kanske bästa med romanen är hur den beskriver hur pälsnäringen, denna ytterst suspekta bransch, utgör människor liv och vardag. För sonens del blir farmen en oundviklig framtid. Redan från liten är det självklart att han ska ta över. Skolan är inte så viktig, han behöver ju ändå lära sig saker på gården. Livets sugs in i pälsdjushållningen, och förhoppningar och rädslor kretsar kring den. Tvivel skjuts ner: vi har ju byggt våra liv så här. Tidsperspektivet blir viktigt. Vi får följa med generationen som bygger upp from scratch, satsar, tar steget in i en öppen framtid, och generationen som ärver, tar över, jobbar vidare och lär sig den äldre generationens sätt att tala och förhålla sig till vad som sist och slutligen är en ny bransch.

Minkriket är inte ett reportage. Det som fångar mig är hur fokuset på farmarfamiljen tar avstamp från farmarnas kaxiga 'be your own man'-attityd samtidigt som den skildrar sårbarhet och också ensamhet.