in between?

Har hankat mig fram under sommarn på besparingar och arbetslöshetskassans bidrag. Det är meningen att jag ska försöka klura ut hur framtiden ser ut. Men istället för att klura ut saker på lång sikt, vad det nu ens betyder idag, har jag prokrastinerat och skrivit lite småsaker. En del av det gratis, annat betalt. Kommer att hålla på så ett par månader till: skriva lite, ta det ganska lugnt, kanske söka jobb mellan varven. Men framför allt har jag åtagit mig att skriva texter och lite sånt och det ska bli gjort. Det som är frustrerande är att det här känns som en tid "in between" fast det rimligtvis inte borde vara så. Jag har ägnat mig åt skojiga saker och har fått ett par (helt små, men ändå) roliga och utmanande projekt framöver att bita i. Ingenting stort, men lite saker att surra tankarna kring. Dessutom har jag varit extremt lyckligt lottad och fått ta det lugnt. Dagarna har rullat fram den ena efter den andra och trots att jag ibland har drabbats av lite postavhandlingsmelankoli och sysslolöshetsangst har det mest varit attans skönt. Alltså - varför måste jag egentligen se det här som en fas "in between"? Som att det riktiga livet, det börjar sen, med något slags avlönat arbete? Eller, ännu värre - livets realiteter börjar sen, 500 days later från och med förra augusti, när arbetskraftbyrån flåsar i nacken med sysselsättande åtgärder (oavsett om du har fullt upp eller inte). Poängen är att Lindman har det bra, det går ingen nöd på Lindman. Det är bara det att det känns som att så här kan jag ju inte hålla på. Kulturarbetarklichén: osäkert liv, en random euro nånstans ifrån, skammen inför att be om pengar för texter (de flesta kulturtidskrifter har ingen chans i världen att betala skribenter). Två alternativ jag inte skulle vilja gå med på. 1) Att osäkerheten är ett faktum och att det gäller att acceptera det och forma livet enligt det, enligt devisen att var och en får kräla efter sina spridda eurosar efter bästa förmåga, och då gäller det att ta emot alla uppdrag, göra sig tillgänglig, marknadsföra sig, hålla sig framme. Vill man ägna sig åt skrivande i fria former är det djungelns lag som gäller. 2) Att det hållbara alternativet är ett lönearbete, vilket som helst, bara det är tryggt och erbjuder en solid inkomst. Ändå finns det saker i båda de här tankesätten jag är lockad att gå med på. Men ändå inte, ett tredje, ett fjärde, ett femte, ett sjätte - det måste väl finnas? Just nu gäller det för mig att sluta tänka som att livet faktiskt kan delas in i högaktiva, produktiva perioder och sen mindre intensiva, funderande "in between". För jag vill inte att livet ska se ut så. Och som sagt: det går just nu ingen nöd på mig, tvärt om.