Noterar att en retorisk släng som använts på sistone för att avvisa vänsterpolitik är "de tror ju inte ens själva på det de säger". Det här har sagts om Syriza i Grekland, som ett sätt att skjuta ner partiets trovärdighet. Om det är något som dominerat medierna de senaste månaderna är det bilden av nyckfulla och livsfarligt gamblande grekiska vänsterpartister. Visst finns det problem i Syrizas retorik (jag är ingen expert) men den frenesi med vilken historien om Syrizas opålitlighet frammanats också i finländska medier - den är slående. Ja, en lite underlig sak är att det som i början framställdes som ett parti präglat av hårdnackade ideologer så småningom övergått till att bli ett narrativ om dribblande tricksters. Igen: Syriza har säkerligen gjort många felmanövrar, men den här utvecklingen i hur partiet attackerats - för det har de gjort, också i våra medier - är intressant. Och den står i enlighet med den fråga som bekymrar marknaden: pålitlighet, på ett visst sätt, utifrån vissa behov. Här börjar olika begrepp om vad det innebär att vara pålitlig/trovärdig snurra runt i en enda röra, tror jag.
"De tror inte ens själva på det" är också något som slängts fram om vänsterförbundets ekonomiska alternativ under den senaste valkampanjen inför riksdagsvalet, ett alternativ som skiljde sig från de andra partiernas ekonomiska politik. Att gå ut med motstånd mot nedskärningar beskrivs som ett trick, kanske en provokation, misslyckat röstfiske där förnuftet gett vika för vildvuxna drömmerier och ideologiska hugskott. Budskapet i båda fallen är, tror jag, det går inte att tro på de här sakerna - politikerna måste därför vara oärliga! Som ett inlägg i striden om trovärdighet detta "de tror inte ens själva på det" med sin blandning av psykologiska diagnos och anklagelse en synnerligen lurig taktik. Typ: det är min egen misstro som ofta kommer till uttryck när jag säger "hen tror inte ens själv på det" och ofta finns det väl inget skumt med att säga saken så, men i de här sammanhangen har utsagan en omgivning av misstänkliggöranden som sker på oklara grunder. Istället för en diskussion om politikens innehåll uppstår en diskussion om politikernas grumliga avsikter. Ett problem med avvisandet av motstånd mot nedskärningspolitik är hur retoriken ofta kringgår själva substansen (vad nedskärningarna leder till, nu och i framtiden) för att istället stampa upp en bred farled ledd av påståenden om vad som är ett "trovärdigt" alternativ.
3 comments:
det som irriterar mig lite till med sättet att skriva om greklands situation är att uttrycka sig i termer av att det som euron (orkar inte tänka på vad som sku vara den rätta termen för motparten i förhandlingarna, är det eu, eurozonen, ecb, trojkan eller nåt annat?) lägger fram som förslag åt grekland är tekniskt nödvändigt och greklands "uppgift" är att visa hur de ska lyckas uppnå det. "de är inte uppgiften mogen" har jag sett skrivas om den grekiska regeringen och de är den mogen så länge de har folkets mandat, inte så länge de gör precis det som motparten i förhandlingen ber dem om.
alltså poängen här att det rör sig om en förhandling, och i en förhandling finns det inget facit, utan slutresultatet måste uppnås genom att man t.ex. kastar ut sånt "som man inte tror på" eftersom det är en självklarhet i en förhandling att också komma med bud som man vet att inte motparten går med på (det är en viktig del av vad man gör i en förhandling) för att förankra slutresultatet närmare de egna intressena etc. så allt missnöje med syriza visar att de är uppgiften värdig. de förhandlar för det grekiska folkets väl och de gör det stenhårt.
Bra kommentar! Tror också att problemet är beskrivningen av Syriza som "inte moget" för den, för att hålla kvar bilden, rent tekniska utmaningen att få finanserna i skick. Nu har förtroendesnacket urartat helt. Mantrat bland eurogruppen är att Grekland har förbrukat sitt förtroende. Och istället för att ge erkännande åt Syrizas hårda förhandlingar ägnar sig medierna åt att måla fram bilden av ett parti som gett upp för länge sedan.
och slutresultatet var en teknisk knock-out där eurozonen (åtminstone i den här matchen) vann. frågan kvarstår - var syriza då inte "uppgiften värdig"? var klubbekrigarna i finland uppgiften värdig? det är inte det att vem vinner, utan huruvida man försökte kämpa emot. (jag förstår klubbekriget som ett bonduppror enligt heikki ylikangas tolkning)
Post a Comment