Resa

Även om idén att vi på grund av det mänskliga livets grundläggande villkor lullar omkring i en grå, händelselös vardag som snärjer in oss i zombieartade vanor är djupt, djupt problematisk (en depressiv föreställning som ibland maskerar sig som common sense, speciellt i semestertider när kolumnister ägnar sig åt att breda ut sig om vilans flyktighet och det stundande vardagsslitet) kan jag inte göra mig av med en upplevelse av att resande kan fungera som ett slags tankerum. Tid att fundera på grejer. Jag tycker om att resa ensam. Under de här resorna är det inte mycket som händer. Låter stället sjunka in, kollar på folk, grunnar på hur det vore att bo där. Jag promenerar enorma mängder, och så sitter jag på olika caféer och hak och läser. Jessus, kan man tycka, är den här människan alltså beroende av att fara bort för att sitta ner och läsa? Men det där utgör stommen i mitt resande. Väldigt stillsamt, väldigt drönande. Det är tråkigt ibland, ensamt också, men det där är inte farligt alls, utan snarare en typ av känslor som det är viktigt att hantera. Under förra veckans resa i Wales (är där för en konferens, mer om det i annat sammanhang) påminns jag om varför den här typen av resande har en så central plats i mitt liv. I mitten av veckan åker jag till Swansea. Jag har varit där två gånger förut, på korta besök. Jag och min vän är där en grå sommardag, för en del år sen. Vi kliver av bussen, dödströtta, ut i regnet, och går längs en enorm mångfilig väg mot vårt lite slitna men mysiga b&b. Stämningen är, ska vi säga, en smula tryckt, efter-resa-grinig. Tänker att vad fan ska man resa för, vad fan gör vi här. Vi är sunkiga efter en natt på en flygplats och det finns inte mycket att säga. Trafiken larmar och jag klafsar i en enorm hög hundbajs i en vattenpöl. Svär på tre språk. Efter lite övertalning går min vän med på att hänga med till en pub i närheten. Jukeboxen spelar ABBA och vi surar på varsin stol med två ljumna ölstop framför oss. Ett gäng damer pratar glatt med oss och stämningen börjar svänga till något annat. - - Den här gången lyser solen - nästan. Jag är lite omtumlad efter ett kort, fint besök i Lampeter, mitt i Wales hos två mycket vänliga filosofer som bjudit hem en snurrig Åbomänniska de knappt språkat med förut. Stiger av bussen utanför stan för att traska nerför kullen som utgör en stor del av Swansea. Jag har haft svårt att hitta boende och stapplar in till det ställe jag desperatbokat. En fadd dammlukt slår emot och en underlig, kvävande tystnad. Får ett skrynkligt och lite gulnat kvitto av en typ som ser mycket, mycket trött ut. Hen pustar och instruerar mig om hur jag ska använda duschen så att vattenläckage undviks. Något med det här hotellet - en dov, obestämt obehaglig stämning. Går på långpromenad längs havet. Vinden blåser genom huvet. Flera människor dresserar sina hundar. Hundarna badar glatt i det kyliga vattnet. Under min studietid ville jag åka på utbyte till Swansea, som varit en viktig filial i en wittgensteinsk filosofitradition. Men vid den tiden fanns det inte mycket kvar av institutionen, och det blev aldrig av att åka. När jag promenerar in till Mumbles (alltså, har svårt att tänka mig ett gulligare ortsnamn) funderar jag på hur det hade varit att studera här ett tag, på ett ställe vars filosofi ligger så nära den i Åbo. Det är sorgligt att filosofi-institutionen här knappt finns mer, där tänktes det väldigt mycket bra saker i tiden. Ilskna måsars skratt blandas med sirener. Mångfiliga Oystermouth dundrar på avstånd. Promenerar tills vägen tar slut vid höga klippor, ute i havet en fyr. En bit bort finns ett helt öde mininöjesfält (eller nåt sånt), bara uttråkad personal på plats. Går till ett etablissemang för att läsa och ta en öl (i Wales finns många små bryggerier och hann hinka i mig goda sorter under veckan). Full rulle på det gemytliga haket. Jag armbågar mig till det bästa hörnet. En hund skäller plötsligt och jag blir så skrämd att nästan halva ölen skvimpar ut på heltäckningsmattan. Hundägaren frågar bekymrat om allt är okej. Sen sitter jag med min bok om walesares roll under thatcheråttiotalets stora gruvstrejk. Ett gäng gubbar sitter och moraliserar över Grekland. Man ska betala sina skulder, hojtar dom, det ska man. Jag dricker ur och påbörjar den långa vandringen mot mitt skräckhotell. Jag gillar den här stan, på nåt sätt.

 

En av de bästa sakerna med att besöka ett nytt ställe är att titta in på biblioteket, sätta sig i en mjuk stol och läsa lokaltidningarna. Livet är lokalt:

Mysljuset på. Skräckhotellet. En metallfjäder skär in i lindmansk rygg. Bruset från den mångfiliga Oystermouth. Och bakom motorvägen pulserar havet! Vid frukosten hänger den obehagliga tystnaden kvar. De tre gästerna sneglar klentroget på varandras full english breakfast. Sympatiblickar: också du uthärdade denna natt. Det enda som hörs är brödrosten som med jämna mellanrum spottar ur sig en kolsvart toast. Jag dricker mitt kaffe, knaprar på min toast och lyssnar på trafiken på Oystermouth.