Såg ett välgjort teveprogram som gått mig helt förbi och som tangerar saker jag grubblat över. Dokument inifrån gjorde för en tid sedan ett lysande och analytiskt reportage, "Politiker utan mål", om svenska politikers sätt att tala om - eller inte tala om - framtiden. När jag såg programmet var igenkänningsfaktorn här österifrån väldigt hög. Programmet beskrev en ständig kris- och hotbildsretorik som gör att horisonten för att tänka på vad som på riktigt är viktigt i samhället släcks ner. Mantrat som tragglas är: DE UTMANINGAR VI STÄLLS INFÖR... Anpassnings-, avvärjnings- och (kvasi)oundviklighetspolitik. Nuet krymper ihop till nästa mandatperiod.
Precis som forskare gjort i Finland försökte man också här visa vilket välmående samhälle vi lever i, att ekonomin inte befinner sig i skriande kris. På ett väldigt tydligt sätt framställde man paradoxen med politiker som rullar upp hotbilder, medan tillväxten år för år fortsätter att öka [igen: det här är Sverige]. Att välfärd inte nödvändigtvis leder till ett ökat rum för politik i bemärkelsen att förhålla sig till samhället är naturligtvis ingen ny insikt (typer som Adorno och Arendt diskuterade den för mer än femtio år sen) men det är viktigt att hålla fast oron om vart politiken - vad gör vi med ekonomisk tillväxt - tagit vägen.
Hotbildssnacket visade sig delas helt och hållet av mittfårans politiker, det vill säga Socialdemokrater och Moderater. En skarp forskare i ekonomisk historia, Jenny Andersson, påpekade hur detta sätt att tala reducerar befintliga spänningar. Istället tvistar politiker om teknikaliteter. Debatter mellan politiker blir en strid om vem som får siffrorna rätt. Ingen är intresserad av att diskutera vilket slags samhälle vi vill leva i. Anderssons diagnos var att detta blir ett akut demokratiproblem. Politiken tunnas ut om den inte längre vågar tala om vart vi är på väg.
En inställning som både Reinfeldt och Löfven gav uttryck för i intervjuer som redaktörerna gjort var att det de facto inte längre GÅR att prata om framtiden mera substantiellt. De stora ideologierna har fallit och ledarna för (s) och (m) var rörande överens om att det här med att tänka kring hur samhället borde vara, det är farliga saker - att någon talar om för oss hur vi ska leva - som vi lämnat bakom oss. Nu är det individens frihet som gäller, där var och en ska få utrymme att utveckla sin vision. Det som slog mig när jag såg den här dokumentären var att det som ofta blir en kliché - partierna liknar varandra allt mer - måste utredas noggrannare: och varför är det så?
Reinfeldt kläckte ur sig en skrämmande, om än väldigt vanlig, idé. Idag finns det inte längre utrymme att tänka på politik, menade han. Det gäller framför allt att hävda sig i det globala racet. Här finns det inte längre något utrymme att tänka på hur samhället ska utformas, sfären för politik har krympt. Det gäller framför allt att upprätthålla den 'välfärd' vi har råd med samtidigt som vi ska klara av att hävda oss i detta race. Den ytters deprimerande bild Reinfeldt målar upp är att vårt ansvar för framtiden består i att upprätthålla konkurrenskraften: "överleva och växa i global konkurrens".
Det jag inte kommer att glömma från det här programmet: Reinfeldts och Löfvens tomma blickar inför journalistens fråga om framtiden: "dels har vi en växande befolkning, s'atteee...'. De svar de gav var fyllda av rabblade politiska klyschor.
Programmet kan ses här.
Programmet har en del problem exempelvis tycks resonemanget framställa 'tillväxt' som en gemensam kaka som politiker kan fördela. Man vilar också på en del skumma prognoser. Risken är också att man drömmande kikar tillbaka på Hjalmar Brantings dagar och tänker att DÄR, DÄR - var politiken, i de kollektiva drömmarna! Jag tror det går snett om man tänker sig att politiken "i sin mest levande form" har nåt slags mall och att vi kan plocka ut den mallen i historien och sen tänka att vi behöver mera 'kollektiva drömmar', som på Hjalmar Brantings tid.
[Programmet kommenteras i DN och ärligt talat vet jag inte vad jag ska tänka om de avslutande styckena.]
No comments:
Post a Comment