Tidsmätning

Blixtvisit på ön. Kommer genast in i rytmen, dagsschemat. Klocktid blir lindmantid, ett slags dynamik mellan uppgiftsorienterad tid och en intensifierad klocktid. Nu är det kaffetider och vi är bortbjudna. Sitter uppradade i trädgården. Luften kletar i ansiktet. Far kollar klockan, säger ödesmättat "DET ÄR DAGS". Vår destination en livstidsvistelse på planeten Mars, nedräkningen till ända. Stegar de femtio metrarna till grannen som fyller år. Grannen känner sina grannar och smörgåsarna och kaffet är punktligt serverat. Lasse Berghagen råmar i radion. Andra uppvaktare strömmar till. Gemyt. Far spejar lite rastlöst på klockan, stiger upp och hänvisar till ansamlade göromål. En stund förlöper. Mor spejar på klockan. "Nej vettni man börjar nästan blanda bort sig och tro att det är söndag idag å. Inga går det. Om man sku gå hem och gör nånting." När dörren öppnas - det fräsande och skallrande ljudet av fars antika gräsklippare. (Lite intressant grej med åländska dialekter är att 'jag' slående ofta blir 'man')

Arbetskritik och samtal

Jag och min nya bekant ligger på två madrasser i två olika hörn av rummet och vi har just vaknat. Vi samtalar så där som människor som nyss träffat varandra gör. Lite trevande, nyfiket, prövande. Jag frågar saker om hens framtidsplaner. Hen vill bli bonde, arbeta med djur. Hen berättar om föräldrarnas gård, om djurhållning och vindlande byråkrati på EU-nivå. Hen pratar också om omsorg om djuren och ekonomiska ramverk. Hen beskriver en krisande bransch och hur djurhållning på vissa håll blivit olönsamt. Vi talar om koklövar och djur som är fasttjudrade, och om djur som går fritt och betar under somrarna. Min bekant har gått lantbrukshögskola och vet vad hen pratar om. Flera gånger upprepar hen att visst bryr sig lantbrukarna om djuren, men det måste löna sig, annars går det inte runt. Verksamheten kräver lönsamhet, annars måste man lägga ner. Det är ett vänligt samtal, men det gnager i mig också.

Jag läser Roland Paulsens bok Vi bara lyder. En välskriven bok - en viktig bok! I boken intervjuar Paulsen människor som jobbar på arbetsförmedlingen, men han talar också med folk som kan sägas vara ansvariga för hur den svenska arbetslinjen utformades. Han talar med en före detta ministern och en före detta chef för arbetsförmedlingen. Paulsen har gjort sig ett namn som arbetskritiker. Han skriver skarpa analyser av ett system där arbetsskaparretoriken skaver mot allt färre tillgängliga jobb. Ofta beskriver han klarsynt en uppslukande arbetsmoral som gäller som dominerande sanning. I sin bok skildrar Paulsen flera gånger hur han när han samtalar med människor blir konfunderad, han lyssnar men känner sig försiktig, kanske alltför försiktig, han rycks med. Här finns, tycker jag, en viss oklarhet, eller ska vi säga, outredd punkt, i boken: handlar det här bara om risken att vara för "snäll"? Det gör naturligtvis en stor skillnad med vem Paulsen talar. Är det en lägre tjänsteman som arbetar i luckan på arbetsförmedlingen i stad x, eller är det en minister som bär ett formellt ansvar för att vissa beslut tagits, etc.. Men trots det finns här något jag tror skulle behöva en större utredning. Vad gör man när man kritiserar arbete? Vilken roll har kritiken? Vilken typ av mänsklig aktivitet rör det sig om?

Det som slår mig när jag läser boken, och som jag också tänkte på efter att ha samtalat med min nya bekant, är hur viktigt det är att påminna sig om att arbetskritik - i bemärkelsen att kritiskt analysera arbetets roll i våra liv och i samhället - i någon bemärkelse måste kunna vara förankrad i de samtal människor för med varandra. Utan den kopplingen riskerar arbetskritiken att få en rationalistisk slagsida (tycker inte direkt att den här slagsidan finns hos Paulsen, dock). Typ: att kritisera arbete är att avslöja hur det är, egentligen. Typ: arbetskritiken levereras av det upphöjda, kritiska förnuftet som sprider ljus över människors falska medvetande (för att vinkla det till en bild som förekommer i många typer av marxism). Vi är insnärjda i varufetischism/arbetsmoral/ideologi och är oförmögna att se den större bilden, det destruktiva mönstret. Typ: arbetskritiken är den hårda, brutala sanningen som genomskådar snäva och partikulära mänskliga strävanden och mål. Mänskliga mål kan således behandlas som manipulerbart råstoff i en större kulturell eller ekonomisk väv.

Poängen är: vad vore det att tänka sig en sådan inställning, den avslöjande, genomskådande blicken, i en mänsklig relation? I ett samtal ansikte mot ansikte? Det som står på spel här är vad det kan betyda att ta ansvar för vad man säger, vad det betyder att genom det man säger bli (för att använda ett begrepp som min kloka vän P brukar ta upp) insyltad i en existentiell situation eller ett mänskligt möte. Det jag uppskattar med Vi bara lyder är att den rör sig på ett helt annorlunda sätt än ett sådant projekt. Rösterna i boken ger uttryck för vitt skilda inställningar, de ger uttryck för flera olika reaktioner på vad det är att jobba i arbetsförmedlingen och hantera situationer som är gravt absurda.

När jag skrev min avhandling var risken med att arbetskritiken blir "rationalistisk", liksom konstigt bortsliten från mänskliga situationer, en oro som dallrade i texten, men som jag inte lyckades sätta på pränt. Men det här känns som en aspekt av kritik av arbete som kunde diskuteras mera, och det har kanske inte primärt ett akademiskt intresse, utan också ett moraliskt. I vilken anda saker diskuteras, den relationella aspekten av det - vilket inte gör att "större mönster" åsidosätts, utan det innebär att det blir viktigt att tydliggöra vad det alls kan innebära att gestalta sådana "större mönster" som något annat än en teoretisk exercis. (Jag inser att många skulle avfärda min oro som att jag hänger mig åt psykologiska reaktioner som råddar till olika logiska nivåer.)

Jag vet inte vad jag borde ha sagt i samtalet med min nya bekant. Det finns inga färdiga svar här. Men jag vet åtminstone att en reaktion är en farlig frestelse, och det är att tänka att det skulle finnas något sådan som en välformad, kärnfull analys av konflikten mellan ekonomiska intressen och omsorg om djur som jag, hade jag varit en mindre räddhågsen person, resolut hade slungat i ansiktet på min bekant.

Men det här är såklart inte endast ett bryderi som gäller funderingar kring arbete. I filosofins mittfåra - bred är den - kokas samtal om moral och livsomständigheter ofta ner till beröm versus klander. Filosofin har ofta anammat juridikens vokabulär: filosofen talar som om den primära formen av språkbruk är rättssalens dömande och avgörande ton (fastän det egentligen också är en parodi av rättssalen som målas upp). Vad jag vill säga är att i filosofin finns det ett ganska ringa intresse för vad vi gör när vi ifrågasätter, kritiserar, omvärderar inom ramen för levda situationer - även om traditionen kring att tänka kring 'kritik' paradoxalt nog är massiv, i sin kantianska hörna.  - - Eller kanske är det jag som inbillar mig att resonemang om samtalsförankrad (och därmed moraliskt och existentiellt insyltad) kritik hör till ovanligheterna i filosofin?

Resa

Även om idén att vi på grund av det mänskliga livets grundläggande villkor lullar omkring i en grå, händelselös vardag som snärjer in oss i zombieartade vanor är djupt, djupt problematisk (en depressiv föreställning som ibland maskerar sig som common sense, speciellt i semestertider när kolumnister ägnar sig åt att breda ut sig om vilans flyktighet och det stundande vardagsslitet) kan jag inte göra mig av med en upplevelse av att resande kan fungera som ett slags tankerum. Tid att fundera på grejer. Jag tycker om att resa ensam. Under de här resorna är det inte mycket som händer. Låter stället sjunka in, kollar på folk, grunnar på hur det vore att bo där. Jag promenerar enorma mängder, och så sitter jag på olika caféer och hak och läser. Jessus, kan man tycka, är den här människan alltså beroende av att fara bort för att sitta ner och läsa? Men det där utgör stommen i mitt resande. Väldigt stillsamt, väldigt drönande. Det är tråkigt ibland, ensamt också, men det där är inte farligt alls, utan snarare en typ av känslor som det är viktigt att hantera. Under förra veckans resa i Wales (är där för en konferens, mer om det i annat sammanhang) påminns jag om varför den här typen av resande har en så central plats i mitt liv. I mitten av veckan åker jag till Swansea. Jag har varit där två gånger förut, på korta besök. Jag och min vän är där en grå sommardag, för en del år sen. Vi kliver av bussen, dödströtta, ut i regnet, och går längs en enorm mångfilig väg mot vårt lite slitna men mysiga b&b. Stämningen är, ska vi säga, en smula tryckt, efter-resa-grinig. Tänker att vad fan ska man resa för, vad fan gör vi här. Vi är sunkiga efter en natt på en flygplats och det finns inte mycket att säga. Trafiken larmar och jag klafsar i en enorm hög hundbajs i en vattenpöl. Svär på tre språk. Efter lite övertalning går min vän med på att hänga med till en pub i närheten. Jukeboxen spelar ABBA och vi surar på varsin stol med två ljumna ölstop framför oss. Ett gäng damer pratar glatt med oss och stämningen börjar svänga till något annat. - - Den här gången lyser solen - nästan. Jag är lite omtumlad efter ett kort, fint besök i Lampeter, mitt i Wales hos två mycket vänliga filosofer som bjudit hem en snurrig Åbomänniska de knappt språkat med förut. Stiger av bussen utanför stan för att traska nerför kullen som utgör en stor del av Swansea. Jag har haft svårt att hitta boende och stapplar in till det ställe jag desperatbokat. En fadd dammlukt slår emot och en underlig, kvävande tystnad. Får ett skrynkligt och lite gulnat kvitto av en typ som ser mycket, mycket trött ut. Hen pustar och instruerar mig om hur jag ska använda duschen så att vattenläckage undviks. Något med det här hotellet - en dov, obestämt obehaglig stämning. Går på långpromenad längs havet. Vinden blåser genom huvet. Flera människor dresserar sina hundar. Hundarna badar glatt i det kyliga vattnet. Under min studietid ville jag åka på utbyte till Swansea, som varit en viktig filial i en wittgensteinsk filosofitradition. Men vid den tiden fanns det inte mycket kvar av institutionen, och det blev aldrig av att åka. När jag promenerar in till Mumbles (alltså, har svårt att tänka mig ett gulligare ortsnamn) funderar jag på hur det hade varit att studera här ett tag, på ett ställe vars filosofi ligger så nära den i Åbo. Det är sorgligt att filosofi-institutionen här knappt finns mer, där tänktes det väldigt mycket bra saker i tiden. Ilskna måsars skratt blandas med sirener. Mångfiliga Oystermouth dundrar på avstånd. Promenerar tills vägen tar slut vid höga klippor, ute i havet en fyr. En bit bort finns ett helt öde mininöjesfält (eller nåt sånt), bara uttråkad personal på plats. Går till ett etablissemang för att läsa och ta en öl (i Wales finns många små bryggerier och hann hinka i mig goda sorter under veckan). Full rulle på det gemytliga haket. Jag armbågar mig till det bästa hörnet. En hund skäller plötsligt och jag blir så skrämd att nästan halva ölen skvimpar ut på heltäckningsmattan. Hundägaren frågar bekymrat om allt är okej. Sen sitter jag med min bok om walesares roll under thatcheråttiotalets stora gruvstrejk. Ett gäng gubbar sitter och moraliserar över Grekland. Man ska betala sina skulder, hojtar dom, det ska man. Jag dricker ur och påbörjar den långa vandringen mot mitt skräckhotell. Jag gillar den här stan, på nåt sätt.

 

En av de bästa sakerna med att besöka ett nytt ställe är att titta in på biblioteket, sätta sig i en mjuk stol och läsa lokaltidningarna. Livet är lokalt:

Mysljuset på. Skräckhotellet. En metallfjäder skär in i lindmansk rygg. Bruset från den mångfiliga Oystermouth. Och bakom motorvägen pulserar havet! Vid frukosten hänger den obehagliga tystnaden kvar. De tre gästerna sneglar klentroget på varandras full english breakfast. Sympatiblickar: också du uthärdade denna natt. Det enda som hörs är brödrosten som med jämna mellanrum spottar ur sig en kolsvart toast. Jag dricker mitt kaffe, knaprar på min toast och lyssnar på trafiken på Oystermouth.

in between?

Har hankat mig fram under sommarn på besparingar och arbetslöshetskassans bidrag. Det är meningen att jag ska försöka klura ut hur framtiden ser ut. Men istället för att klura ut saker på lång sikt, vad det nu ens betyder idag, har jag prokrastinerat och skrivit lite småsaker. En del av det gratis, annat betalt. Kommer att hålla på så ett par månader till: skriva lite, ta det ganska lugnt, kanske söka jobb mellan varven. Men framför allt har jag åtagit mig att skriva texter och lite sånt och det ska bli gjort. Det som är frustrerande är att det här känns som en tid "in between" fast det rimligtvis inte borde vara så. Jag har ägnat mig åt skojiga saker och har fått ett par (helt små, men ändå) roliga och utmanande projekt framöver att bita i. Ingenting stort, men lite saker att surra tankarna kring. Dessutom har jag varit extremt lyckligt lottad och fått ta det lugnt. Dagarna har rullat fram den ena efter den andra och trots att jag ibland har drabbats av lite postavhandlingsmelankoli och sysslolöshetsangst har det mest varit attans skönt. Alltså - varför måste jag egentligen se det här som en fas "in between"? Som att det riktiga livet, det börjar sen, med något slags avlönat arbete? Eller, ännu värre - livets realiteter börjar sen, 500 days later från och med förra augusti, när arbetskraftbyrån flåsar i nacken med sysselsättande åtgärder (oavsett om du har fullt upp eller inte). Poängen är att Lindman har det bra, det går ingen nöd på Lindman. Det är bara det att det känns som att så här kan jag ju inte hålla på. Kulturarbetarklichén: osäkert liv, en random euro nånstans ifrån, skammen inför att be om pengar för texter (de flesta kulturtidskrifter har ingen chans i världen att betala skribenter). Två alternativ jag inte skulle vilja gå med på. 1) Att osäkerheten är ett faktum och att det gäller att acceptera det och forma livet enligt det, enligt devisen att var och en får kräla efter sina spridda eurosar efter bästa förmåga, och då gäller det att ta emot alla uppdrag, göra sig tillgänglig, marknadsföra sig, hålla sig framme. Vill man ägna sig åt skrivande i fria former är det djungelns lag som gäller. 2) Att det hållbara alternativet är ett lönearbete, vilket som helst, bara det är tryggt och erbjuder en solid inkomst. Ändå finns det saker i båda de här tankesätten jag är lockad att gå med på. Men ändå inte, ett tredje, ett fjärde, ett femte, ett sjätte - det måste väl finnas? Just nu gäller det för mig att sluta tänka som att livet faktiskt kan delas in i högaktiva, produktiva perioder och sen mindre intensiva, funderande "in between". För jag vill inte att livet ska se ut så. Och som sagt: det går just nu ingen nöd på mig, tvärt om.

"Ni tror ju inte ens själva på det"

Noterar att en retorisk släng som använts på sistone för att avvisa vänsterpolitik är "de tror ju inte ens själva på det de säger". Det här har sagts om Syriza i Grekland, som ett sätt att skjuta ner partiets trovärdighet. Om det är något som dominerat medierna de senaste månaderna är det bilden av nyckfulla och livsfarligt gamblande grekiska vänsterpartister. Visst finns det problem i Syrizas retorik (jag är ingen expert) men den frenesi med vilken historien om Syrizas opålitlighet frammanats också i finländska medier - den är slående. Ja, en lite underlig sak är att det som i början framställdes som ett parti präglat av hårdnackade ideologer så småningom övergått till att bli ett narrativ om dribblande tricksters. Igen: Syriza har säkerligen gjort många felmanövrar, men den här utvecklingen i hur partiet attackerats - för det har de gjort, också i våra medier - är intressant. Och den står i enlighet med den fråga som bekymrar marknaden: pålitlighet, på ett visst sätt, utifrån vissa behov. Här börjar olika begrepp om vad det innebär att vara pålitlig/trovärdig snurra runt i en enda röra, tror jag.

"De tror inte ens själva på det" är också något som slängts fram om vänsterförbundets ekonomiska alternativ under den senaste valkampanjen inför riksdagsvalet, ett alternativ som skiljde sig från de andra partiernas ekonomiska politik. Att gå ut med motstånd mot nedskärningar beskrivs som ett trick, kanske en provokation, misslyckat röstfiske där förnuftet gett vika för vildvuxna drömmerier och ideologiska hugskott. Budskapet i båda fallen är, tror jag, det går inte att tro på de här sakerna - politikerna måste därför vara oärliga! Som ett inlägg i striden om trovärdighet detta "de tror inte ens själva på det" med sin blandning av psykologiska diagnos och anklagelse en synnerligen lurig taktik. Typ: det är min egen misstro som ofta kommer till uttryck när jag säger "hen tror inte ens själv på det" och ofta finns det väl inget skumt med att säga saken så, men i de här sammanhangen har utsagan en omgivning av misstänkliggöranden som sker på oklara grunder. Istället för en diskussion om politikens innehåll uppstår en diskussion om politikernas grumliga avsikter. Ett problem med avvisandet av motstånd mot nedskärningspolitik är hur retoriken ofta kringgår själva substansen (vad nedskärningarna leder till, nu och i framtiden) för att istället stampa upp en bred farled ledd av påståenden om vad som är ett "trovärdigt" alternativ.

Frihandel

I dagens HBL finns en artikel om ett av kapitalismens allra mest groteska fenomen, nämligen motarbetandet av billiga generiska mediciner. Patenter ska skyddas. Här sammanfattas "frihandelns" paradoxer:

Läget är väldigt komplicerat. Frihandel står högt på agendan och det är hårt tryck från stora internationella spelare, både de stora internationella farmaceutiska bolagen och länderna trycker på för att Indien ska acceptera en ändring av sin lagstiftning, som skulle göra det svårare att få in generiska läkemedel på marknaden.

Frihandelns frihet, alltså - frihet för stora företag att skapa och ta bort handelshinder enligt behov.

Miljötänk

Hbl fortsätter med sina "inspirerande" businessreportage. Jag kan som vanligt inte låta bli att provoceras av de fåniga bilderna av vital [selfmade!] man i medelåldern som gör big buck och texten som följer det normala narrativet om hur ledarskap beskrivs. Å ena sidan. Prisa personalen, folk ska älska att göra sitt jobb, prata om personalen som kronjuveler. Å andra sidan. Tänka stort. Den medelålders hotellaffärsmannen har jobbat sig från jordgubbar till globala sammanhang. Och miljön - den tänker han på! Reportern nämner det inte, men jag ser framför mig den lite spefulla glimten i ögat:

Jag är övertygad om att vi måste ta ansvar och agera för att stoppa klimatförändringen. Jag har resurserna att bidra. Mitt resonemang är väldigt enkelt. Hur och var ska jag göra affärer om vi förstör jordklotet? Mina ledord är people, planet och profit, säger han och gestikulerar så att vattenglaset välter. 

Och som vanligt undrar jag om den här människan egentligen är påhittad av en subversiv journalist som vill skoja till det lite för att visa på avgrunderna.

Karin Erlandsson - Minkriket

På senare tid har jag äntligen haft tid och framför allt ro att läsa skönlitteratur. Under ett par dagar i Mariehamn läser jag Karin Erlandssons Minkriket (Erlandsson är för övrigt journalist på Nya Åland), en bra och - jag brukar inte använda det ordet - fängslande roman jag med en gång kommer in i. Minkfarmen är romanens nav. Där jobbar pappa&son. I början av romanen är minkfarmen en nyanskaffning, ett trevande projekt. Verksamheten expanderar, etableras och rotar sig både i familjen och i bygden. Erlandsson skildrar skickligt spänningarna i familjelivet och hon gör det genom att samtidigt beskriva pälsnäringen som jobb, som vardagssysslor och som regional livsform som involverar en hel ort. Och kanske mer än något annat: pälsnäringen är pengar, massor av pengar - när tiderna är goda, vill säga. Det är ingen polemisk roman i den bemärkelsen att den skulle argumentera för ett sätt att förhålla sig till pälsnäringen (det vore en dålig roman i så fall - jag har svårt att tänka mig en bra roman som 'argumenterar'). Men det är en på många sätt obehaglig bok, obehaglig på grund av hur farmarnas förhållningssätt till det de gör framträder. Erlandsson beskriver den nyetablerade näringen och den optimism den för med sig, löftet om rikedom, lite lyx. Sonen ärver pappans farm. Han bor på gården med sin dementa mor, som sen flyttar in på äldeboende. Sonen har fått lära sig att minkarna ska man inte gulla med, inte betrakta som varelser att knyta an till. "De är inte som oss", en fras som återkommer. Minkarnas påstådda annanhet blir ett sätt att avvisa reaktioner. Att minkarna är levande varelser spelar så klart roll för farmarna. Pappan lär sonen att minkarna biter av dig fingret om du stoppar in det i buren. Att minkarna är levande varelser reduceras ofta till att minkarna måste "behandlas bra", annars förlorar de den där speciella glansen i pälsen. Det är pälsen som är det viktiga. Kort sagt: sonen lär sig att behandla minkarna som pengar.

Livet och vardagen lunkar på. Över romanen vilar en melankolisk tyngd. Huvudpersonen Lars-Mikael och hans fru lär sig att försaka. Hustruns bitterhet möts av makens tystnad och hans hängivenhet i relation till yrket. Den ena sliter på med matande, reparationer och parning av minkar - den andra agerar markservice och lagar mat och väntar inomhus. Det viktigaste är hela tiden minkarna. I pälsningstider är det bråttom och livet måste rätta sig enligt minknäringens kalender. Pälsauktionerna bjuder på yra och drömmar om pengar, mera pengar. Minkfarmarna träffas på den lokala macken. Det rutinmässiga "huvudet upp och fötterna ner" avbryts när farmarna läser i tidningarna om aktivister som släppt lös minkar i andra delar av landet. Man börjar mobilisera och oroa sig för räder också i den egna trakten.

Man kan kanske tycka att avsnitten som handlar om farmarnas reaktioner på "aktivisterna" i för hög grad blir en skildring av en viss tid, snarare än att vara en skildring av ett reaktionsmönster. Men även om här finns en del problem lyckas romanen träffsäkert peka på farmarnas panik: det är ekonomiska intressen som ska försvaras, och ett helt artilleri av snack som ska lugna ner deras egna oroade känslor riggas upp. Pälsdjurshållningen är en näring vi byggt med vårt hårda och ärliga arbete, sägs det.

Det kanske bästa med romanen är hur den beskriver hur pälsnäringen, denna ytterst suspekta bransch, utgör människor liv och vardag. För sonens del blir farmen en oundviklig framtid. Redan från liten är det självklart att han ska ta över. Skolan är inte så viktig, han behöver ju ändå lära sig saker på gården. Livets sugs in i pälsdjushållningen, och förhoppningar och rädslor kretsar kring den. Tvivel skjuts ner: vi har ju byggt våra liv så här. Tidsperspektivet blir viktigt. Vi får följa med generationen som bygger upp from scratch, satsar, tar steget in i en öppen framtid, och generationen som ärver, tar över, jobbar vidare och lär sig den äldre generationens sätt att tala och förhålla sig till vad som sist och slutligen är en ny bransch.

Minkriket är inte ett reportage. Det som fångar mig är hur fokuset på farmarfamiljen tar avstamp från farmarnas kaxiga 'be your own man'-attityd samtidigt som den skildrar sårbarhet och också ensamhet.