Politisk mardröm

Min vän A säger klokt att det i det här läget vore klokt att undvika alarmism. Det är nåt märkligt i den yrvakna reaktionen, tror jag hen resonerade: OJ, HUR KUNDE DET GÅ SÅHÄR?!? Yrvaken alarmism kan vara farlig om den innebär att vi slår ut händerna i en uppgiven gest: We're fucked! Det var det! Politiskt motstånd och ett gigantiskt hallå är vad som behövs, inte missmod. Men när jag öppnar tidningen och läser om att Finland, representerat av en "öppensinnad" (...) samlingspartist, deklarerar att EU INTE ska gå in för en jämnare fördelning av asylsökande, att EU INTE ska ta in flera flyktingar, fördelade jämt i medlemsländerna, då överskjöljs jag av politisk hopplöshet. Om det är nåt jag tror att måste hända under de kommande fyra åren är det att likheten mellan mainstreampartierna när det gäller migrationspolitik kommer att bli uppenbar - något som t.ex journalisten Marianne Lydén förtjänstfullt har kartlagt. Det glada samförsåndet saml/c/sannf genererar en utredning om invandringens kostnader. Jag uppskattar hbl-journons krassa sammanfattning av läget: "migrationspolitiken ska alltså stakas ut enligt kostnader, inte enligt mänskliga behov." Men kanske det just är här som yrvaken alarmism kan vara farlig? Utmaningen är väl exempelvis att notera hur den här migrationspolitiken inte uppstått här och nu, utan att den har en lång och motbjudande mainstreamhistoria.