Förändring

Jag försöker greppa att min vardag snart inte kommer att vara planterad på en kontorsstol i ett lite kvalmigt åa-kontor. Det är löjligt, men det är lite svindlande eftersom mitt liv kretsat kring den här insten i - JESTAS - femton år. Under flera år har det hur som helst varit glasklart för mig att någon fortsatt forskarbana efter avhandlingen blir det inte. De med filosoferandet förbundna själsliga våndorna i kombination med det nutida universitetets krav på konkurrens och produktivitet: Lindman fixar inte, Lindman vill inte.


 Jag kommer att sakna många grejer med det här stället. Kanske till och med luncherna på café Arken klockan 12 när ljudvolymen tvingar en att överrösta det grötiga sorlet med gälla rop. Kommer att sakna min kollega Y, hennes "hur går det" i olika tonlägen och våra kaffeseanser i kafferummet. Jag har haft snälla kollegor och dom kommer jag att sakna också. Det jag däremot inte kommer att sakna är den pessimism som krupit in i universitetet under de senaste åren och som egentligen inte präglar enskilda personer utan som mer är en anda (och pratar nu inte specifikt om min inst utan allmänt). Men det kan också hända att jag utifrån mina egna issues har överdimensionerat vad som för mig tett sig som en lite modstulen anda (d.v.s. olika idéer om att det som återstår i vår situation är att play the game) - här har jag tyckt det varit svårt att tänka klart. Är det ens rätt att tala om en 'anda'? Det är viktigt att uppmärksamma att det trots allt finns mycket motstånd mot det här också, som exempelvis kommer fram i glädjen folk visar i det dom gör. Just den här glädjen i filosoferandet har varit enormt viktig under årens lopp.



Går den här veckan - eller ska vi säga: jag sitter på - en kurs med en guru från ämmerikat som för mig bäck to the roots, d.v.s. Wittgenstein. Det verkar vara en bra kurs och den påminner mig om saker jag ägnade mig åt när jag började studera filosofi och som fortfarande är viktiga. En grej som jag tror de flesta av dem som studerat filosofi här skulle hålla med om är att filosofi inte bara är ett ämne man studerar och tentar sig igenom, utan det präglar ens sätt att tänka, att ställa frågor och förhålla sig till frågor. Med andra ord: det förändrar en som människa. En sak jag tror var avgörande när jag började studera var att lärarna tog studenterna på allvar, det vill säga att diskussioner och essäer och sånt inte bara bedömdes på en skala ett till tre (som det var då) utan att det fanns rum för drabbningar och förbryllelse och dialog. Det fick mig att fortsätta att studera filosofi, och trivas på ämnet. Även om jag haft lite av ett love/hate-relationship till filosofin (re: våndor) har det varit extremt givande att lulla omkring där på insten under alla de här åren och hänga med fina typer som jag lärt mig enormt mycket och livsviktigt av.