liten hyllningstext

Couchsurfing är ett community som gör det möjligt för folk att fixa övernattning hos någon utan att pengar är inblandade. Jag har varit inskriven på sidan i några år och alltid haft fina erfarenheter. Har haft några gäster och visst, folk är olika och varje sekund kanske inte har varit absolut jättesupertrevlig och visst kan det finnas märkliga och suspekta inställningar till vad det är att resa. Men överlag: jag stormgillar att det här communityt finns och mina egna upplevelser har varit positiva. Har inte haft några gäster på ett tag (har inte riktigt orkat ta emot soffsurfare) men hade nu besök av en typ från Polen. Påmindes genast om vad det är som är fint med Couchsurfing. Att ens hem också blir någon annans tillfälliga hem, att det är ok med ett minilitet krypin och en madrass åt gästen, och att det går att umgås och hänga vardagligt och avslappnat fastän vi knappt känner varandra alls. Det som gör mig så glad - jag har skrivit det här förr men återkommer till det - är den tillit som finns med och måste finnas med, och hur det hela bygger på att människor är villiga att umgås med varandra och att det finns en fin och vardaglig öppenhet i det där. Umgänget utgår till exempel inte från att man har något gemensamt, utan att i samtal eller promenader eller matlagning hitta fram till den andra och den personens egenheter och speciella sätt att vara och föra sig. Couchsurfaren som bodde hos mig visar sig vara en självständig typ som hittar på egna äventyr. Jag går till jobbet (eller vad det nu är för ett ställe) en tur. Vi ses en snutt på kvällen och avhandlar allt möjligt, saker som hänt under dan eller existentiella bryderier eller politik. Jag propagerar plåtbröd och hen är entusiastisk över Ruissalo. Jag är lite sömnlös en skrivkrampsafton och hör den andra snarka i sitt hörn. En annan natt är hen lite sömnlös och hör mig snarka i mitt hörn. Vi kokar kaffe och gör oss redo för dan. Och i allt det här lär vi känna varandra och det är inte några större krumbukter i det, bara en som är på semester och grubblar över ett nytt jobb och en annan som grubblar över sin framtid och hela köret. Det fina: att det inte är dramatiskt alls att hänga med ny typ och att det hela inte känns obekvämt, utan bara bra. Nu kan det förstås hända att jag alla de här gångerna haft tur, men samtidigt är jag så himla glad över hela konceptet, det som möjliggörs där. Och så har jag nåt slags polsk björnbärslikör i skåpet när andan faller på, hurra!

Jag har fortfarande svårt att släppa min enda erfarenhet av att själv surfa på någons soffa. Jag har just anlänt till New York och ska söka stadigt boende där. Kommer till couchsurfaren och inser att jag slarvat bort en av mina väskor i en taxi. På ett mirakulöst sätt återvänder taxigåbbin femton minuter senare med min väska med smutsiga kalsånger. Couchsurfarvärden ska åka på arbetsresa och jag får husnycklarna. Är mer eller mindre överväldigad över det tomma huset. Nästa dag återvänder hen, klampar in i sin tambur med en enorm suck och sätter på kaffepannan. Vi diskuterar livligt om feminism och politik och ibland blir hen sur och jag blir sur men vi dricker starkt kaffe under kvällslampan medan åskan rullar och allt är okej och vi håller fortfarande kontakten då och då.