.... och sen.

Efter många år (undervisningsministeriet skulle storkna) av söligt, roligt, virrigt, stökigt, slingrande, kämpigt men meningsfullt skrivande en sån här dag:

Solen gassar in i ASA-husets aula. Vaktmästar-H är trots allt den som ser till praktikaliteterna på den här tillställningen. Vaktmästar-H prasslar med något diffust. Några minuter tills det är dags att gå in. Magen gurglar/vänder sig ut&in/rullar runt i kroppen allt medan vaktmästar-H som vanligt ser klurig ut. Några minuter ännu. Vaktmästar-H vankar av och an. Vi tågar in i den där salen med gröna stolar. Disputationen börjar med att jag håller på att knocka en mikrofon med glasögat. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Med skälvande stämma börjar jag rabbla min ihopslarvade lectio, den där femton-tjugominutersramsan som inleder en disputation. Nervositet sammanfattar inte vad det är att stå där och läsa. Som känt är jag rädd för att uppträda inför människosamlingar och här liksom ställs alla känslor på sin spets. Det är så illa att jag faktiskt flera gånger tänker, nej, rent kroppsligen känner, att NEJOCHNEJOCHNEJ det här går inte. Nu fan sticker jag härifrån, gömmer mig i en buske i Tomasparken och bölar. Jag darrläser, bokstäverna tvinnar och händerna trevar efter det av vaktmästar-H framställda vattenglaset medan imman på tjockglasögonen klibbar. Det sviktar, bordsyta mot hand, metall mot knä - tjugominuters panik. Sen är det klart och min handledare som är kustos ger ett tecken, sen ett till. Jag dunsar ner på en stol och kustos tittar uppfordrande på mig. Det visar sig senare att jag har glömt att yttra en sån där obligatorisk ceremoniell formulärfras jagberhärmeddenavdekanusutseddaopponenten.... som öppnar disputationen. Fuck. Sitter på min åagråa stol och lyssnar - halvlyssnar i sanningens namn - på opponenten som sammanfattar min avhandling med några ord. Den egentliga diskussionen börjar. Opponenten är lugn, saklig och kommunicerande. De frågor han ställer är vettiga. Alltså: jag gjorde ett tappert försök att läsa igenom min avhandling innan disputationen. Sköt hela tiden upp det där och när jag kom till sidan 13 fick jag sån akut ångest av alltihopa att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Som tur är ställs inga frågor av typen: PÅ SIDAN 353 I FOTNOT 36 SKRIVER DU X HAR DU BEAKTAT ATT MARX I DETTA SAMMANHANG I SJÄLVA VERKET ALLUDERAR TILL FYSIOKRATEN FRANCOISE QUESNAY SOM I SIN SKRIFT TABLEU ECONOMIQUE  FRÅN 1758 SKRIVER.... Istället skapar opponenten en stämning där det finns plats att tänka efter, fundera och till och med prova på lite idéer. Jag fattar naturligtvis att en disputation inte är sammanhanget där man förväntas prova på idéer utan slunga fram nåt slags slutsatser. Detta får det hela att kännas mindre ceremoniellt och mera som ett samtal med en riktig människa som också har sina egna tankar som jag går i dialog med. Är faktiskt gränslöst tacksam här: opponenten räddade situationen. Samtalet rullar på och sen är det slut och jag minns faktiskt noll av vad opponenten sa i sina sammanfattande ord men jag hoppas grejen är godkänd.

Efter disputationen pratar jag med min gymnasiekompis som dagen därpå ska gå på lastbilskörkortskurs i Mariehamn så att hen ska kunna frakta koskit i Norge. På festen ställs jag inför ännu en prövning i form av att hålla tal. Det är katastrof och jag improviserar på ett feberglansigt sätt: glömmer femtio procent av dem jag ska tacka och känner mig senare fånigt förpliktigad att hålla ett lika förvirrat tilläggstal där jag glömmer ytterligare folk och trasslar till saker ännu mera. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Blir rörd av andras fina, vänliga och roliga tal och inte minst en arbetskritisk bakelse- och soffvariant av Internationalen. Detta är eventuellt den enda gången jag varit med där filosofer sjungit tillsammans, weirdskoj! På efterfesten sitter jag mest och glor storögt in i Alcatrazmörkret (aulan där efterfesten hålls) och så har jag ett fint samtal med J om livets stora saker. Mest är jag glad över att ha vänner runt mig. Det blir sent, senare och morgon. Halvlyssnar på nån annans vindlande diskussion och känner mig lättad och fullständigt dränerad. Klockan är 07:30. P&I&jag står utanför Arken. Nåt släpper och jag grinar en stund mot tegelvägg: trötthet, efterangst och glädje. Lufsar hem längs ån med I. Tärnorna gormar och regnet pissar. FRIHET!!!!!!!