Oro

Jag pratade om risken med alarmism förut men drabbas nu av motsatt oro. Regeringsprogrammet och dess följder för dom mest utsatta har uppmärksammats. Till och med husis har ägnat sig åt en del kritisk nyhetsjournalistik. Min rädsla är att den första chocken småningom lägger sig, falnar. Att staten utövar utpressning med facken framstår inte längre som uppseendeväckande och groteskt i sin maffia-anda. Parterna 'förhandlar'. Att hundratals förlorar jobben på HU blir en utveckling att förhålla sig sakligt till. Att sätta press på arbetslösa - ja det är väl så det måste vara, aktivera människor. Och njugg migrationspolitik är väl en fortsättning på det gamla. Inget nytt under solen. Nu om nånsin - faran i att normalisera läget genom att betrakta allt som en nödvändig utveckling eller ett spel som redan är förlorat. Hur utöva motstånd mot sådan normalisering? Hur undvika att bli politiskt deprimerad av läget?

ÄR DET RÄTTVIST?

Man skär ner i de samhällsfunktioner som är viktiga för de mest utsatta i samhället.
Trycket på arbetslösa ökar, inhibera indexjusteringar på sociala förmåner, skära ner biståndet.
Försvaret får däremot pängar & det blir billigare att köpa ny bil. Stora osthyveln i utbildningssektorn.
Grattis hurra, nya regeringsprogrammet är här.
OCH ÄR DET RÄTTVIST?
Vår vän J. Vartiainen ger svar på tal:
- Ja, ... alltså ... vi har väl alla vår uppfattning om vad som är rättvist. Men proceduralt möjligen är det rättvist eftersom det är ett resultat av att tre partier börjar förhandla och mangla i en demokrati, och sen får man en kompromiss. Men det viktiga är ändå att man får ordning och reda i Finlands offentliga finanser.
Har sett 01:51 minuter av dagens Obs debatt.
Så, gott folk: visst går det att ha sin egen lilla privata uppfattning om det här med rättvisa, sina egna hjärtesaker så att säga, men let's get to the point, rättvist eller inte är fel fråga: FINANSERNA MÅSTE FIXAS I SKICK.
So now you know.
Rättvisa och annat som man har vitt skilda åsikter och uppfattningar om kan vi grubbla över i våra obskyra filosofiska hörn sen när vi har tillräckligt mycket solida inkomster i ladorna. Tills dess, blomsterhattar: FIRST THINGS FIRST.

Förändring

Jag försöker greppa att min vardag snart inte kommer att vara planterad på en kontorsstol i ett lite kvalmigt åa-kontor. Det är löjligt, men det är lite svindlande eftersom mitt liv kretsat kring den här insten i - JESTAS - femton år. Under flera år har det hur som helst varit glasklart för mig att någon fortsatt forskarbana efter avhandlingen blir det inte. De med filosoferandet förbundna själsliga våndorna i kombination med det nutida universitetets krav på konkurrens och produktivitet: Lindman fixar inte, Lindman vill inte.


 Jag kommer att sakna många grejer med det här stället. Kanske till och med luncherna på café Arken klockan 12 när ljudvolymen tvingar en att överrösta det grötiga sorlet med gälla rop. Kommer att sakna min kollega Y, hennes "hur går det" i olika tonlägen och våra kaffeseanser i kafferummet. Jag har haft snälla kollegor och dom kommer jag att sakna också. Det jag däremot inte kommer att sakna är den pessimism som krupit in i universitetet under de senaste åren och som egentligen inte präglar enskilda personer utan som mer är en anda (och pratar nu inte specifikt om min inst utan allmänt). Men det kan också hända att jag utifrån mina egna issues har överdimensionerat vad som för mig tett sig som en lite modstulen anda (d.v.s. olika idéer om att det som återstår i vår situation är att play the game) - här har jag tyckt det varit svårt att tänka klart. Är det ens rätt att tala om en 'anda'? Det är viktigt att uppmärksamma att det trots allt finns mycket motstånd mot det här också, som exempelvis kommer fram i glädjen folk visar i det dom gör. Just den här glädjen i filosoferandet har varit enormt viktig under årens lopp.



Går den här veckan - eller ska vi säga: jag sitter på - en kurs med en guru från ämmerikat som för mig bäck to the roots, d.v.s. Wittgenstein. Det verkar vara en bra kurs och den påminner mig om saker jag ägnade mig åt när jag började studera filosofi och som fortfarande är viktiga. En grej som jag tror de flesta av dem som studerat filosofi här skulle hålla med om är att filosofi inte bara är ett ämne man studerar och tentar sig igenom, utan det präglar ens sätt att tänka, att ställa frågor och förhålla sig till frågor. Med andra ord: det förändrar en som människa. En sak jag tror var avgörande när jag började studera var att lärarna tog studenterna på allvar, det vill säga att diskussioner och essäer och sånt inte bara bedömdes på en skala ett till tre (som det var då) utan att det fanns rum för drabbningar och förbryllelse och dialog. Det fick mig att fortsätta att studera filosofi, och trivas på ämnet. Även om jag haft lite av ett love/hate-relationship till filosofin (re: våndor) har det varit extremt givande att lulla omkring där på insten under alla de här åren och hänga med fina typer som jag lärt mig enormt mycket och livsviktigt av.

basinkomst & höger/vänster

Snabb och slarvig fråga:

På Åland har en diskussion väckts om basinkomst. Är mycket glad att diskussionen lyfts fram och de som skriver insändare och på andra sätt engagerar sig för saken gör ett jätteviktigt jobb.
En grej jag måste grunna mer på som framhållits i debatten just på Åland är att förespråkarna understryker att basinkomst är en sak som inte ska ställas i relation till en politisk höger-vänsterindelning. Basinkomsten är vägen framåt, heter det.

Jag antar att exempelvis en förenande punkt är kritiken av arbetsförmedlingens roll och de absurditeter som finns där: aktiverande åtgärder ("rehabilitering"), tvång och förödmjukelser. En annan förenande punkt verkar vara kritik mot krångliga skatteavdrag och behovsprövade arbetslöshetsbidrag.

Redan nu är stödet för basinkomst diversifierat: stöd finns inom Vänsterförbundet, Gröna, Centern och till och med en falang inom Samlingspartiet. Till och med Nalle Wahlroos lär en gång ha formulerat sitt stöd för någon typ av basinkomstliknande idé.

Är kluven.

Å ena sidan kan jag förstå att man vill vinna brett stöd, och utifrån det signalera pragmatism och realism. Utan ett brett stöd kommer en så stor förändring som en basinkomst inte att vinna gehör. Det är därför centralt att samla politiskt stöd från olika håll.

Å andra sidan: jag har svårt att tänka på basinkomsten som något som kan isoleras från andra politiska åtgärder. En högeridé om basinkomst baserad på föreställningen om flexibilitet på arbetsmarknaden och att hyvla ner staten är farlig. Här kan basinkomsten komma in som ett sätt att stöda en redan pågående utveckling ("vi har inte råd med välfärdsstaten som den ser ut idag").

Men basinkomst kan också kombineras med andra åtgärder, och genom det vara ett steg bort från ett arbetssamhälle löntagarens position i relation till arbetsgivaren stavas beroende och (ofta) rädsla. Ett steg i en annorlunda riktning än den nuvarande, där överutbudet på arbetskraft är något som arbetsgivarsidan kan använda till sin fördel. Med andra ord, givet andra åtgärder kunde en basinkomst skapa en bättre utgångspunkt för att ifrågasätta arbetsgivarens makt över arbetstagaren.

Att diskussionen om basinkomst och dess relation till höger/vänster är snårig redan nu visas också av den rädsla som fackföreningsrörelsen och (stora delar av) SDP visat: deras analys uttrycker en farhåga att en basinkomst skulle utmanövrera facken. Andra har hävdat att en basinkomst inte alls marginaliserar facken, utan tvärt om, det behövs ett förnyat engagemang för exempelvis uppsägningsskydd och förbud mot nollavtal.

Men jo, det här med realism, att faktiskt försöka genomföra en basinkomst. Det är viktigt att faktiskt genomföra, att tänka konkret kring den, som att det faktiskt något som går att driva igenom. Men hur göra det utan att ge avkall på det slags solidaritet och motstånd mot klassklyftor som är avgörande för att basinkomsten inte ska bli ett sätt att t.ex. lämna folk åt sitt öde?

En fråga som hänger ihop med det här är relaterad till arbete. Basinkomsten ses av många som ett realistiskt sätt deala med det som tycks vara ett faktum (även om det såklart är enormt omstritt hur exempelvis automatisering kommer att påverka antalet jobb och även om folk utgår från radikalt olika analyser av det ekonomiska systemet): det finns inte och det kommer inte att finnas lönearbete för alla.

Men vilken är relationen mellan föreställningen om att fasta anställning och full sysselsättning är ett förgånget tillstånd, och den typen av sysslor som måste göras, oavsett om de görs inom ramen för lönearbete eller andra former av arrangemang? Här har basinkomsten en potential, men jag tror det är viktigt att också se skiljelinjerna mellan två olika förhoppningar. Utifrån den ena ska arbetsmarknaden rulla på som vanligt, och så att vi ger upp hoppet om att alla kan vara en del av arbetsmarknaden hela tiden. Utifrån en annan förhoppning kan basinkomst vara ett steg i en annorlunda riktning, där själva idén om arbete kan förändras, framför allt den roll som lönearbetet har, och vilka konsekvenser det kan få att lönearbetet kan få en decentraliserad roll.

Sen slutligen kanske man menar olika saker med att betona att diskussionen om basinkomst inte ska fastna in en uppdelning höger-vänster. En lite annorlunda tolkning skulle vara att det är viktigt att inte fastna i partikäbbel, det vill säga låsta positioner där det hela tiden blir viktigt att samla poäng för sitt eget läger. Om det är vad det betyder: kör hårt!

liten hyllningstext

Couchsurfing är ett community som gör det möjligt för folk att fixa övernattning hos någon utan att pengar är inblandade. Jag har varit inskriven på sidan i några år och alltid haft fina erfarenheter. Har haft några gäster och visst, folk är olika och varje sekund kanske inte har varit absolut jättesupertrevlig och visst kan det finnas märkliga och suspekta inställningar till vad det är att resa. Men överlag: jag stormgillar att det här communityt finns och mina egna upplevelser har varit positiva. Har inte haft några gäster på ett tag (har inte riktigt orkat ta emot soffsurfare) men hade nu besök av en typ från Polen. Påmindes genast om vad det är som är fint med Couchsurfing. Att ens hem också blir någon annans tillfälliga hem, att det är ok med ett minilitet krypin och en madrass åt gästen, och att det går att umgås och hänga vardagligt och avslappnat fastän vi knappt känner varandra alls. Det som gör mig så glad - jag har skrivit det här förr men återkommer till det - är den tillit som finns med och måste finnas med, och hur det hela bygger på att människor är villiga att umgås med varandra och att det finns en fin och vardaglig öppenhet i det där. Umgänget utgår till exempel inte från att man har något gemensamt, utan att i samtal eller promenader eller matlagning hitta fram till den andra och den personens egenheter och speciella sätt att vara och föra sig. Couchsurfaren som bodde hos mig visar sig vara en självständig typ som hittar på egna äventyr. Jag går till jobbet (eller vad det nu är för ett ställe) en tur. Vi ses en snutt på kvällen och avhandlar allt möjligt, saker som hänt under dan eller existentiella bryderier eller politik. Jag propagerar plåtbröd och hen är entusiastisk över Ruissalo. Jag är lite sömnlös en skrivkrampsafton och hör den andra snarka i sitt hörn. En annan natt är hen lite sömnlös och hör mig snarka i mitt hörn. Vi kokar kaffe och gör oss redo för dan. Och i allt det här lär vi känna varandra och det är inte några större krumbukter i det, bara en som är på semester och grubblar över ett nytt jobb och en annan som grubblar över sin framtid och hela köret. Det fina: att det inte är dramatiskt alls att hänga med ny typ och att det hela inte känns obekvämt, utan bara bra. Nu kan det förstås hända att jag alla de här gångerna haft tur, men samtidigt är jag så himla glad över hela konceptet, det som möjliggörs där. Och så har jag nåt slags polsk björnbärslikör i skåpet när andan faller på, hurra!

Jag har fortfarande svårt att släppa min enda erfarenhet av att själv surfa på någons soffa. Jag har just anlänt till New York och ska söka stadigt boende där. Kommer till couchsurfaren och inser att jag slarvat bort en av mina väskor i en taxi. På ett mirakulöst sätt återvänder taxigåbbin femton minuter senare med min väska med smutsiga kalsånger. Couchsurfarvärden ska åka på arbetsresa och jag får husnycklarna. Är mer eller mindre överväldigad över det tomma huset. Nästa dag återvänder hen, klampar in i sin tambur med en enorm suck och sätter på kaffepannan. Vi diskuterar livligt om feminism och politik och ibland blir hen sur och jag blir sur men vi dricker starkt kaffe under kvällslampan medan åskan rullar och allt är okej och vi håller fortfarande kontakten då och då.

hjälp Ny tid!

Det här är viktigt.
Eftersom Vänsterförbundet gick bakåt i valet och förlorar en del av sina partipängar. skär partiet ner på olika kommunikationsstöd, och Ny tid hör till dem som drabbats hårt.
Läget är kärvt också med tanke på den nya regering vi snart kommer att få och den kulturnedskärningspolitik den kan tänkas syssla med (presstöden).
Ny tid är en toppentidning och den har, i mitt tycke, bara blivit bättre av formatändringen till månadstidskrift. Mångsidig tidning med bra bevakning av sådant som ofta inte får rum i dagspressen. Tänker i synnerhet på viktiga artiklar om vad som pågår i andra länder.
Förutom socialdemokratiska Arbetarbladet är partiobundna Ny tid den enda svenskspråkiga vänstertidningen i Finland. Det är superviktigt att den har förutsättningar att fortsätta med sin gedigna journalistik.
Som en kompis skrev: en bra kulturtidskrift klarar sig inte bara på talkoarbete.
Hjälp tidningen så att den kan överleva! Om ni inte gör det redan - prenumerera!

Alltså va?

Jag känner mig ofta som ett jävligt förbryllat dagisbarn när jag läser nyheter. Söndagens Hbl. Den av EU skapade marknaden för utsläppsrätter. Varje land tilldelas ett antal utsläppsrätter. Avsikt: Minska industrins utsläpp av koldioxid. Recession. Industrierna behöver inte köpa utsläppsrätter pga krisen. Dessutom har EU delat ut gratiskvoter. Men problemet är att eftersom utsläppsrätterna är så billiga finns det inga incentiv för företag att övergå till 'renare' teknologi. Målet för EU är att rätterna ska vara dyrbara. Men är poängen alltså att systemet kräver goda tider? Min dagisbarnfråga: Utgår den här incentivdrivna miljöpolitiken från en tanke om nödvändig tillväxt eller åtminstone att systemet brakar ihop om industriproduktionen minskar? I förlängningen av det i så fall, är det sån här miljöpolitik som hindrar degrowth från att bli ett alternativ ens bland folk som engagerar sig för miljö- och klimatfrågor? Ok, nu återgår jag till att färglägga blommor och leka i sandlådan.

dagsläget

Har klämt på soffkuddarna veckan lång. Dragit ut en sladdrig tidning ur tornet, som i plockepinn. Var en vända till jobbet. På insten såg jag knappt en människa, men däremot en megakasse stinkande ölburkar som jag antagligen borde frakta bort. Nån dag. Åt slafslunch och hivade en miljon böcker (till nittio procent såna som det inte blivit av att läsa) till biblioteket, där jag bytte några ord med den kanske trevligaste personen på åa. Sen var jag helt matt och slutkörd och hängde i solen utanför Fabbes mest medan jag slängde några slöa blickar mot min f.d. arbetsplats.
Jag har rullat dammråttor och käkat gamla chips, vickat på tårna och stirrat ut genom fönstret, halvtittat på en skum italiensk film, vridit på pläden och trummat med toffeln, läst en rubrik och blivit förbannad, blivit riktig indignerad och somnat mitt i irritationen, vaknat i ett hav av kuddar och etc etc och you get the point.
Nu sitter jag i bilen med min far. Vi har diskuterat väder och vind, laxbeståndet och aktualiteterna. Min far har haft ryggskott, som han får ibland. Han beklagar sig över det outhärdliga viloläget som ödet obarmhärtigt hänvisat honom till.
- Jag är inga gjord för såntdär jag, konstaterar min far, storfiskaren.
Åh pappa.

Politisk mardröm

Min vän A säger klokt att det i det här läget vore klokt att undvika alarmism. Det är nåt märkligt i den yrvakna reaktionen, tror jag hen resonerade: OJ, HUR KUNDE DET GÅ SÅHÄR?!? Yrvaken alarmism kan vara farlig om den innebär att vi slår ut händerna i en uppgiven gest: We're fucked! Det var det! Politiskt motstånd och ett gigantiskt hallå är vad som behövs, inte missmod. Men när jag öppnar tidningen och läser om att Finland, representerat av en "öppensinnad" (...) samlingspartist, deklarerar att EU INTE ska gå in för en jämnare fördelning av asylsökande, att EU INTE ska ta in flera flyktingar, fördelade jämt i medlemsländerna, då överskjöljs jag av politisk hopplöshet. Om det är nåt jag tror att måste hända under de kommande fyra åren är det att likheten mellan mainstreampartierna när det gäller migrationspolitik kommer att bli uppenbar - något som t.ex journalisten Marianne Lydén förtjänstfullt har kartlagt. Det glada samförsåndet saml/c/sannf genererar en utredning om invandringens kostnader. Jag uppskattar hbl-journons krassa sammanfattning av läget: "migrationspolitiken ska alltså stakas ut enligt kostnader, inte enligt mänskliga behov." Men kanske det just är här som yrvaken alarmism kan vara farlig? Utmaningen är väl exempelvis att notera hur den här migrationspolitiken inte uppstått här och nu, utan att den har en lång och motbjudande mainstreamhistoria.

.... och sen.

Efter många år (undervisningsministeriet skulle storkna) av söligt, roligt, virrigt, stökigt, slingrande, kämpigt men meningsfullt skrivande en sån här dag:

Solen gassar in i ASA-husets aula. Vaktmästar-H är trots allt den som ser till praktikaliteterna på den här tillställningen. Vaktmästar-H prasslar med något diffust. Några minuter tills det är dags att gå in. Magen gurglar/vänder sig ut&in/rullar runt i kroppen allt medan vaktmästar-H som vanligt ser klurig ut. Några minuter ännu. Vaktmästar-H vankar av och an. Vi tågar in i den där salen med gröna stolar. Disputationen börjar med att jag håller på att knocka en mikrofon med glasögat. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Med skälvande stämma börjar jag rabbla min ihopslarvade lectio, den där femton-tjugominutersramsan som inleder en disputation. Nervositet sammanfattar inte vad det är att stå där och läsa. Som känt är jag rädd för att uppträda inför människosamlingar och här liksom ställs alla känslor på sin spets. Det är så illa att jag faktiskt flera gånger tänker, nej, rent kroppsligen känner, att NEJOCHNEJOCHNEJ det här går inte. Nu fan sticker jag härifrån, gömmer mig i en buske i Tomasparken och bölar. Jag darrläser, bokstäverna tvinnar och händerna trevar efter det av vaktmästar-H framställda vattenglaset medan imman på tjockglasögonen klibbar. Det sviktar, bordsyta mot hand, metall mot knä - tjugominuters panik. Sen är det klart och min handledare som är kustos ger ett tecken, sen ett till. Jag dunsar ner på en stol och kustos tittar uppfordrande på mig. Det visar sig senare att jag har glömt att yttra en sån där obligatorisk ceremoniell formulärfras jagberhärmeddenavdekanusutseddaopponenten.... som öppnar disputationen. Fuck. Sitter på min åagråa stol och lyssnar - halvlyssnar i sanningens namn - på opponenten som sammanfattar min avhandling med några ord. Den egentliga diskussionen börjar. Opponenten är lugn, saklig och kommunicerande. De frågor han ställer är vettiga. Alltså: jag gjorde ett tappert försök att läsa igenom min avhandling innan disputationen. Sköt hela tiden upp det där och när jag kom till sidan 13 fick jag sån akut ångest av alltihopa att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Som tur är ställs inga frågor av typen: PÅ SIDAN 353 I FOTNOT 36 SKRIVER DU X HAR DU BEAKTAT ATT MARX I DETTA SAMMANHANG I SJÄLVA VERKET ALLUDERAR TILL FYSIOKRATEN FRANCOISE QUESNAY SOM I SIN SKRIFT TABLEU ECONOMIQUE  FRÅN 1758 SKRIVER.... Istället skapar opponenten en stämning där det finns plats att tänka efter, fundera och till och med prova på lite idéer. Jag fattar naturligtvis att en disputation inte är sammanhanget där man förväntas prova på idéer utan slunga fram nåt slags slutsatser. Detta får det hela att kännas mindre ceremoniellt och mera som ett samtal med en riktig människa som också har sina egna tankar som jag går i dialog med. Är faktiskt gränslöst tacksam här: opponenten räddade situationen. Samtalet rullar på och sen är det slut och jag minns faktiskt noll av vad opponenten sa i sina sammanfattande ord men jag hoppas grejen är godkänd.

Efter disputationen pratar jag med min gymnasiekompis som dagen därpå ska gå på lastbilskörkortskurs i Mariehamn så att hen ska kunna frakta koskit i Norge. På festen ställs jag inför ännu en prövning i form av att hålla tal. Det är katastrof och jag improviserar på ett feberglansigt sätt: glömmer femtio procent av dem jag ska tacka och känner mig senare fånigt förpliktigad att hålla ett lika förvirrat tilläggstal där jag glömmer ytterligare folk och trasslar till saker ännu mera. ELEGANSEN FRAMFÖR ALLT LINDMAN! Blir rörd av andras fina, vänliga och roliga tal och inte minst en arbetskritisk bakelse- och soffvariant av Internationalen. Detta är eventuellt den enda gången jag varit med där filosofer sjungit tillsammans, weirdskoj! På efterfesten sitter jag mest och glor storögt in i Alcatrazmörkret (aulan där efterfesten hålls) och så har jag ett fint samtal med J om livets stora saker. Mest är jag glad över att ha vänner runt mig. Det blir sent, senare och morgon. Halvlyssnar på nån annans vindlande diskussion och känner mig lättad och fullständigt dränerad. Klockan är 07:30. P&I&jag står utanför Arken. Nåt släpper och jag grinar en stund mot tegelvägg: trötthet, efterangst och glädje. Lufsar hem längs ån med I. Tärnorna gormar och regnet pissar. FRIHET!!!!!!!

sen sen sen

Försöker att inte braka ihop och smälta ner till en fläck av scenskräck. Om fem dar är det hela överstökat och jag ska då fokusera på att inte dräneras av arbetskraftsbyråns lucka, CV-trams och Linkedin-tjafs. Istället: om fem dar hägrar den samlade FILMHISTORIEN, LITTERATURHISTORIEN, FILOSOFIHISTORIEN. Med andra ord: tid och ro att läsa och titta på bra film. Innan det försöker jag att inte belasta vänner med ångestmoln och är allmänt till mig av all uppmuntran och också, när det där molnet väl börjar torna upp sig, folk som helt enkelt kan ryta till: ÄHMEN, SLUUUUTA!

Pratade med radion häromdagen och fick lov att hantera en grej som säkert inte bara jag stångas med. Började liksom be om ursäkt för att min utgångspunkt är filosofisk och frestades att leverera kristalliserade och programartade svar på frågan "VAD GÖRA". Omtumlad filosof ruskar som ett gammalt träd där i Yle Åbolands stol. (Alltså journalisten ställde vettiga och bra frågor och stämningen var god - frestelsen är helt och hållet min.) Att liksom vilja krysta fram nåt policy proposal där i hastigheten, som att det är det enda som vettigt tänkande kan utgöra (något som jag annars försöker kritisera i tegelstenen). Under den kommande veckan måste jag försöka tänka vidare kring det där, rädslan att vara FILOSOFISK, vad den rädslan kan bestå i, hur den kan utmanas och att svaret INTE måste vara att alla ska förvandlas till teknokrater. Alltså utmaningen består ju i att förankra vindlande avhandlingstrådar i det som på riktigt bränner i politiska diskussioner om arbete. Lite lustigt att drabbas av stora filosofinojan NU.

(På pressbilden som åa lagt upp, tagen av y en trött eftermiddag, ser jag ut precis som jag känner mig: antingen håller jag på att börja flina helt okontrollerat eller så övar jag mig på ett trick där jag har ett gäng bin i käften.)

Utöver det har jag lullat omkring på bakelsepromenader, klappat min forne dödsfiende och druckit pilsner med Uppsalabesök och andra prima figurer, pimplat kaffe i ruggig gråsol med det lite skrämmande (lite svårt att sätta fingret på det där), årliga scouttrummandet i öronen. Den här skräcken ska hållas på avstånd genom handfasta funderingar kring kylklampar, Marx, hyllningstal och matlogistik. Dessutom ska jag slipa på en imitation av Göran Persson. Det är den viktigaste utmaningen den här veckan. Kanske ser om Ordförande Persson i rent terapeutiskt syfte. (Jag tycks inte vara helt ensam om att uppskatta det humorguld som finns i den här dokumentären.) Och, som en påpekade, om det blir alltför jobbigt kanske jag ska göra som Helmut Kohl (som Göran Persson berättar om på sitt dryga sätt) sägs ha gjort i ett pressat läge under en EU-sammankomst: äta smör.