Vänstern och Samlingspartiet

Jag läser Fredrik Soncks kolumn i Ny tid om regeringens familjepolitik och det beslut som nyligen fattats om att skära i barnbidragen. Sonck skriver, som alltid, bra och jag håller med honom om nästan allt. Det är en bra och viktig kolumn som kritiserar alternativlöshet och skev logik. Men det här reagerar jag däremot på:

Sammantaget framstår den finländska familjepolitiken som problematisk. Den riskerar inte bara att cementera klassamhället, utan också att försvåra skiftet mot den kunskapsekonomi, med en högutbildad befolkning, som också Samlingspartiet vill ha. Det målet blir svårare att uppnå om fler barn får en onödigt svår start i livet.

Jag håller utan vidare med att familjepolitiken riskerar att förstärka dåliga tendenser och klyftor. Men vad är det här med att försvåra skiftet till kunskapsekonomin? Här tror jag det är skäl att också inom vänstern ifrågasätta Samlingspartiets predikningar om att Finland ska satsa på sin välutbildade befolkning för att skapa en ekonomi som bygger på innovationer. Vad jag vill mena är att den utopin är minst lika beroende av ett klassamhälle som allt annat Samlingspartiet står för. Och framför allt är det ett globalt klassamhälle: en region ska stå för kunskapsekonomin, en annnan för basal industri, förädling av råvaror osv. Jag tror att en viktig uppgift för vänstern skulle vara att gå HÅRT åt det här tankesättet, och inte ge ens det minsta utrymme för eller eftergift åt den samlingspartistiska drömmen om ett Finland som rusar fram mot kunskapsekonomin. Med andra ord: att motivera varför barnfattigdom måste avskaffas bör absolut inte göras genom att åberopa Samlingspartiets egen agenda för hur samhället ska utvecklas. Att gå in i den logiken är redan att ha godkänt ett samhälle där fattigdom utgör en nödvändig del som måste upprätthållas.