No escape no escape

Har varit helt däckad idag. Kroppen säger: hördudu, idag fixar jag inte en enda tanke om avhandling, inledning, skrivprocess, inte ens en tillstymmelse till fundering orkar jag med. Hursomhelst är jag ur stånd att röra en fena. Har legat på skrynklig soffa försjunken i ett böljande bakrus; tittat på hus tittat på sol tittat på träd tittat på skitto fönster tittat på brandvarnare tittat på fläck i taket (kanske skugga) tittat på himmel som går från grå till blå tittat på dammoln tittat på blomma som tappert tappert kämpar för sitt liv. Balkongdörren knäpper till lite nu och då och en gång ringer min namne och frågar om jag vill gå på lunch - det klarar jag absolut inte av. Sover och drömmer om aristokrattant i stort slott som konverserar och jag irrar runt i det massiva. Framåt kvällen slår jag på radion för lite ombyte, lite intryck från omvärlden, röster som bryter av mot stillheten i huvet. Har ljudet så lågt på att jag genast faller i dvala när en humanist talar om Sverige som föregångsland. Vaknar ett par timmar senare till en röst som plötsligt känns som den befinner sig tätt, tätt inpå, invid örat mitt på kudden. Myndiga rösten lägger ut. Det är Mikael Sjöberg som pratar. Han är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och uttalar sig ytterst starkt om sitt ansvar som ämbetsman att inte ta ställning politiskt och inte uttala sig varken till eller från. Ni kan höra på't här.