Bokparadiset

Förutsättningarna för att det ska bli en bra dag i huvudstaden är ringa. Gråvädret gör den annars också ogästvänligt boxiga stan ännu mindre inbjudande. Axlarna värker och strumporna halkar ner på fötterna: existensen. Den konsert jag hade tänkt gå på avbokas i sista minuten, det ryktas om att artisten, känd för att vara ett s.k. pisshuvu, var så missnöjd med ljudet att han avbokade sin spelning. Hur som helst blir det en ypperlig dag och delvis handlar det om att jag styrt stegen mot en bokhandel som jag läst om i Ny tids reportageserie om boklådor. Antikvariatet ligger på en undanskymd gata bakom granitborgen. Inte direkt ett område jag spontanströvat i och därför har jag heller inte sprungit på butiken ifråga. Genast när jag kommer in i affärn välkomnas jag av den gemytliga mannen bakom disken som frågar om jag varit där förut och eftersom jag inte varit det ger han ett utförligt förslag till hur antikvariatet bäst låter sig utforskas. För det här är ett gigantiskt ställe. Nerför en trappa öppnar sig flera rum med böcker i hyllor och dessutom ett fantasieggande antal volymer nerpackade i boxar. Jag har instruerats om att frimodigt titta i lådorna och det är precis vad jag gör. Det är himla kul att botanisera i de där oändliga kartongerna och hitta lite allt möjligt på en massa olika språk. Känslan att kunna hitta exceptionella fynd i någon av boxarna. När jag matt och genomsvettig efter några dammiga timmar - med några trevliga volymer i nävarna givetvis - går upp igen pratar jag en stund med mannen som jobbar i affären. Det är roligt att prata med honom, framför allt eftersom han har en sån entusiasm för sitt ställe och dess möjligheter, typ universums mest välkomnande plats. För välkommen känner jag mig så snart jag stigit in där. Detta intryck ökar genom att folk pysslar med lite olika saker i den labyrint som lokalerna utgör: några ungar spelar spel, en kollar på sin dator, ett par pratar och tassar omkring och i ett prång längst in sitter en grupp silverrävar och diskuterar på spanska. Soffor, bord och stolar finns lite varstans och mannen bakom disken säger redan inledningsvis att det är fritt fram att hänga och sitta och ta sig tid. Vilket är precis vad folk verkar göra. Det ordnas tydligen mycket evenemang i bokhandeln och det här är nog första gången jag alls tänkt att det kunde vara skoj att bo i Helsingfors (saker som inte är skoj: svindyra hyror, snofsiga ställen, bråttom-bråttom osv.). Innan jag rullar ut ur affärn hinner jag kasta en blick på hunden som ligger på mattan mitt i boden. Den ser ut att stortrivas med livet. Så: om ni är i huvudstaden, ta en titt på detta ställe.

Dessutom var det inte bara den fina bokhandeln som räddade dagen från att ha åkt till stan i oförrättat ärende. Kvällen ägnas åt kringströvande och fabulös barrunda i ett hörn av hesa och jag sitter inte på bussen hem förrän det blir ljust. Missar en buss på grund av nattmat och hinner hänga i Kampen några timmar och slås av en diametralt annorlunda sida av stadsliv än det ovan beskrivna: alla dörrar till det osaliga köpcentret utom en halvhemlig är stängda för natten; vakter patrullerar och i högtalarna säger en myndig röst att bara folk som ska åka buss har rätt att vistas i utrymmet. Meddelandet spelas upp kanske var tjugonde minut. Stämning: att hitta ett eget hörn åt sig här är en utmaning och det som blir tydligt är hur olika former av auktoriteter på ett väldigt uppenbart sätt strävar till att strömlinjeforma rummet så mycket som det bara går. Här ägnas extremt mycket krafter åt att se till att ingen obehörig rymt in. På många ställen har man spärrat av och satt upp olika former av hinder. Även om alla är sömniga är det ändå en lite paranoid känsla i luften. Jag halvsover sittande på golvet med ena ögat på glänt.