Rilke & Solanas

Så här lär poet-Rilke ha skrivit i ett brev (till en yngre manlig förmåga?) jag stötte på i misstag. Han skriver om den egna generationen (eller vad det nu är som avses) som något slags brytning med det gamla, det är nu förändring är möjlig och denna förändring ska leda till att människor möts på riktigt, bortom det konventionella.

We are actually the first to come to the point of considering objectively and without prejudice the relationship of one individual human being to another, and in our attempts to live such a relationship we have no model before us, and yet there has already come to pass much in the course of time to help us in our timid beginnings.

The girl and the woman, in their new, individual unfolding, will only in passing be imitators of male behavior and misbehavior and repeaters of male professions. After the uncertainty of such transitions, it will become obvious that women were going through the abundance and variation of those (often ridiculous) disguises just so that they could purify their own essential nature and wash out the deforming influences of the other sex. Women, in whom life lingers and dwells more immediately, more fruitfully, and more confidently, must surely have become riper and more human in their depths than light, easygoing man, who is not pulled down beneath the surface of life by the weight of any bodily fruit and who, arrogant and hasty, undervalues what he thinks he loves. This humanity of woman, carried in her womb through all her suffering and humiliation, will come to light when she has stripped off the conventions of mere femaleness in the transformations of her outward status, and those men who do not yet feel it approaching will be astonished by it. Someday (and even now, especially in the countries of northern Europe, trustworthy signs are already speaking and shining), someday there will be girls and women whose name will no longer mean the mere opposite of the male, but something in itself, something that makes one think not of any complement and limit, but only of life and reality: the female human being.

This advance (at first very much against the will of the outdistanced men) will transform the love experience, which is now filled with error, will change it from the ground up, and reshape it into a relationship that is meant to be between one human being and another, no longer one that flows from man to woman. And this more human love (which will fulfill itself with infinite consideration and gentleness, and kindness and clarity in binding and releasing) will resemble what we are now preparing painfully and with great struggle: the love that consists in this: that two solitudes protect and border and greet each other."

Det han säger påminner på ett märkligt sätt om Valerie Solanas' SCUM Manifesto. Solanas skriver om en könsmodell där män gör sig själva overkliga genom att skapa en motsats, den trygga och vårdande kvinnan. Den egna osäkerheten och rädslan upprätthålls och mannen skapar sig själv som "driften", den som är beroende men frihetslängtande, den som behöver och lever av kvinnor som ankare i existensen. En konstruktion som sätts i verket. Enligt min tolkning av Solanas. 

Men grejen med det här citatet är ju att R på riktigt verkar MENA att Kvinnan ska renodlas till nåt slags livgivande essens. Om jag fattar Solanas rätt är det just en sån uppställning som poppar upp i en sexistisk värld där män ömsom föraktar och bekräftar sig själva som varelser som inte kan leva utan den livgivande Kvinnan och hennes närhet till existensen. Ni vet, tanken att det är kvinnor som "tar ner män på jorden", att män BEHÖVER kvinnor för att dom är så .... verkliga. Men det är nåt lurt i brevet, väntanu, hur går det ihop: innan den här passagen skriver poet-Rilke att det är dåligt att genast tänka sig kärlek som ett slags uppgående i en gemensam identitet. Och här i citatet finns en tanke som verkar hänga ihop med det: kvinnor ska bli kvinnor, sitt eget kön, och må inte influeras av det andra könets later. Bakom det konventionellt kvinnliga ska Kvinnan alltså söka sig, mot det Verkliga, tyngden, fertiliteten, Kroppen. Det är alltså Kvinnan som ska förvandlas. Kvinnan: det sant mänskliga och mannen förblir arrogans och lätthet. Det kan ju tyckas att Rilkes uppsåt att komma bort från en komplementär logik där kvinna = icke-man är bra, men den här texten är nog lika obehaglig som den logiken, ett slags existensfilosofisk utvidgning bara. 

Alltså, för att tjata, det läskiga här är ju bland annat hur poet-Rilke essentialiserar kön genom begrepp om det Verkliga. Och så nåt med tonen i det brevet, det undervisande, artikulerade anslaget: en poet skriver till en annan om det här med kärlek, ett visdomsord på vägen, kära kollega: kasta av dig konventionens slöja, och låt dig förundras av Kvinnan! Ett visdomsord om Kvinnan - Förvalta det väl, kära vän.