Om det intressanta

Jag kan bli irriterad på moraliserande texter om internets (och "samtidens") faror, om hur vi blir ytliga och hur vår uppmärksamhet flackar, att det är viktigt att vara närvarande i stunden snarare än ständigt uppkopplad och tillgänglig. Men en text av det här slaget som jag tycker att träffar målet lite mer än andra är en kolumn - både töntigt och moraliserande skriven, ja tyvärr - i Guardian om hur vår uppmärksamhet ofta riktas mot det som ter sig intressant, och hur sådan intellektuell nyfikenhet framstår som fullständigt intellektuellt respektabelt, till och med som något sunt.

Att vara nyfiken och intresserad, det måste väl vara en bra sak? Att vara intresserad eller intresseväckande, det måste väl vara samma sak som att vara levande och vital? Kanske inte. Själv tycker jag att det här dåliga draget hos mig, att söka mig till det som är intressant, intresseväckande, både förvärras och utmanas genom akademiska studier. Förvärras, eftersom det också finns en okultur i akademin som går ut på att precis vad fan som helst kan behandlas som "intressant" - en intressant tanke, ett intressant mönster, ett intressant spår, en intressant vinkling där gubbe x kombineras med populärkulturfenomen y = nu danser peer reviewern på bordet av iver. Och så rullar det på i evighet utan att någon egentligen tar ställning, men man pratar på det intressantas rätt tillbakalutade och framför allt trevligt opersonliga plan där det inte finns nåt ansvar öht att bekänna sig till ett synsätt. Det enda som spelar roll är att man kan formulera nåt intressant, originellt, påhittigt, kreativt, finurligt, intellektuellt stimulerande - en tanke att bita i, en intellektuell munsbit. Å andra sidan: det här bryts också hela tiden; det intressanta kan avslöja sig som demoniskt, som en förrädisk uppmärksamhet, som ett farligt sug - en ovana. Och det är då diskussioner eller läsning kan ta ett annat spår, bort från det intressanta.

Här skulle jag spinna vidare på något jag tror Weil har sagt (men jag är förbannat gaggig så kan ha fel): så länge man behandlar människor (och böcker etc.) som intressanta finns alltid möjligheten att bli uttråkad, att intresset mättas och falnar, att man måste söka sig till något som väcker ens intresse på nytt, ger en nytändning. Tråkigheten och rastlösheten maskerar sig som intellektuell stimulans och uppfinningsrik kreativitet som hela tiden är beredd till nya spännande språng. Risken är här att människor och litteratur blir ett slags medel för att söka det intressanta, men också något slags märkligt mål-i-sig, allt intressant är bra, allt kreativt är bra, allt som formulerar nåt på ett nytt sätt som kanske bjuder lite trevligt intellektuellt tuggmotstånd är bra. Carlhaglund skriver på twitter att det är 'intressant' att besöka wärtsilä, jag säger att filmen varit 'intressant', berömmet för maten blir 'intressant', boken var 'stimulerande', besöket var 'uppiggande', diskussionen var 'tankeväckande och intressant', arbetsdagen tog en 'intressant' vändning. Problemet är alltså inte det instrumentella, utan den sorts uppmärksamhet som "det intressanta" ger uttryck för. Bekymret är alltså - åtminstone för mig - att den här uppmärsamheten verkar så oskyldig, så fylld av positiv energi. Men utifrån ett annat perspektiv är det tråkigheten som talar hela tiden, även om den ger sig till känna bara ibland, vilket får det att se ut som att tråkighetens brist kan botas genom det som igen erbjuder något intresseväckande. Men poängen är alltså att en sådan brist är obotlig.