Om böcker.

Det finns något trösterikt och fint med att läsa böcker som andra gått lös på med pennan i handen. Att följa den andra läsaren i spåren, stanna upp inför det som den har fastnat för, se hur uppmärksamheten går i olika banor och hur man fäster sig vid olika saker beroende på vilket slags läsningar man har på gång. Just nu dyker jag in i The Simone Weil reader (svenska utmärkta översättningar finns, men när jag har gjort det där galna beslutet att skriva på engelska), en bok jag beställt från en antikvarisk bokhandel på nätet. Jag blir glad av att se bokens förra (?) ägares noggranna genomgång av texterna - hela boken består av understreckningar, sidreferenser, små anteckningar, centrala ord; det här verkar vara en person som verkligen har givit sig hän åt texten, låtit sig gripas av den, låtit orden sjunka in. Eller det föreställer jag mig när jag följer med hens anmärkningar, streck och kryss. Och så börjar jag själv strecka och kryssa, markera och kludda. Mitt kryss i den andras kryss, mitt streck på den andras streck. Jag blir olidligt nyfiken på vem denna läsare är, vad hen tänkt om Weil, vad den annars håller på med.

Jag har en kollega som har ett så expressivt sätt att strecka under och anteckna i böcker att jag genast efter ett flyktigt ögonkast är bergsäker på om just hen läst den bok jag lånat från något av biblioteken här i Åbo - gladast blir jag om jag kan följa G, som är en jävel på att läsa nära-nära, i spåren, som ett slags vägledning; jag kollar hens utrop, och läser kanske en extra gång, jag försöker uttyda hens anteckningar, och kanske öppnar sig en ny ingång till texten. På det där sättet får boken en historia, läsandets vindlingar och ryck.

Jag har ett väldigt fysiskt förhållande till böcker. Helst går jag rätt så ovarsamt och till och med skoningslöst fram med dem. När jag lånar böcker av andra blir jag ibland lite ängslig: nu måste jag lägga band på mig! Hålla fingrarna i styr, inte bryta upp ryggen med våldsamma krafttag som jag brukar göra, milt och avhållsamt låta ögonen glida över textmassiven. Ska jag bekänna hur det ligger till råkar de allmänna bibliotekens volymer ut för en rätt så brutal behandling och det händer att jag läser med blyertspennan i handen. Böcker är också fysiska i den bemärkelsen att det är stor skillnad mellan en vacker och inbjudande bok som ligger fint i handen och där texten sitter självklart på sidorna och slarvigt ihoprafsade pärmar, klumpiga dimensioner och text som man knappt kan urskilja eller som ligger på sidan på ett sätt som skapar oro i ögat.