5 February 2014

Melankoli

Igår fick jag veta att ett av mina absoluta favoritställen i Åbo, alla kategorier, ska stänga, troligen nästa månad. Det rör sig om restaurangen Thai nong khai på Klockringaregatan som under ett antal år serverat vad jag anser vara universums godaste mat; enkel, men G E N I A L I S K, kryddig just passligt för min smak (och det kan också elda ordentlig i käftarna mellan varven), och med något slags karaktäristisk bismak - jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på denna aromatiska aspekt - som jag inte hittat i nån annans mat och som jag kommer att sakna galet mycket. Jag har pratat om det här förut här på bloggen: för mig är det viktigt att hitta platser och tillhåll utanför mitt eget bo och utanför jobbet där jag trivs, känner mig hemma, trygg, och, framför allt: ställen som erbjuder lugn och ro, ett andningshål. Thai nong khai är just ett sånt. En äldre thailändsk dam managerar kastrullerna och tar beställningar (men om du är stamkund vet hon vad du vill ha, men frågar ändå: ibland vill folk ju vara äventyrliga och bryta sina vanor). Är det vinter pratar vi om halkan. Är det sommar pratar vi om att det är varmt. Årstiderna går. Restaurangen är väldigt liten och trivsam, anspråkslöst inredd och oftast är det inte så mycket folk där, mest någon hungrig från Åbo akademis administration. Jag och min kompis har ett närmast religiöst förhållningssätt till stället och maten. Vi dyker upp där till lunch och när vi slår oss ner tittar vi på varandra med en menande blick: ah! (Vanligtvis är jag himla nervös att ta oinvigda hit: tänk om de inte uppskattar maten???) Lunchlistan beror av veckodagarna och vi har våra favoriter (måndag, tisdag, torsdag, och om man äter middag kan man beställa gudomliga rätter från menyn, damen är väldigt bra på att laga vegetarisk mat). Varje gång vi är där har vi ungefär samma diskussion om maten, det blir som ett slags ritual; nödvändigheten tvingar mig att utropa: och hon har överträffat sig själv igen! Andra sorters samtal ringlar sig naturligt ut från denna utgångspunkt. Blir det kaffe idag? Jo, naturligtvis. Min kompis fiskar upp det hon kallar sockrigt kex och samtalet återupptas. Vi rullar nöjda från restaurangen och det är höst, vinter, vår i akademikvarteren. Efter en skitdag på jobbet finns det inget bättre än att sladda in på Klockringaregatan (jaja, egentligen heter den Hovrättsgatan på den här stumpen), hasa ner i ett av båsen, höra dörren till köket öppnas. Oftast är jag där själv när det är middagstider, ibland sitter någon annan gäst och mumsar i all stillhet. Låter bekymren domna bort och lyssnar på ventilationssystemet (ett vänligt ljud! mycket märkliga associationer.) och väntar på den himmelska rätten som just kommer att landa framför mig. Knutarna löser upp sig, jag går hem mätt i magen och med större frid i sinnet (och kanske går jag via Kerttulin kievari som ligger längre upp i backen, en välsignad bit av undangömt Åbo, dessa icke-påfallande metrar). Jag har svårt att artikulera vad det är som gör att jag fäst mig så mycket vid restaurangen. Kanske är det för att den inte är det minsta trendig. Inte cool, inte titta-på-folk, inte tillkrånglad mat, inte spänd stämning. Om du råkat glömma pängarna hemma är det ingen katastrof, du betalar nästa gång. Igår rullade jag in på restaurangen med imma på glasögon och en extremt kurrande mage. Spejade yrvaken genom dimmorna över den lilla lokalen. Kocken uppenbarar sig och pekar myndigt med hela handen, där är din plats. Och där sitter hon ju, min kompis. Om ni är i Åbo den närmaste tiden råder jag er att knalla iväg på lunch eller middag till Thai nong khai. Nu är det melankoliska tider.

2 comments:

ponks said...

Nej Gu, vad tråkigt (men texten du skrev var fin - skulle nästan ha lust att översätta den till thai och ge åt tanten). Har hunnit besöka den restaurangen allt för lite, men det jag associerade den med var att den var sådär spartanskt hemmavanlig just, sådär som det ofta är utomlands, tänkte jag. Utomlands sådär på sådana ställen där restauranger inte är något speciellt, de är mysiga mathål bara. I Finland ska liksom restauranger alltid vara "nåt speciellt", det är som att vi har uppfunnit hjulet en gång till, "hur ska man nu göra", hur ska man bete sig som servitör här nu egentligen, eller som matkund, ska dekoren vara si eller så, och så blir det bara fel och alla är illa berörda.

M. Lindman said...

PRECIS! Hemmavanlig var ordet. Det är det jag gillar så förbannat mycket, att det inte är nån uppståndelse över lite mat (förutom min själsliga uppståndelse då, hehe). Det är vardagsmat i ordets bästa bemärkelse. Inget krångel, inget himlande, bara fantastiskt välsmakande mat. (Alltså oj oj oj vad jag kommer att sakna stället, tanten, maten.)