åbo & årets slut

jag kommer hem efter en lugn jul på öarna. en tråkig tur med kreis där jag försökte läsa de sista sidorna i henry james' the ambassadors (en bok som rubbar några av mina fördomar om h james) under blåttröttgult neonljus väcker lusten att ge sig ut på barrunda med s. det finns inget bättre än improviserade och snabbt påkomna turer kring stans etablissemang, såna där kvällar där det är helt öppet hur kvällen kommer att utvecklas, om man är ute en timme eller tio. det regnar och jag kommer direkt från båtjäveln med mitt gepäck. vi sitter en stund på linnan pubi där det spelas finsk trollmetall och eino grön. ett par sitter i ett hörn och pratar förtroligt. som alltid beundrar jag de osmakliga interiörerna som gör att jag gillar det här stället. vi går till hannikaisen olutravintola (namnet!) där bartendern just håller på att baxa ut en av sina kunder in i en taxi. på med jackan nu manar hen som en tålmodig dagispedagog och tar den överförfriskade under armen. vi sitter där en timma i en ganska avfolkad sleazekrog (jag uppskattar) och hinner höra samma hemska bit av j karjalainen tre gånger. det regnar fanimig ännu när vi rullar ut därifrån och vi navigerar mot stamstället daily news. vi är inte där ofta men när vi väl är det hittar vi alltid till vårt egna hörn bakom några datorer, två bastanta rör och några trasiga pallar. en trygg zon, som gjord för bra samtal. en gubbe fyller i nåt slags tipskupong och vi pratar vårt över två blaskiga. det regnar när vi går ut, den ena petar den andra i ögat med sitt paraply för nte gången och det är alldeles för tidigt för att gå hem. för att liva upp tillvaron och inte traska fram i gamla spår äventyrar vi oss in i något slags rockbar. jag är inte imponerad riktigt, men det går an. musiken är lite för hög för att man ska orka prata ledigt och klientelet är ganska homogent, unga. men det är för tidigt att gå hem och dessutom kurrar det i magen. vi hinner ännu äta en vegerulle på gringo och där är allt som vanligt. ölen är billig, man sitter obekvämt på sin höga stol och småtrivs och i någon veva spelas det wu tang clan. alltid när det där ögonblicket infaller när wu tang gungar igång med sina gangsterskrönor känner jag mig extra nöjd över att bo i den här stan som om jag fattat rätt har lika många barer per capita som dublin eller hur det nu var. är det nåt som länder åbo till heders är det just detta lilla kuriosum. en sån här kontemplativ runda gör det lättare att starta 2014. gott nytt år!

Om frihet

På julen hör det till att åka till den konstigaste stan på klotet, Mariehamn. Om en befinner sig där är det obligatoriskt att spendera ett par timmar i det fantastiska bibliotekets läsesal tillsammans med traktens alla original. Jag läser senaste numret av 10-tal som har gurlesk som tema. I tidskriften ingår det en artikel av Aase Berg (om ni inte gjort det redan, läs hennes Uggla) där följande briljanta citat ingår. Sammanhanget är att Berg diskuterar en viss idé om frihet - ja ni vet, beat-poeter, att vara oberoende av andra och att hitta sig själv i sin frihet. Berg skriver så här, mycket ironiskt:

Men vi ska inte glömma att det är synd om männen också, åtminstone litegrann. Om kvinnornas frihet på ett eller annat sätt finns att hämta i ur fångenskapen, så ligger männen risigare till: deras fängelse kallas för frihet och de tror på det själva. 

The Ambassadors

Jag läser, som sagt, Henry James' The Ambassadors. Eftersom jag långsamläser tar det ett himla tag att komma igenom den. Eftersom det är yuletider hinner jag läsa mer än vanligt. Nu förhåller det sig emellertid så att jag inte är världens lämpligaste publik för psykologisk realism: min människokännedom ... är vad den är. Följaktligen framstår James' karaktärer som ett slags utomjordingar som bor på en främmande galax och det är min struliga uppgift som läsare att komma till klarhet gällande den livsform som beskrivs (kanske är det därför jag sugs in i denna överklasskildring?). Detta är nämligen en livsform i vilken den som blir ivrig eller överraskad utropar: "oh, oh, oh!" eller "Ah, ah, ah!" James är som bekant känd för sitt uttrycksfulla språk.

Romanens huvudkaraktär är en medelålders amerikan som lullar runt på Paris' gator (och i rika människors salonger sitter han i något hörn och stirrar på folk): han introspekterar, funderar och konverserar med damer som på bokens sidor beskrivs med epitet som 'wonderful' och 'brilliant' och 'immense' - och så detta ständiga 'beautiful'. Alla damer är himla speciella men inledningsvis försöker huvudpersonen Strether behålla sitt behärskade lugn och för allt i världen presentera sig själv som en typ som kan verka intressant i sällskapslivet. Uppgiften han tror sig stå inför är att släpa hem fästmöns son som tydligen är inblandad i en hemskt komplicerad kärlekshistoria som står mellan honom och Karriären hemmavid. I romanens inledning diskuteras det lite om vad denna karriär går ut på och intressant nog är det viktigt för Strether att arten av släktens affärer inte avslöjas. Så här undviker han att svara på frågan om vad denna business går ut på:

"It's a little thing they make—make better, it appears, than other people can, or than other people, at any rate, do," says Strether. When prompted to explain further, he again equivocates, describing the business as "a manufacture that, if it's only properly looked after, may well be on the way to become a monopoly."

Hemlighetsmakeri är också romanens allmänna tema. Amerikanen tror sig ha en lätt uppgift men han ställs inför dessa emlighetsfulla utlänningar som är immensely charmiga och ungefär på varje sida drabbas Strether av något slags epifani där han tycker sig förstå allt, allt, allt. James leker en hel del med amerikanen som rådvill - och ibland, som i fallet med Strethers Karl Pilkington-liknande kompis, hemlängtande och gnällig - i detta mystiska Europa (men jag vet inte riktigt var självironin börjar och James egna stereotyper tar vid). Så det är det här med sanning. Strether finner sig mitt inne i något slags projekt där Avslöjandet står i centrum men ju längre man läser desto mera oklart blir det vad detta stora Avslöjande - som från början ter sig som ett rent praktiskt medel för att släpa hem odågan junior till amerikat - alls handlar om och vad som förväntas av denna olycksaliga Strether. Denne är en figur som slits mellan pragmatism och ständigt funderande, vill ha klara besked och inga konstigheter men alla han pratar med sätter myror i skallen på honom så att det blir jävligt oklart vad det är för ett slags uppdrag han är skickad att utföra. Han försöker slänga ut menande insinuationer (alla romaner svänger sig med insinuationer hela tiden, oupphörligen) och krokar som interlokutörerna förväntas nappa på: is the relation 'virtuous', 'good', 'innocent', 'disinterested'. Men utlänningarna, de fortsätter att tala i gåtor och hemligheterna staplas på varandra och vår stackars huvudkaraktär bländas av alla dessa perfectly civil men kluriga utlänningar.

- - - Perfekt eskapistisk julläsning om sanningssökande med fnurror på tråden, amerikanska grubblerier och fem tusen olika sätt man kan använda begreppet 'wonderful' och 'charming'. God jul!

Capitalist sorcery

Jag håller på att läsa Philippe Pignarres och Isabelle Stengers Capitalist Sorcery. Hittills är den så bra att ögonen håller på att rulla ur huvet på mig. Hittills i boken beskrivs en hopplöshetens och cynismens anti-politik och det slags retorik som upprätthåller en sådan värld. Däri ingår framför att det att varje form av motstånd eller ifrågasättande ställs mot väggen inför argument som ska få den som ifrågasätter att återgå till den nyktra verkligheten där vissa saker helt enkelt är nödvändigheter och realiteter. Jag fastnar bl.a. för det här citatet:

One of the signs of the power of infernal alternatives (situationer som framställs så att det inte finns något annat val än x och y) is that we have become used to considering the meritocratic ideal of "equality of opportunities" as an end in itself. "If you don't make the most of your opportunities, don't come and complain, you will have got what you deserved..." Elsewhere, even water, once privatised, becomes something one has to deserve. In our spaceship Planet Earth, with its limited resources, there is no pity for jokers, rebels, mutineers - and if there are shortages there is not pity for the excess mouths to feed and the weak. Those who are not needed, surplus to requirements... And as everyone who was born since the 1970's has understood, at school and elsewhere: not to be defined as surplus to requirements is something that has to be deserved.

Mycket substans, och en aning för mycket kanske, men sätter tummen på något viktigt om en olycklig dialektik mellan upptagenheten vid "lika förutsättningar" som ett slags mål i sig och en ständig behovsprövning där människor ska bevisa sig vara förtjänta av olika saker på det ena eller andra viset. Det blir intressant att se om boken förverkligar min förhoppning om att den utmanar olika former av cynism.

tidernas bästa video om filosofi

Det här måste nog vara den roligaste video med en filosof som finns på youtube. Jag förstår inte franska, men ändå är budskapet glasklart här i videon. Deleuze diggar i n t e Ludde W. Notera det glada/diaboliska leendet i slutet. Alltså jag blir så glad av det här, sån där video som får fnisset att liksom välla fram, gång på gång. (Läs transkription här).

(Ett tecken på bloggens förfall, jag har redan varit inne på det här klippet för några år sen. Repetition är lärdomens moder osv.)

det andra

Idag är ingen bra dag. Skriva - går inte. Läsa - går också dåligt. Sitter på stolen och "försöker". Det är dumt; istället borde jag göra något helt annat en sån här struntdag, ge fan i att sitta paralyserad vid skrivbordet och gå ut ur huset. (1) Gå en promenad bort till port arthur, kanske det börjar snöa idag, eller regna, eller båda, låta eftermiddagen bli kväll och gå hem sen. (2) Gå till bibban och låna en diktsamling, läsa dikter i en av de sunkiga, sköna stolarna vid det stora fönstret, titta ut över slottsgatan, taket mittemot, Hamburger börs, se en tant snyta sig omständigt i fåtöljen mittemot. (3) Skriva julbrev till politiska fångar.  T som vet mera om såna saker säger att några rader kan uppskattas mycket av någon som sitter i fängelse. (4) Laga en extremt komplicerad måltid som tar timtal att förbereda och genomföra, slafsa i sig mästerverket sen. (5) Börja skissa på sina memoarer, "livet som jag inte minns det", en bok om alla segelbåtar jag aldrig seglat på och viner som jag glömt att jag druckit. (6) Ringa på hos grannen och fråga hur livet lever där, kanske grannen med den pipande hunden, han som jag har ett spänt förhållande till på grund av ett missförstånd i tvättstugan häromåret; dricka en kopp te i försoningens tecken, prata om världsfrågorna. (7) Sätta in sig i lokalpolitiska frågor och vad det är stadsfullmäktige håller på med för tillfället. (8) Grundstäda hela våningen från hörn till hörn, golv till tak, känna sig nöjd och presterande. (9) Ringa en kompis och fråga om den kommer på kaffe N U omedelbums, om den inte kommer, ringa en annan osv.. (10) Lära sig sticka på nytt; sticka en tröja eller ett monster.

till arbetslöshetskassan

Från och med årsskiftet får jag 98 % säkert en ny titel: arbetslös. Fast jag är ju inte arbetslös i den bemärkelsen att jag skulle behöva sysselsättas med t.ex. lönearbete. Jag har min doktorsavhandling att ro i hamn (och det är en satans rostig och eländigt hålig skorv det är frågan om, så Gud vet att det tar tid) men har ingen finansiering just nu (befinner mig på reservplats för ett stipendium, men i dessa tider betyder det knappast något hoppingivande). Det lustiga är att jag hittills haft tur på olika vis i det där pengaspelet som stipendieansökningar utgör. Det har rasslat behagligt där i utdelningsskedet. Jag har aldrig anmält mig som arbetslös och det känns lite nervöst. För några månader sen borde jag ha travat iväg till arbetskraftsbyrån när jag hade ett glapp mellan finansieringarna, men det blev ogjort på grund av den banala och basala rädslan jag hyser för byråkrati och massivt skyfflande av dokument åt olika håll (något slags Peter Pan-syndrom kanske?). Men nu MÅSTE jag alltså gå dit, ingen möjlighet att baila. Jag har alla möjliga nojor, inte inför själva arbetslösheten, som är vad den är, men inför att t.ex. bli tvungen att ringa upp gamla arbetsgivare från massor av år tillbaka för att tigga till sig ett arbetsintyg eller att på knaggliga finskan i evighet reda ut det här med att jag är doktorand. Nu har man ändrat reglerna så att det är lättare att vara arbetslös doktorand, vilket är bra - vi får se vad det betyder i praktiken. 2014: gröt och potatis för lyx-Lindman. Jag hoppas få nya kritiska insikter om arbetssamhället under mina besök på arbetskraftsbyrån.

grus, gröt, gelé

För tillfället är jag helt och hållet inmurad i mitt skrivande. Kommer inte längre än till pyjamasen om dagarna. Sätter mig vid datorn. Lagar primitiv mat och är återhållsam med kaffet. Och så lyssnar jag på radioprogram från eviga fantastiska WFMU som sänts på nätterna eller under tidig gryning men som jag alltså lyssnar på dagen lång för att komma in i rätt skrivstämning. Ständig natt hemma hos mig. Stilla noisemusik eller utdragen ambient. Musiken är sövande, monoton. De som spelar heter saker som Armchair migraine journey och RRose x Bob Ostertag och gubben som pratar mellan varven har en röst så nattanpassad att jag blir nyfiken på hur han pratar annars, när han druckit fem koppar kaffe för mycket. Men bra är han, nattradiogubben. Ute är det mörkt nästan hela tiden, det är mest någå grått-vitt-brunt som skymtar utanför fönstret mitt, sen orkar jag inte titta mer. Trivs egentligen ypperligt i halvdvalan i ett varmt krypin. Den enda mänskliga kontakten idag består av postgåbbhen som skyfflar in Husis och Nya Åland och trista fönsterkuvert. Innan jag somnar läser jag en bok som ska ta mig så långt från frågor om avhandling och arbetssamhället som möjligt: jag läser Henry James som sida upp & sida ner beskriver folks inre liv och det gör han medelst extra-extra-långa vindlande meningar med många komman i. Hittills har huvudpersonen hunnit a) stå i en hotell-lobby, b) prata med en obekant dam och c) promenera med damen ifråga - och allt detta slussas igenom ett massivt psykologiskt maskineri (på baksidan står det att romanen handlar om en "sordid love affair"). Sover m.a.o. som ett barn. Allt det där strålar samman till en vinterbedövad känsla, och nu ska det bli ändring, imorgon. Imorgon blir det yttervärld och frisk luft och utomhus och other minds och klämma på send-knappen ska jag göra NU - med min vanliga ursäkt: "ja det är ju inte så mycket bättre nu men åtminstone är det lite annorlunda än förra gången, jag ska tänka vidare på det här".

öga för omgivningen

A lägger ut foton på facebook ibland. Varenda jädrans gång blir jag helt paff av hens bilder. Det är något med saker som hen uppmärksammar i sin omgivning, och som hen sen lyckas komponera till bilder, ofta helt enkla mobiltelefonfoton av god kvalitet (jag har frågat). Hen får vardagen att fullständigt e x p l o d e r a inför ögona på en, om det sen är en typ som sitter i en tom buss, ett gäng hundar som umgås sinsemellan och tittar åt samma håll eller en detalj av en pir eller ett par förfallna hus. På en bild finns en bro omgiven av gräs och nånstans i utkanten av bilden slött grått vatten. Betong och gräs. Graffitti. En röd cykel står lutad mot bron. Något med perspektivet i bilden - den är tagen under bron - får det hela att se ut som landskap som finns i drömmar, knivskarpa och på väg att upplösas när som helst. A lyckas ta bilder av vad som helst. Från gummor&höns till urbana landskap. Omedelbart slående är det. Vissa folk önskar man att man kunde fånga in i lasso och med några allvarstyngda ord om konstens framtid etc. få dem att ge ut sitt arbete i form av utställning eller bok.

"att utforska det motsatta könet"

Jag ser Lukas Moodyssons Vi är bäst! på bio. I dessa tider får man ta tillfället i akt och knalla iväg till biografen när det inte är skramligt actionäventyr på programmet. Jag gillar filmen, och är oenig med HBL:s filmrecensent att den är för snäll. Jag blir glad av den och det känns inte suspekt att vara glad (som att filmen skulle ha manipulerat mig). Men en sak stör mig. Efteråt diskuterar jag med min kompis på den där ena väldigt gubbiga men mysiga baren i centrum (det är alltid lite dubbelt att gå dit, jag gör det i alla fall). Filmen handlar om ungar som spelar i punkband. De har just börjat spela och är fulla av glädje och frustration över musiken. Gott och väl. Sen förs ett alltför bekant narrativ in: ungarna blir kära (eller snarare: bestämmer sig för att bli kära), och formatet är: "tjejer blir kära i killar, tjejer strider om killar, killarna splittrar tjejernas gemensamhet". Att det finns en scen där saker tar en lite annan riktning gör det lite bättre, men att ha den här trötta klichén med och fokusera så pass mycket som man gör på den är trist. Det finns inget intressant eller särskilt kritiskt med hur det hela ställs upp. Det går enligt regelböckerna. Redan när jag börjar se scenen vet jag hur den ska sluta, och så där håller det på när ämnet avhandlas.

Jag och min kompis diskuterar vidare. Uttryckssättet "att bekanta sig med det motsatta könet" nämns. Om det är något som enligt mig innehåller en hel historia av trötta och unkna saker, är det bruket av detta uttryck, "att bekanta sig med det motsatta könet". Man utgår från att det finns något slags grundläggande skillnad som uppdagas i barns möten med Det Motsatta Könet, och att människolivet mer eller mindre går ut på att meditera och gruva sig över denna numinösa skillnad. Vad som händer, i själva verket: i uttryck som "att bekanta sig med det motsatta könet" är det en skillnad som skapas, befästs och upprätthålls. Och framförallt är det en mystifiering av kön och mänskligt liv, en produktion av tvåkönsmodell som lyfts upp som nåt slags metafysisk sanning om livet: manligt och kvinnligt, bara att "utforska". Lusekoftan på, god tur, liksom. Det perspektiv på andra människor som följer av "att utforska det motsatta könet" är att personer egentligen inte är något i sig själva, de är ju ändå bara representanter för den eviga sanningen om Könet. Och att den där jävla metafysiken beskrivs i ett språk som växlar från upptäcktsresa till romantik till "ja men så är ju män/kvinnor, det måste vi kvinnor/män leva med och stå ut med". Kort och gott, pudelns kärna, hallå alla författare/regissörer/andra (om ni inte heter Jelinek och kan hantera det där medelst molotovcoctails): om det är något man ska LÅTA BLI är det att "utforska det motsatta könet". Det gör livet så mycket tråkigare och hemskare än det de facto är.

Ja, redan tanken om "motsatt kön" finner jag ytterst suspekt. Är det helt riktigt på riktigt handen på hjärtat nån som identifierar sig med det där snacket om "det motsatta könet", där ni skulle tycka att sådant prat säger något belysande om hur världen är eller om människorna ni relaterar till i era liv? Man kan också fundera på hur idéerna om två motsatta kön förutsätter en tanke om heterosexualitet (som naturligtvis också förvandlas till en metafysisk regim).

Snabbgoogling på "det motsatta könet": "saker vi inte uppskattar hos det motsatta könet", "Vad attraheras du av hos det motsatta könet?" (alltså monsterfniss: jag ser framför mig nåt slags Frankensteinfigur: det motsatta könet liksom), "klä sig som det motsatta könet", "otillåtet att vara ensam med det motsatta könet", "homosexuell p.g.a dåliga relationer till det motsatta könet?", "Vill prova att vara av det motsatta könet för en dag". Osv. Och den bästa: "kan man vara nära vän med det motsatta könet?" Sen finns det tydligen en bok som heter Myten om det motsatta könet. Låter lovande.

Den finska malligheten

En av de saker som irriterar mig just nu är den finska malligheten och/eller hysterin/överdrivna oron kring de där PISA-undersökningarna. Vilket är perspektivet på skolgång och undervisning här? Åtminstone tycks det handla mer om att konkurrera på den globala marknaden med ett gott utbildningssystem än att enskilda ungar har svårt att skriva&läsa, svårt att fatta skolmatten, att barn är skoltrötta eller känner sig ledsna eller rädda i skolan. Härom sisten talades det om att "motivationen" hos de finska barnen brister. Alltså dags att effektivera motivationen... Den där obsessionen med PISA innehåller ett sånt märkligt synsätt - det är lite intressant att utbildningssystem börjar framställa som värsta tävlingen. En rubrik häromdan i HBL: "Finland tappar mark". Då har man alltså placerat sig aningen lite sämre i de där PISA-mätningarna. Sånt jädrans tjat hela tiden om hur Finland placerar sig i olika mätningar och ett slags huvudlös stolthet om det enligt någå märkliga parametrar (vilka blir helt ointressanta) visar sig att Finland når, som det heter, topplaceringar (gäller det sen korruption eller utbildning eller vad fan det nu är man härjar om).

Om resultaten i PISA-undersökningarna drar igång en diskussion om ojämlikhet i skolorna, resurser, områden, lärarresurser, undervisningens kvalitet osv. är det förvisso bra. Men där är samtidigt lite tragiskt att det är sådana mätningar som får folk att ta problemen på allvar. Om grundtanken hela tiden är att Finlands utbildningssystem är ett slags kapital som ska maximeras, då är det nåt skumt. Och på samma sätt: om politikernas intresse för utbildning framför allt är statistiskt - att städa upp PISA-statistisken - då är det nog något farligt i görningen. [Slår in öppna dörrar, I guess, men hur som helst: motbjudande sätt att tala som får massvis med spaltutrymme.]

tisdagstips

1. Man kan läsa Matias Kaihovirtas text om fattigdom i Arbetarbladet - mycket bra skrivet.
2. Man kan lyssna på true widow, bästa bandet just nu enligt mig.
3. Man kan brygga sig en kopp starkt kaffe.
4. Man kan se gammal film noir, finns hur mycket skatter som helst - såg Odds Against Tomorrow häromdagen, en märklig och bra film som på ytan låter skittråkig men som visade sig vara en pärla (om misogyni och rasism bl.a., och ett ominöst New York).
5. Man kan läsa Flannery O'connor. Jag köpte något slags samlade verk-volym och det visade sig vara en bok som behöver bo i ens bokhylla sådär helt på permanent basis. Läser hennes noveller nu. Gruvligt, konstigt och briljant.
6. Man kan följa med tidningen Arbetaren - bra artiklar om kultur och samhälle, lite som Ny tid, i Sverige (jag gillar tidningens politiska betoning).
7. Om ni träget ska köpa julklappar åt folk, teckna en gåvoprenumeration på någon bra tidskrift! Tidskrifterna lever på smalt underlag och nya prenumeranter behövs. Dessutom finns det bra tidskrifter som Brand, Fronesis, Glänta, Astra, Nya argus, Presens osv.
8. Man kan hoppa på en stadsbuss vilken som helst och se vart man hamnar och promenera hem sen. Det skulle jag vilja göra idag.
9. När jag listade dokumentärfilmer häromdagen glömde jag helt bort en av de finaste dokumentärerna jag sett under de senaste åren. En del av er har säkert sett den. Kovasikajuttu! Se den bums. 

Filmpropagande, del 2

Okej, ibland blir jag som ett litet barn med sånt här systematiserande. Det får sin egen magi. Egentligen borde jag jobba som revisor eller nåt, eller, faktiskt helt på riktigt: mitt drömjobb är att sitta på posten och sortera post. Men nu gällde det film. Jag har fortsatt med min list-mani för att sprida filmens evangelium.
I en lista har jag skrapat ihop filmer som på olika vis ägnar sig att utforska alla möjliga konstiga galaxer (jag menar inte sci-fi) och underliga hörn i det mänskliga medvetandet. Det rör sig om film som är så konstig att den blir briljant. Jag har en grej med sånt där.
I en annan oändligt lång lista har jag ägnat mig åt att böka i film-kanoniserandet. Jag funderar på vilka filmer som anses vara klassiker som jag själv också uppskattat. Det visar sig när jag tänkt på det här att JÖSSES vad mycket film det finns där poängen i stort sett är att det är roligt att se på när modiga män krigar. Öh. Bort med det och rulla ut en icke-krigisk filmklassikerlista! Jag gillar att kolla filmer från olika epoker och det är skoj att hitta nya ingångar till filmens historia.
I en tredje lista samlar jag ihop filmer som inte direkt är klassiker men som gjort ett stort intryck på mig under årens lopp. Sådana som i den lindmanska boken BORDE vara klassiker. Det finns en viss slagsida mot de senaste åren men det är bara för att jag har dåligt minne. Som sagt, filmtips är alltid välkomna!

För övrigt ser jag de här två finurliga farbröderna som de senaste tjugo årens största räddningspatrull i filmvärlden. Om jag skulle få prata med någon regissör om film, är det nog de här två jag skulle vända mig till: jag har fått för mig att de måste ha en massa fint att säga om film (och om arbete, för den delen). Om ni inte redan sett filmer av Dardenne-bröderna: GÖR DET NU! Jag hoppas att bröderna D gör många fler filmer. Jag har säkert sagt det förr, men här finns en moralisk känslighet som jag uppskattar mycket.