Om självmedvetenhet

Ibland säger man saker som: "det ligger inte för mig att göra det där", "det här blir jag aldrig bra på", "det här är nog inte din grej".
Den här morgonen hittar jag mig själv i stans shoppinggalleria, där jag tillsammans med några andra försöker få folk att underteckna en appell (skriv på!). Några av de här människorna får lön för att göra det (eller med lön jämförbar ersättning, vad vet jag?). När jag står där är jag glad att jag kan sticka när jag vill.
Poängen är att jag ska representera det svenska språket, eller ja, så blev det. Men i praktiken går det till så här: folk reagerar ingenting på mitt svenskspråkiga muttrande. Således försöker jag att på dålig finska beskriva vad appellen går ut på. Famlar efter ord, det blir fel, jag gör mig knappt förstådd.
Folk som går förbi ser mest stressade ut. Tänker på hur jag själv nån gång snäst åt människor som kommer fram till mig med en mapp i handen: jaja, jag ÄR medlem. Jag kommer på mig själv med försäljarattityd, kanske för att det är så folk tycks se på sammanhanget: och vad säljer ni? Jag kommer också på mig själv med att fundera på vem det är mest sannolikt att kommer att stanna; olika stereotyper bubblar i skallen.
Fånigt är vad det är, fast saken i sig inte är fånig.
Det ser ut att gå bra för ungdomarna mitt emot. De verkar pigga och de tycks veta vad man ska säga.
Jag vrider och vänder på mappen, spejar ut över lokalen och försöker se ut som en glad och självsäker människa som är snabb i repliken. Det går inget vidare. Det går skit. Jag svettas som en gris, flackar med blicken och ser orolig ut.

Det som är intressant här är vad det är för slags attityd jag intar till mig själv när jag tänker: det här kommer jag aldrig att kunna göra utan att känna mig obekväm. Sen tänker jag att den där attityden blir både självcentrerad och cementerande: vissa saker måste man lära sig hantera, oavsett om det är obekvämt eller helt enkelt satans perkeles fånigt. Och nu har jag inte något desto mera ädelt i tankarna, utan helt vardagliga inställningar till att göra saker, att rucka på en bekvämlighetszon (i mitt fall handlar det om en lång rad saker jag känner ett stort motstånd till att göra). Det är inte 'utmaning' jag tänker på här alls - 'utmaning' har ofta en estetisk aspekt; något slags överskridande av gränser och allt det där.
Kanske bara: för egen del så är det vissa reaktioner inför att göra saker som anmäler sig snabbt - obehagligt snabbt - och ofta önskar jag att jag skulle vara bättre på att kämpa mot de där reaktionerna som utgör en sorts ansvarsflykt: jag är ju en sån där opraktisk typ som nästan inte klarar av något alls, bäst att inte börja fumla och lämna över det hela till folk som kan och orkar. Rädsla blandas med lättja.
Sen finns det ju saker som inte är bra, men som man kan se sig tvungen att göra, t.ex. i ett jobb, men det är inte det jag tänker på här, även om sådana exempel naturligtvis är värda att ta på allvar, eftersom de är en del av en massa former av lönearbete.
Egentligen är det ju inte arbete som det här egentligen kretsar kring, men det här aspekten av arbete är intressant, och det är då en dimension som inte alls låter sig fångas i lönearbetets språk där allt, om man dramatiserar lite, handlar om att bevisa att man besitter eller kan slipa och förfina en förmåga - där det gäller att vara säker på sin sak och om man tvivlar är det bäst att hålla käften och helt enkelt spela, låtsas, få allt att låta så respektabelt som möjligt. Kanske skulle jag till och med säga att lönearbetets olika diskurser späder på och göder och förvärrar olika typer av självbedrägerier som har med just förmågor och hängivenhet att göra (att det är bättre att simulera och gå med på att något är viktigt och övertyga sig själv om att ja, jag kan det här så det är väl ok att göra det).
Det jag tänker på här är en form av självprövning där frågan om vad det innebär att kunna något måste hållas öppen och där att göra något är förankrat i vad något betyder existentiellt sett, i en levande värld, snarare än att saker ingår i en arbetsbeskrivning. Att helhjärtat ge sig hän åt något.
I en arbetsintervju finns det inget rum att bekänna att man vanligtvis känner ett inre motstånd mot det ena eller det andra, eller att vissa saker framstår som svåra eller plågsamma eller att det är svårt att finna sig tillrätta i vissa sysslor. "Räkna upp fem bra egenskaper hos dig själv och fem egenskaper som kunde förbättras!"
Sen å andra sidan: ibland kan det vara en viktig insikt att lämna över saker till andra som behärskar något bättre. Att tänka att man själv nog kan fixa en grej kan också bli en form av förmäten attityd, lika självcentrerad som det slentrianmässiga: det där klarar jag inte av. Den praktiska sidan av saken: den här grejen måste fixas, och låt nån som vet vad den håller på med göra det.