Om en författare är 90 år gammal och fortfarande skriver böcker förutsätts hen skriva elegiska dikter om ungdomen, upphöjt kloka böcker om åldrande eller kanske en sorgsen skildring av barndomens människor och platser. Nathalie Sarraute blev jättegammal, och hon skrev böcker. Jag läser You Don't Love Yourself (vet inte om den finns i svensk översättning) son hon skrev som 90-åring och fastän det inte rör sig om ett litterärt mästerverk är det en bok som jag dras in i. Sarraute erbjuder inga kloka visdomsord, inga drömska ögonblicksskildringar, ingen vis översikt över kulturen. Och inga citat av antika poeter (ännu en hemsk stereotyp om författare som gått och blivit gamla). Sarraute går på tvärs mot allt, framför allt mot en idealisering av självförståelse. Ni vet, bilden av jaget som slutligen når balans & sanning genom en dialog med sig själv, där olika sidor i en person småningom växer samman till en harmonisk helhet. Hos Sarraute är självrannsakan ett polyfont träsk, ett demoniskt gytter, en glödande kittel av upplösning. En kompis frågar om boken är psykologisk och jag vet inte vad jag skulle svara. Säkert är att den larmar, och gör inga försök att komma någon vart.
Jag vet inte vad texten ska kallas men låt oss kasta fram 'roman'. Här finns inga karaktärer (eller vad menar man egentligen med 'karaktär'?). Däremot finns det en himla massa röster och de där rösterna är alla en del av en person. Filosofen frågar sig naturligtvis 'vad är en person?' men Sarraute ger inga bekväma svar. Hon låter rösterna surra på och det är sannerligen ingen upplyftande läsning som för en fram mot ett mera enhetligt och fördjupat jag. Utifrån min läsning beskriver Sarraute ett slags frestelser och hur de kan gestaltas. Bland annat skriver hon fram bilden av jaget som ett slags representation. Hon går så långt hon kan med det där - och ibland blir det sannerligen tröttsamt - bland annat genom att stampa fram analytiska filosofers favoritplats där alla frågor om sanning och kunskap avgörs, dvs. domstolen. Men den här inre domstolen är alltid skev, och upplöses hela tiden i strömmen av röster som gnabbas med varandra. Om Sarraute hade varit en klumpigare författare skulle hon ha mejslat ut rösterna tydligare och t.ex. låtit olika röster stå för olika saker. Nu är det inte så, utan det hela är en rätt så anonym historia (vilket ju är ganska kul med tanke på tematiken). Det enda vi i någon mening är på det klara med är att här har vi konturerna självföraktets, eller självhatets, konturer. Och den dynamik som krafsas fram är det ständiga malandet, ifrågasättandet och framförallt det slags upptagenhet vid hur man ter sig inför andra som börjar närma sig en skrämmande form av isolering från omvärlden; omvärlden reducerar till något att spegla sig i. För är det något den här boken saknar är det värld. Det jag som finns puttrar på i sitt. Och just den där isoleringen/slutenheten lyckas Sarraute på ett intressant sätt få fram, men frågan är om hon i framställningen av den ramlar in i en bild av självbedrägeri som gör den i det närmaste obegriplig, dvs. man förstår inte alls hur det här förhåller sig till andra saker, andra människor, den riktiga världen (ett självbedrägeri är ju inte något på ett strikt sätt 'inom' en person).
Jag skulle utan tvekan säga att You Don't Love Yourself är en enerverande bok, men jag läser vidare. Av Sarraute har jag tidigare läst Planetariet och den brukar jag ofta återkomma till i mina funderingar. Sarraute är en egenartad författare och man kan tycka vad man vill om hennes upptagenhet vid det uppbrutna, de tjatiga upprepningarna, men jag gillar sånt här.
PS. Det här är en dålig bok att läsa innan läggdags. Borde snarare läsa någon skojig samlingsvolym med Herman Lindqvists krönikor. Eller nåt sånt.
No comments:
Post a Comment