Om att beskriva ekonomisk kris

Det här inlägget har inte som avsikt att dissa någon. Jag vill snarare formulera en känsla som gnager i mig medan jag håller på att läsa journalisten Dan Jönssons bok Ingenmansland som kom för några år sen. I boken - jag har ännu inte läst den till slut - beskriver han olika aspekter av varför den ekonomiska krisen inte bara handlar om banker och lån. Det rör sig om mycket mer än så, och det är svårt att skildra hur saker hänger ihop. Det här greppet är i och för sig viktigt, att gå på djupet med hur ekonomin påverkar vår vardag. Problemet är att Jönssons projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (här finns en hel del klumpiga övergångar mellan vardagliga iakttagelser och mera reflekterande partier, vilket pekar mot bokens problem). Och saker läggs på sätt och vis till rätta i Jönssons vemodigt dystra stil. Kanske läser jag ogint, men för mig blir resultatet av detta att de människor som flimrar förbi förvandlas till små, maktlösa fall i ett allmänt taget tröstlöst och fördömt landskap, ett landskap som aldrig riktigt förvånar eller slår hårt: det bekräftar och fördjupar Jönssons existentiella och politiska svårmod (en recensent nämner Göran Palm i samband med boken, vad jag minns av Palms bok om fabriksarbete på Ericsson är att den var såpass uppmärksam på sin miljö att den aldrig förföll till det tonfall av ledset men i smyg lite nöjt bekräftande jag hittar hos Jönsson - ja okej det ÄR hemskt i Ullared!). När han beskriver ställena han möter som undervattenlandskap vet jag inte riktigt vad man ska tänka - kanske skulle jag köpa det i något sammanhang (Proust beskriver någonstans aristokrater som sittande i ett akvarium, och just då är det bra), men här blir jag illa berörd, och inte på det sätt som det är tänkt. Jönsson vill titta på saker ur ett fräscht perspektiv, bortom ekonomisidornas ensidighet, men frågan är om hans odyssé gör att vi ser något klarare, eller vad det är för ett slags insikt han vill bidra med. Men med detta sagt: allt är inte dåligt. När Jönsson skippar poesin eller de stora linjerna för en stund och pratar regionpolitik i t.ex. Haparanda blir det riktigt intressanta.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som blir så fiskigt. Kanske är det hur krisen på många ställen tolkas genom att vardagslivet, det konkreta och bekanta (pizzerian, billiga fryspåsar på GeKås, en övergiven industriort) kontrasteras mot det anonyma, svårbegripliga eller mystifierande (osynliga handen, nationalekonomers babbel, politisk retorik, ekonomiska strukturer). Abstraktioner och globala rörelsemönster eller det nära och bekanta som man vet precis vad det betyder - ja varför är den så himla lockande? (Jag känner dragningskraften hela tiden.) Jag önskar att jag skulle ha en skarp analys på lager här, men istället stannar jag vid en grumligt formulerad aning om att det är något problematiskt på gång här, ett sympatiskt projekt som ändå, trots allt, leder vilse just genom de snabba klippen från GeKås varuhus till ett svepande resonemang om mervärdeteorin (där jag inte vet om Jönsson snackar ekonomi eller om han blir lite för kär i sina litterära uttryck). Läs istället bloggen Copyriot och de funderingar som där förekommer om fenomenet kris. (I rättvisans namn bör också framhållas att det finns en del bra passager om kapitalismen som system i Ingenmansland. För Jönsson beskriver kapitalismen just så, som ett system (snarare än t.ex. spelregler + enskildas girighet). Det är snarare hur de här analyserna används som bekymrar mig.)

Jag kan inte hjälpa det, men det som slår emot mig när jag läser Jönssons bok är ett tonfall, och det tonfallet tror jag inte han själv är riktigt medveten om: bitterhet. Bitterhet är ingen bra utgångspunkt - det klarseende som bitterheten tror sig ha kommit fram till är alltid skevt.

Hur ska man beskriva vanligheten? Den är som en kupa av glas: ett vått filter som får färgerna att blekna, ljuden att stumna, ansikten och röster att glida ihop. Det vanliga är som ett ständigt duggregn, en skugga i tillvaron, en pöl där verkligheten jämnar ut sig och förlorar alla särdrag. Det vanliga är allt som inte vill något, allt som blir över och sjunker till botten när historien flyter fram. Det vanliga är nödvändigt och självklart, ingenting att tala om. Ett godståg från norr. En husvagn på en campingplats i Ånge. 

Men alltså - nej.