Vi sitter på en mysig och avskild terrass och min kompis berättar en historia som gör mig varm i hjärtat. Hon har pratat med sin pappa, som är lärare, om de olika grymma ingrepp som utförs på intersexuella nyfödda barn här i Finland just nu. Pappan gruffar trött att vad är det där nu för tramsigt feministiskt hitte-på. En annan dag pratar min kompis med sin pappa i telefon. Han är förbannad. Pappan har läst i tidningen om hur könsorgan på spädbarn opereras så att barnet ska passa in som ett entydigt kön, kvinna eller man, och det här ingreppet görs alltså genast när barnet är nyfött. Det här är våld, dundrar min kompis pappa som är upprörd över att sånt här kan fortgå. Pappan har funderat vidare och kommit fram till att det här med två kön nog inte alls är så klart som det verkar. På något sätt gav mig den här storyn lite hopp om mänskligheten.
Under samma ölsession nämner min vän att SETA (Finlands intresseorganisation för HBTQ-frågor) har hållit informationstillfällen för folk som jobbar inom äldreomsorgen för att prata med personalen om olika svårigheter som gamla människor kan möta, t.ex. att många äldre homosexuella av rädsla går tillbaka in i skåpet. Jag tycker det låter helt och fullständigt awesome att sådant ordnas. Hoppas det sker på bred front! Det är något som varje människa som jobbar i äldreomsorgen borde fundera på. Själv tycker jag att reflekterande kring åldrande (och döende) utanför heteronormen rätt långt har lyst med sina frånvaro (tragiskt nog så att allt som inte passar i heteronormen tenderar att framställas som ungt, hippt och urbant).
EDIT: Jag ser nu att man på SETA:s hemsida har en bra beskrivning av projektet, som heter Yhdenvertainen vanhuus, (läs också här), och flera evenemang i samband med det. Fint jobbat tycker jag!
No comments:
Post a Comment