Filosofisucken.

Konferens i hemknutarna. Ibland sitter jag som en påse mjöl på stolen, grinigt skeptisk och stendum - jag har under nästan alla omständigheter svårt att ta in föredrag. Ramlar av kärran och börjar tänka på nonsens (men inte Wittgensteins). Sen plötsligt är det något som jag får tag i. Men vanligtvis är det tomt i huvet.
Idag tänker jag t.ex. på det här:
Filosofer av helt olika slag delar ett tic. Det rör sig om filosofer som har stora gester och som är retoriska. De river igång ett resonemang, fortsätter ett tag och sen, har ni märkt?, kommer den:
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!
filosofisucken. Filosofins egna strupljud. dra efter andan på ett extremt expressivt sätt, sen knycka igång nästa tankesjok.
Jag blir glad av att se och lyssna på fina filosofer som blir ivriga och som måste pusta ut mellan varven. Hur den där ivern och den fåniga sucken uttrycker en situation där någon ger sig helt hän åt att fundera och framställa en tanke, där människor glömmer sig själva och gestikulerar åt alla håll.
I andra fall är filosofisucken en del av ett slags eländig filosofisk teater där resonemanget bildar sin egen performans, där det gäller att stånka och ha sig för att riktigt visa vilka intellektuella bumlingar som rullar fram mot publiken (se upp nu!). Man märker att sucken är ett manér som tagits över generation efter generation av filosoffrön som vill imponera från talarstolen, den självsäkra filosofen som suckar sig till lite drama och allvar:
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!