könsfascism

Fejan är bra när det gäller allt möjligt, att dela med sig av en bra text, byta några vardagliga ord, reflektera tillsammans kring nåt. Problemen uppstår när det behöver sägas ifrån, när någon behöver ryta till, bryta kedjan av likes och kommentarer med ett rungande WTF?
Själv är jag en konflikträdd fegis som inte vill bli ovän med någon. 
En släkting till mig publicerar en bild på sin unge som är typ tio. På bilden provar hen ett par skor. Sen en ironisk kommentar under bilden skriven av föräldern: borde mamma börja bli fundersam? Massor med likes. Skojiga kommentarer om att oj oj oj.
Det kollektiv som slingrar ihop sig i en enda normativ hög är nästan helt enig: en kille kan ju inte ha på sig TJEJSKOR men nog är det ju tokroligt med lillkillen i rosa dojor!
OK, är nu det där nåt att härja om, kan man fråga sig.
Jo.
Något slags totalt märkligt som utövas i allt det där skojiga. En ordning som befästs. Något som markeras. En värld av ruttenhet som jäser under de där reaktionerna och smajlisarna.
Just den där gemytliga enigheten: det här är kul! Att man är alldeles, alldeles säker på hur livet på riktigt ser ut och hur det ska struktureras, och så har man sen råd att tillåta sig en liten munterhet och en sarkastisk kommentar om rosa skor. Mamma+pappa bildar bred front och hejas på av andra.
Eller snarare: man måste hela tiden övertyga sig om att livet är just sånt, män och kvinnor, kvinnor och män, inga konstigheter, lite upptåg emellanåt piggar ju alltid upp.
Jag orkar inte med det här samhället.
Vill bli fiskmås, gös, daggmask, kamel.