därför feminism.

kl 03.30. Jag är glad som en speleman eftersom falafel återinförts på menyn i syltan nära min residens. sätter mig ner och väntar. ett gäng killar, kanske 5-6 stycken, snarvlar på svenska. kan int låta bli att lyssna. Det här pratar dom om: en kille är besviken, arg, indignerad. han har hånglat lite med en tjej men hon föste honom på dörren efter en stund. gänget hejar på den ena killen, flabbar, undrar hur "långt killen gått" (deras uttryck) och han förklarar beredvilligt även om han verkar lite trött på sina kompisars upptagenhet vid könsorgan. Alla är eniga om att tjejen svikit killen på något som han har en omedelbar och självklar rätt till, att hon avgett ett löfte men sen inte uppfyllt det. När jag går ut genom dörren håller sällskapet på att poängsätta hur snygg tjejen var, varje del av henne skärs ut och sätts under lupp. - - - - OK - det är precis just därför som feminism behövs. Samhällsanalyser. Förståelser av patriarkatet & makt.

Filosofisucken.

Konferens i hemknutarna. Ibland sitter jag som en påse mjöl på stolen, grinigt skeptisk och stendum - jag har under nästan alla omständigheter svårt att ta in föredrag. Ramlar av kärran och börjar tänka på nonsens (men inte Wittgensteins). Sen plötsligt är det något som jag får tag i. Men vanligtvis är det tomt i huvet.
Idag tänker jag t.ex. på det här:
Filosofer av helt olika slag delar ett tic. Det rör sig om filosofer som har stora gester och som är retoriska. De river igång ett resonemang, fortsätter ett tag och sen, har ni märkt?, kommer den:
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!
filosofisucken. Filosofins egna strupljud. dra efter andan på ett extremt expressivt sätt, sen knycka igång nästa tankesjok.
Jag blir glad av att se och lyssna på fina filosofer som blir ivriga och som måste pusta ut mellan varven. Hur den där ivern och den fåniga sucken uttrycker en situation där någon ger sig helt hän åt att fundera och framställa en tanke, där människor glömmer sig själva och gestikulerar åt alla håll.
I andra fall är filosofisucken en del av ett slags eländig filosofisk teater där resonemanget bildar sin egen performans, där det gäller att stånka och ha sig för att riktigt visa vilka intellektuella bumlingar som rullar fram mot publiken (se upp nu!). Man märker att sucken är ett manér som tagits över generation efter generation av filosoffrön som vill imponera från talarstolen, den självsäkra filosofen som suckar sig till lite drama och allvar:
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!

Hur orättvisor maskeras

Dagens citat följer här. Det är ett utdrag från en bloggtext skriven av Arbetaren-journalisten Fredrik Edin. Texten är från 2010 men har spritts en hel del på nytt i samband med upploppen i Husby i Stockholm.

Att samla alla fattiga, sjuka, arbetslösa och lågutbildad på på samma ställe är heller inget problem. Det är inget systemfel. Ojämlikheter krockar inte med kapitalismen. Tvärtom. Det är en tecken på att den fungerar som den ska. [...] Bauman (20) citerar den brittiske journalisten Jeremy Seabrook:

Poverty cannot be ‘cured’. For it is not a symptom of the disease of capitalism. Quite the reverse. It is evidence of its robust good health. Its spur to even greater accumulation and effort…

Men för att slippa prata om orättvisor pratar vi om integration. Om människors tro. Om deras ursprung. Allt för att dölja att att våra vinster på det globala lyckohjulet betalas av någon annan, någons annanstans. Ibland på ett kokainfält i Colombia, i en sweatshop i Indonesien, en översvämmad stad i Pakistan eller en förgiftad flod i Indien. Andra gånger några hållplatser bort med bussen av en tredje generationens arbetslös.

Jag tycker att Edin har helt rätt och det är en poäng som måste tas upp med jämna mellanrum, så massivt som det där eviga tjatet om islam integration är.

världens vackraste låt?

OK jag har skrivit om Bill Fay förr men måste bara länka till den här sången, kanske den vackraste musik som gjorts (i mina öron): Tell it like it is. 



Tell it like it is tell it like it is. Det här är magi, trots de lite cheesiga gitarrerna på slutet, och blunda så att du inte ser det hemska omslaget som visas där i spotifyrutan. Bill Fay gjorde en skiva häromåret, Life is People. Lyssna på den. Och. Vilken är världens vackraste låt enligt dig?

jag blir glad.

Vi sitter på en mysig och avskild terrass och min kompis berättar en historia som gör mig varm i hjärtat. Hon har pratat med sin pappa, som är lärare, om de olika grymma ingrepp som utförs på intersexuella nyfödda barn här i Finland just nu. Pappan gruffar trött att vad är det där nu för tramsigt feministiskt hitte-på. En annan dag pratar min kompis med sin pappa i telefon. Han är förbannad. Pappan har läst i tidningen om hur könsorgan på spädbarn opereras så att barnet ska passa in som ett entydigt kön, kvinna eller man, och det här ingreppet görs alltså genast när barnet är nyfött. Det här är våld, dundrar min kompis pappa som är upprörd över att sånt här kan fortgå. Pappan har funderat vidare och kommit fram till att det här med två kön nog inte alls är så klart som det verkar. På något sätt gav mig den här storyn lite hopp om mänskligheten.

Under samma ölsession nämner min vän att SETA (Finlands intresseorganisation för HBTQ-frågor) har hållit informationstillfällen för folk som jobbar inom äldreomsorgen för att prata med personalen om olika svårigheter som gamla människor kan möta, t.ex. att många äldre homosexuella av rädsla går tillbaka in i skåpet. Jag tycker det låter helt och fullständigt awesome att sådant ordnas. Hoppas det sker på bred front! Det är något som varje människa som jobbar i äldreomsorgen borde fundera på. Själv tycker jag att reflekterande kring åldrande (och döende) utanför heteronormen rätt långt har lyst med sina frånvaro (tragiskt nog så att allt som inte passar i heteronormen tenderar att framställas som ungt, hippt och urbant).

EDIT: Jag ser nu att man på SETA:s hemsida har en bra beskrivning av projektet, som heter Yhdenvertainen vanhuus, (läs också här), och flera evenemang i samband med det. Fint jobbat tycker jag!

Night walk

Jag blev helt och hållet trollbunden av Dirty beaches' skiva Badlands häromåret. Stämningen, den grumliga produktionen, sleazet, nästan-elvis-sång - allt. Nytt material har kommit ut nu och fastän jag inte är helt övertygad ännu är det här något jag har satans svårt att värja mig för.

Om att beskriva ekonomisk kris

Det här inlägget har inte som avsikt att dissa någon. Jag vill snarare formulera en känsla som gnager i mig medan jag håller på att läsa journalisten Dan Jönssons bok Ingenmansland som kom för några år sen. I boken - jag har ännu inte läst den till slut - beskriver han olika aspekter av varför den ekonomiska krisen inte bara handlar om banker och lån. Det rör sig om mycket mer än så, och det är svårt att skildra hur saker hänger ihop. Det här greppet är i och för sig viktigt, att gå på djupet med hur ekonomin påverkar vår vardag. Problemet är att Jönssons projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (här finns en hel del klumpiga övergångar mellan vardagliga iakttagelser och mera reflekterande partier, vilket pekar mot bokens problem). Och saker läggs på sätt och vis till rätta i Jönssons vemodigt dystra stil. Kanske läser jag ogint, men för mig blir resultatet av detta att de människor som flimrar förbi förvandlas till små, maktlösa fall i ett allmänt taget tröstlöst och fördömt landskap, ett landskap som aldrig riktigt förvånar eller slår hårt: det bekräftar och fördjupar Jönssons existentiella och politiska svårmod (en recensent nämner Göran Palm i samband med boken, vad jag minns av Palms bok om fabriksarbete på Ericsson är att den var såpass uppmärksam på sin miljö att den aldrig förföll till det tonfall av ledset men i smyg lite nöjt bekräftande jag hittar hos Jönsson - ja okej det ÄR hemskt i Ullared!). När han beskriver ställena han möter som undervattenlandskap vet jag inte riktigt vad man ska tänka - kanske skulle jag köpa det i något sammanhang (Proust beskriver någonstans aristokrater som sittande i ett akvarium, och just då är det bra), men här blir jag illa berörd, och inte på det sätt som det är tänkt. Jönsson vill titta på saker ur ett fräscht perspektiv, bortom ekonomisidornas ensidighet, men frågan är om hans odyssé gör att vi ser något klarare, eller vad det är för ett slags insikt han vill bidra med. Men med detta sagt: allt är inte dåligt. När Jönsson skippar poesin eller de stora linjerna för en stund och pratar regionpolitik i t.ex. Haparanda blir det riktigt intressanta.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som blir så fiskigt. Kanske är det hur krisen på många ställen tolkas genom att vardagslivet, det konkreta och bekanta (pizzerian, billiga fryspåsar på GeKås, en övergiven industriort) kontrasteras mot det anonyma, svårbegripliga eller mystifierande (osynliga handen, nationalekonomers babbel, politisk retorik, ekonomiska strukturer). Abstraktioner och globala rörelsemönster eller det nära och bekanta som man vet precis vad det betyder - ja varför är den så himla lockande? (Jag känner dragningskraften hela tiden.) Jag önskar att jag skulle ha en skarp analys på lager här, men istället stannar jag vid en grumligt formulerad aning om att det är något problematiskt på gång här, ett sympatiskt projekt som ändå, trots allt, leder vilse just genom de snabba klippen från GeKås varuhus till ett svepande resonemang om mervärdeteorin (där jag inte vet om Jönsson snackar ekonomi eller om han blir lite för kär i sina litterära uttryck). Läs istället bloggen Copyriot och de funderingar som där förekommer om fenomenet kris. (I rättvisans namn bör också framhållas att det finns en del bra passager om kapitalismen som system i Ingenmansland. För Jönsson beskriver kapitalismen just så, som ett system (snarare än t.ex. spelregler + enskildas girighet). Det är snarare hur de här analyserna används som bekymrar mig.)

Jag kan inte hjälpa det, men det som slår emot mig när jag läser Jönssons bok är ett tonfall, och det tonfallet tror jag inte han själv är riktigt medveten om: bitterhet. Bitterhet är ingen bra utgångspunkt - det klarseende som bitterheten tror sig ha kommit fram till är alltid skevt.

Hur ska man beskriva vanligheten? Den är som en kupa av glas: ett vått filter som får färgerna att blekna, ljuden att stumna, ansikten och röster att glida ihop. Det vanliga är som ett ständigt duggregn, en skugga i tillvaron, en pöl där verkligheten jämnar ut sig och förlorar alla särdrag. Det vanliga är allt som inte vill något, allt som blir över och sjunker till botten när historien flyter fram. Det vanliga är nödvändigt och självklart, ingenting att tala om. Ett godståg från norr. En husvagn på en campingplats i Ånge. 

Men alltså - nej.  

könsfascism

Fejan är bra när det gäller allt möjligt, att dela med sig av en bra text, byta några vardagliga ord, reflektera tillsammans kring nåt. Problemen uppstår när det behöver sägas ifrån, när någon behöver ryta till, bryta kedjan av likes och kommentarer med ett rungande WTF?
Själv är jag en konflikträdd fegis som inte vill bli ovän med någon. 
En släkting till mig publicerar en bild på sin unge som är typ tio. På bilden provar hen ett par skor. Sen en ironisk kommentar under bilden skriven av föräldern: borde mamma börja bli fundersam? Massor med likes. Skojiga kommentarer om att oj oj oj.
Det kollektiv som slingrar ihop sig i en enda normativ hög är nästan helt enig: en kille kan ju inte ha på sig TJEJSKOR men nog är det ju tokroligt med lillkillen i rosa dojor!
OK, är nu det där nåt att härja om, kan man fråga sig.
Jo.
Något slags totalt märkligt som utövas i allt det där skojiga. En ordning som befästs. Något som markeras. En värld av ruttenhet som jäser under de där reaktionerna och smajlisarna.
Just den där gemytliga enigheten: det här är kul! Att man är alldeles, alldeles säker på hur livet på riktigt ser ut och hur det ska struktureras, och så har man sen råd att tillåta sig en liten munterhet och en sarkastisk kommentar om rosa skor. Mamma+pappa bildar bred front och hejas på av andra.
Eller snarare: man måste hela tiden övertyga sig om att livet är just sånt, män och kvinnor, kvinnor och män, inga konstigheter, lite upptåg emellanåt piggar ju alltid upp.
Jag orkar inte med det här samhället.
Vill bli fiskmås, gös, daggmask, kamel.

Om självmedvetenhet

Ibland säger man saker som: "det ligger inte för mig att göra det där", "det här blir jag aldrig bra på", "det här är nog inte din grej".
Den här morgonen hittar jag mig själv i stans shoppinggalleria, där jag tillsammans med några andra försöker få folk att underteckna en appell (skriv på!). Några av de här människorna får lön för att göra det (eller med lön jämförbar ersättning, vad vet jag?). När jag står där är jag glad att jag kan sticka när jag vill.
Poängen är att jag ska representera det svenska språket, eller ja, så blev det. Men i praktiken går det till så här: folk reagerar ingenting på mitt svenskspråkiga muttrande. Således försöker jag att på dålig finska beskriva vad appellen går ut på. Famlar efter ord, det blir fel, jag gör mig knappt förstådd.
Folk som går förbi ser mest stressade ut. Tänker på hur jag själv nån gång snäst åt människor som kommer fram till mig med en mapp i handen: jaja, jag ÄR medlem. Jag kommer på mig själv med försäljarattityd, kanske för att det är så folk tycks se på sammanhanget: och vad säljer ni? Jag kommer också på mig själv med att fundera på vem det är mest sannolikt att kommer att stanna; olika stereotyper bubblar i skallen.
Fånigt är vad det är, fast saken i sig inte är fånig.
Det ser ut att gå bra för ungdomarna mitt emot. De verkar pigga och de tycks veta vad man ska säga.
Jag vrider och vänder på mappen, spejar ut över lokalen och försöker se ut som en glad och självsäker människa som är snabb i repliken. Det går inget vidare. Det går skit. Jag svettas som en gris, flackar med blicken och ser orolig ut.

Det som är intressant här är vad det är för slags attityd jag intar till mig själv när jag tänker: det här kommer jag aldrig att kunna göra utan att känna mig obekväm. Sen tänker jag att den där attityden blir både självcentrerad och cementerande: vissa saker måste man lära sig hantera, oavsett om det är obekvämt eller helt enkelt satans perkeles fånigt. Och nu har jag inte något desto mera ädelt i tankarna, utan helt vardagliga inställningar till att göra saker, att rucka på en bekvämlighetszon (i mitt fall handlar det om en lång rad saker jag känner ett stort motstånd till att göra). Det är inte 'utmaning' jag tänker på här alls - 'utmaning' har ofta en estetisk aspekt; något slags överskridande av gränser och allt det där.
Kanske bara: för egen del så är det vissa reaktioner inför att göra saker som anmäler sig snabbt - obehagligt snabbt - och ofta önskar jag att jag skulle vara bättre på att kämpa mot de där reaktionerna som utgör en sorts ansvarsflykt: jag är ju en sån där opraktisk typ som nästan inte klarar av något alls, bäst att inte börja fumla och lämna över det hela till folk som kan och orkar. Rädsla blandas med lättja.
Sen finns det ju saker som inte är bra, men som man kan se sig tvungen att göra, t.ex. i ett jobb, men det är inte det jag tänker på här, även om sådana exempel naturligtvis är värda att ta på allvar, eftersom de är en del av en massa former av lönearbete.
Egentligen är det ju inte arbete som det här egentligen kretsar kring, men det här aspekten av arbete är intressant, och det är då en dimension som inte alls låter sig fångas i lönearbetets språk där allt, om man dramatiserar lite, handlar om att bevisa att man besitter eller kan slipa och förfina en förmåga - där det gäller att vara säker på sin sak och om man tvivlar är det bäst att hålla käften och helt enkelt spela, låtsas, få allt att låta så respektabelt som möjligt. Kanske skulle jag till och med säga att lönearbetets olika diskurser späder på och göder och förvärrar olika typer av självbedrägerier som har med just förmågor och hängivenhet att göra (att det är bättre att simulera och gå med på att något är viktigt och övertyga sig själv om att ja, jag kan det här så det är väl ok att göra det).
Det jag tänker på här är en form av självprövning där frågan om vad det innebär att kunna något måste hållas öppen och där att göra något är förankrat i vad något betyder existentiellt sett, i en levande värld, snarare än att saker ingår i en arbetsbeskrivning. Att helhjärtat ge sig hän åt något.
I en arbetsintervju finns det inget rum att bekänna att man vanligtvis känner ett inre motstånd mot det ena eller det andra, eller att vissa saker framstår som svåra eller plågsamma eller att det är svårt att finna sig tillrätta i vissa sysslor. "Räkna upp fem bra egenskaper hos dig själv och fem egenskaper som kunde förbättras!"
Sen å andra sidan: ibland kan det vara en viktig insikt att lämna över saker till andra som behärskar något bättre. Att tänka att man själv nog kan fixa en grej kan också bli en form av förmäten attityd, lika självcentrerad som det slentrianmässiga: det där klarar jag inte av. Den praktiska sidan av saken: den här grejen måste fixas, och låt nån som vet vad den håller på med göra det.

Meditationsbok from hell

Om en författare är 90 år gammal och fortfarande skriver böcker förutsätts hen skriva elegiska dikter om ungdomen, upphöjt kloka böcker om åldrande eller kanske en sorgsen skildring av barndomens människor och platser. Nathalie Sarraute blev jättegammal, och hon skrev böcker. Jag läser You Don't Love Yourself (vet inte om den finns i svensk översättning) son hon skrev som 90-åring och fastän det inte rör sig om ett litterärt mästerverk är det en bok som jag dras in i. Sarraute erbjuder inga kloka visdomsord, inga drömska ögonblicksskildringar, ingen vis översikt över kulturen. Och inga citat av antika poeter (ännu en hemsk stereotyp om författare som gått och blivit gamla). Sarraute går på tvärs mot allt, framför allt mot en idealisering av självförståelse. Ni vet, bilden av jaget som slutligen når balans & sanning genom en dialog med sig själv, där olika sidor i en person småningom växer samman till en harmonisk helhet. Hos Sarraute är självrannsakan ett polyfont träsk, ett demoniskt gytter, en glödande kittel av upplösning. En kompis frågar om boken är psykologisk och jag vet inte vad jag skulle svara. Säkert är att den larmar, och gör inga försök att komma någon vart.

Jag vet inte vad texten ska kallas men låt oss kasta fram 'roman'. Här finns inga karaktärer (eller vad menar man egentligen med 'karaktär'?). Däremot finns det en himla massa röster och de där rösterna är alla en del av en person. Filosofen frågar sig naturligtvis 'vad är en person?' men Sarraute ger inga bekväma svar. Hon låter rösterna surra på och det är sannerligen ingen upplyftande läsning som för en fram mot ett mera enhetligt och fördjupat jag. Utifrån min läsning beskriver Sarraute ett slags frestelser och hur de kan gestaltas. Bland annat skriver hon fram bilden av jaget som ett slags representation. Hon går så långt hon kan med det där - och ibland blir det sannerligen tröttsamt - bland annat genom att stampa fram analytiska filosofers favoritplats där alla frågor om sanning och kunskap avgörs, dvs. domstolen. Men den här inre domstolen är alltid skev, och upplöses hela tiden i strömmen av röster som gnabbas med varandra. Om Sarraute hade varit en klumpigare författare skulle hon ha mejslat ut rösterna tydligare och t.ex. låtit olika röster stå för olika saker. Nu är det inte så, utan det hela är en rätt så anonym historia (vilket ju är ganska kul med tanke på tematiken). Det enda vi i någon mening är på det klara med är att här har vi konturerna självföraktets, eller självhatets, konturer. Och den dynamik som krafsas fram är det ständiga malandet, ifrågasättandet och framförallt det slags upptagenhet vid hur man ter sig inför andra som börjar närma sig en skrämmande form av isolering från omvärlden; omvärlden reducerar till något att spegla sig i. För är det något den här boken saknar är det värld. Det jag som finns puttrar på i sitt. Och just den där isoleringen/slutenheten lyckas Sarraute på ett intressant sätt få fram, men frågan är om hon i framställningen av den ramlar in i en bild av självbedrägeri som gör den i det närmaste obegriplig, dvs. man förstår inte alls hur det här förhåller sig till andra saker, andra människor, den riktiga världen (ett självbedrägeri är ju inte något på ett strikt sätt 'inom' en person).

Jag skulle utan tvekan säga att You Don't Love Yourself är en enerverande bok, men jag läser vidare. Av Sarraute har jag tidigare läst Planetariet och den brukar jag ofta återkomma till i mina funderingar. Sarraute är en egenartad författare och man kan tycka vad man vill om hennes upptagenhet vid det uppbrutna, de tjatiga upprepningarna, men jag gillar sånt här.

PS. Det här är en dålig bok att läsa innan läggdags. Borde snarare läsa någon skojig samlingsvolym med Herman Lindqvists krönikor. Eller nåt sånt.

första maj

I Husis idag skriver Mikael Kosk om Marx. Marx är inte helt irrelevant. Eller nja, nästan. Förvisso finns det en motsättning mellan löner och vinster (man kan inte reglera relationen mellan dem, skriver han) men i övrigt är Marx' idéer om arbete och kapital förlegade, skriver Kosk.

Bilden av kapitalismen som ett odjur som slår sina utsugande tentakler kring jordklotet är slående men inte särskilt träffande. Kapitalet är bara ett medel som företagen behöver för att kunna bygga upp sin produktion och expandera. Det är företagen som är det ekonomiska systemets celler och det är svårt att hävda att det skulle finnas någon grundläggande konflikt mellan företagens och de anställdas intressen. 

Som om kontrasten var det lixom. - - -