om att bo

Efter ett antal månaders nomadliv: ett bo. Rusar uppför en hal kaskisbacke med ett brett grin i fejset, som är alldeles stelt av köld. I backen fanns förr ett minikafé där en åbodialektstalande tant (helka? hilkka?) serverade munkar och kaffe åt kvarteringar. Nu finns antagligen en trist inredningsbutik där. Ser mitt smutsgula hus dyka upp i synfältet, ler ännu bredare. Omgivningen är ful och fin samtidigt; hiskeliga fasader har genast blivit sådär obegripligt älskvärda. Det handlar inte om territorium, utan om något annat. När jag trivs på ett ställe innebär det att varje millimeter fylls av betydelse, tyngd, viktighet, detaljer - värld. Så var det på Tavastgatan, i Flatbush, så är det på min societetsskräpbacke. Ett par vackra trähus där nånstans. Sunkig ölbar. Två (2) pizzerior i min omedelbara närhet vilket har en viss bäring i sammanhanget. Butiksbiträden blir bekanta ansikten på den signifikanta hemvägsrundan. Att leva är att bo på olika ställen. Det bildas mönster i ens liv, rutter, noder, spår, skitspår, joxiga hang-ups. Man får en plats att orientera sin vardag efter, så att 'kort' och 'långt' får nya betydelser. Hur dagarna byggs upp på vissa sätt, nya moment tillkommer eller gamla faller bort.
Det tar evigheter att promenera till jobbet men det är ingen dålig sak. Kråkor (?) kraxar i träden och jag ser en pensionär nonchalant trotsa rött ljus med sin rollator. Det är kallt som fan men inte heller det stör mig just nu så som det brukar störa mig. Snor rinner i en strid ström och jag är bara nöjd och till freds* all the way.
När jag väl riggat upp apparaterna passar jag på att spela några toner och icke-toner för grannen samtidigt som jag hoppas att det där dunk-dunk från andra sidan väggen inte har adress. Ett skäl till varför jag prompt måste bo själv är att det i mitt liv är helt och hållet väsentligt att jag kan spela Carter family/New kids on the block/Jason Molina/Depeche mode/Sunn O))) klockan fyra på natten. Musik kräver mer än öron, den kräver rumslighet, väggar golv och tak. Att bo själv: kunna avfyra en brakfis utan att skämmas ens lite. Svära högt på fem språk om vankelmodet drabbar. Lämna smulorna på bordet. Ha sin anala ordning och schtruktur på saker. Vanka runt som en osalig ande om det finns olösta funderingar. Gaffla okontrollerat åt infantila oväsentligheter. Påminns om hur fånigt man kan bete sig när man är helt själv. Gå ut ur boningen för att träffa folk, vara civiliserad, eller lite åt det hållet.
Framför allt: när jag är ensam klarar jag av att vara ohejdat icke-sysselsatt. Jag ägnar en betydande del av mitt liv åt att stirra slött/förundrat/funderande/tomt ut i luften. Då har jag inte överhuvudtaget något på gång. Bara vara, kanske fundera på vad Kant menar med morallag egentligen eller vad ska jag äta till middag, hm.
För sådana icke-aktiviteter behövs ett hem. Eller: jag behöver ett eget hem för den här typen av totala frånvändheten.
Hem är dit man hittar också inne i den grumligaste dimman skriver någon i HBL. Jag håller med. Att ha ett bra ställe att bo på är att på något sätt ha en plats där vissa saker är självklara, där svåra saker får ta paus och det sträva sofftyget är jävligt bekvämt under huvet. Hemma är robust, lortiga kläder och dörrar som bär spår av en massa folk som bott och rört sig och smällt och härjat. Jag är lugn och fin (lovar/hedersord). Kaklet glänser - men bara en stund.
Ett kort med krusidulliga silverband ligger på hallmattan. Blir glad. Hittar mitt tygfår från Wales. Baxar upp skräp på vinden och röjer bland högarna. Re: En massiv härva av kablar (behöver du en scart-kabel? en audiosladd? skarvsladd kanske? en sån där obegriplig svart? contact mig!) På vessan: golvvärme. Guds nåd. Varje gång jag vandrar in dit suckar jag förnöjt _ golvfuckingvärme! I mina rutiga tofflor inkarnerar jag lyxpensionär, redo för vad som helst, kanske till och med en prenumeration på främmandespråkstidningen Helsingin sanomat.

På natten ligger jag i mörkret och iakttar reflektionen från rött neonljus/bensinstationen mittemot. - - -

* bra ord, speciellt särskrivna; hur mjäkigt annars låter inte ett ord som tillfredsställelse