kakka/vändningen

Det här är en sån där dag då hela tillvaron (min) är orkes-/glans-/håglös. Avhandlingen: stasis. Glasögonen har blitt snea, fenomenologiserar jag. En muskelnerv krullar sig någonstans. Tänkande: glöm det. Lyssnar på dassig country och äter Fazers blå, provar jobbsoffan medan huvudet registrerar ett beslutsamt klick-klick-klick från ett hörn i rummet. Kaffet luktar bränt och unket i kafferummet. Min drift är att gå ut genom dörren, navigera ett par steg vänsterut, sen några framåt, bygga en iglo av snö i Tomasparken och kura där tills det blir mörkt, grinig som en fyraåring. Istället går jag ner på stan. De faktiska bestyren. Då händer det. Den där obegripliga, magiska vändningen som uppenbarar sig från ingenstans. Jag går in på Akademen. Där är bokrea. En grinande Pär Stenbäck stirrar från en av bokpärmarna. Då slår det mig omedelbart:::: jag har ju ännu inte fått tillfälle att läsa Toffe och hans vänner! Kom med ens att se på framtiden med stor och orubblig tillförsikt.