Det är lite suspekt med Ernst Jünger. Så tänkte jag när jag började läsa I stålstormen i engelsk översättning. (Det var jul i New York och lägenheten var mörklagd på grund av mystiskt strömavbrott. I skenet av ett stearinljus: Jünger.) Jag hade en vag idé om denna författare som machoromantisk, tysknationalist och som någon form av vitalist som breder ut sig om hur livet bubblar och flödar och spritter. Allt det där är väl sant. Speciellt det sista. Det jag inte anade var att boken också innehåller en märklig form av melankoli - en hurtig melankoli. Något i den här melankolin gör att beskrivningarna lever (också i sina mest korthugget reportageliknande stunder). Heroism och melankoli tussas ihop helt explicit. Denna skildring av den tyska västfronten under första världskriget liknar ingen annan bok om krig jag läst. Bättre än många andra författare skriver han om vardagen, krigets vardag. En aspekt av det är att boken inte väjer för upprepning. Granater svischar förbi, soldaterna skadar sig eller dör; ibland dricker Jünger lite vin med sina kamrater nere i nån håla. Godsaker (kaffe, sylt, whisky) upphittas här och där och intagandet av dessa beskrivs vällustigt av krigaren. Jünger drar på sig skada efter skada. Han har egen betjänt ("my Vinke") och till och med inför en utmanande strid är han noga med att komma ihåg att betjänten slarvat med hur det stekta ägget ska tillredas.
En lustig detalj i den engelska översättningen är hur ofta ordet "cozy" förekommer. Mys är inte direkt det första jag förknippar med första världskrigets utdragna frontstrider. Samtidigt som Jünger skriver om att ta sig en lur när han kan och samtidigt som han känslosamt registrerar hur olika saker doftar och känns är boken lakonisk och stenhård i sin hyllning av mod och manlighet. --- Det är svårt att veta hur man ska ta sig an den här boken. På några ställen fnissar jag åt Jüngers maskulinitetsidoliserande beskrivningar där han verkligen anstränger sig för att låta manhaftig och nonchalant. Andra passager ägnas åt finstämda skildringar av olika stämningar, leda, trötthet, upprymdhet osv. Framför allt: kriget och omgivningen beskrivs utifrån alla fem sinnen. Ännu en av de märkvärdiga sakerna i Stålboken är hur författaren lägger örat vid fronten och skriver om alla ljud han hör. Men Jünger stannar lika ofta vid fågelsång eller det förfärliga ljudet av kroppar som han vältrar sig i krigsmaskinens oväsen på futuristers vis. Nej det här har nog sist och slutligen ganska lite att göra med de där oljudsromantikerna.
I ett antal scener, speciellt i början av boken, följer vi Jünger på en spatsertur; han snusar på en blomma, tittar på molnen eller funderar på sin favoritfärg - eller citerar en dikt. -.-- Tonfallet är här hämningslöst romantiskt och nostalgiskt. Detta bryts alltså mot en observerande och ibland extravagant ton, där de fallna soldaterna nämns och de sätt de gått sitt öde till mötes registreras på ett slängigt och iskallt sätt. I den här typen av passage förvandlas motståndarna till kaniner, byte för en glad jakt (andra gånger hyllas engelsmännens manlighet). Kanske är det trots allt inte helt konstigt att de här sakerna kan existera i samma bok? Det som förmedlas i nästan samtliga partier är ett slags - estetisering? Händelser och stämningar rusar förbi, men vi får egentligen inte veta vad något betyder för Jünger. En grej jag fäster mig vid som kanske hänger ihop med det är att Jünger inte tycks vilja gå in i vissa reaktioner hos sig själv. Stunder av närhet bland soldaterna kan plötsligt blixtra fram, men avfärdas strax med någon manligt neutraliserande fras. Ett annat exempel är i slutet av boken då ett dramatiskt slag skildras. Plötsligt står han där öga mot öga med en motståndare. Den senare gräver i fickan och fiskar upp ett fotografi. Istället för att fundera över varför det var omöjligt att skjuta säger Jünger mångtydigt att han senare kom att betrakta detta som ren slump. Läsaren blir osäker på vem som kommer till tals här.
Man kunde kanske förvänta sig att en sådan här bok skulle skrivas utifrån perspektivet 'kriget som rörelse'; den konventionella krigsboken handlar ju om hur kriget framskrider eller stagnerar. I stålstormen har ganska lite med den genren att göra. Jünger skriver mycket lite om att vinna eller förlora, att retirera eller röra sig framåt. Just därför är det svårt - för mig - att läsa boken som en propagandaskrift. Här skildras rörelse snarare som något hallucinatoriskt eller närmast konstaterande: "vi rörde på oss". Det är därför svårt att dra politiska växlar på hur författaren pratar om mod. Mod tycks här vara ännu ett uttryck för styrka och uthållighet i själva livet. När kriget placeras i ett större sammanhang sker det vanligen genom korta och sällsynta pompösa formuleringar t.ex. om världens framtid. Men man förstår inte alls hur Jünger tänker om denna framtid - åtminstone förstår inte jag.
Det som är lite oroväckande här är hur jag dras med i den här boken. Borde jag det? Hur läser jag här? Vad blir man av att dras med här? Jag kommer högst sannolikt att återkomma till Jünger.
2 comments:
Bra skrivet!
Jünger är läsvärd, tycker jag, eftersom - förutom att han helt enkelt skriver väldigt bra, det du nämner om alla fem sinnen har att göra med det - han helt enkelt är så konstig. Mitt intryck är att han inte så mycket esteticerar som betraktar. En estet blir ju entusiastisk inför skönhet, eller finner åtminstone saker intressanta. Men Jünger verkar inte ha några relationer till saker överhuvudtaget, det är som om han kom från en annan värld. Fast även den beskrivningen blir vilseledande, för den antyder att han hör hemma någon annanstans. Och därför blir Jünger läsvärd, därför att hela han framstår som en gåta. Det här är ett helt eget sätt att fly från vad saker betyder, inte genom att täcka över dem, eller genom att spela känslokall, utan genom att nästintill upphöra att existera, annat än som registrerande.
Intressant! Nu när du säger det - jo, det är verkligen en gåta som Jünger blir. Kanske är min beskrivning "estetisering" bara ett sätt att säga att jag har svårt att begripa hur det ens kan vara möjligt att "bara" betrakta (i synnerhet i ett sådant här sammanhang). Som sagt är ju många av avsnitten väldigt DRIVNA, fastän det är svårt att se någon som pratar utifrån något perspektiv. - Men instämmer i att det är den här märkliga frånvaron som gör boken intressant.
Som ev framgår i inlägget ser jag också perspektivet som en flykt. Men kanske var jag lite väl benägen att ändå läsa det som att han "skapar en bild" av det ena eller det andra. Men det kanske alltså inte är ett bra sätt att fånga boken på. Trots allt får man ju ingen bild av Jünger själv alls.
Post a Comment