Jag och min kompis beger oss ut på ett litet äventyr. Vi har en vän som är präst och vi åker för att lyssna på henne. Hon pratar bra. Fastän jag inte har någon relation till kyrkan alls är det inte problematiskt, det är inte märkvärdigt, utan bara fint. Att träffa människor som man inte träffat förr, att förvånas, kanske förbryllas, att reflektera över vad som händer. En dam i sjuttioårsåldern riktar sig till mig och min vän med just en fundering om sammanhang. Ni som är studerande och sånt, säger hon, ni har ett sammanhang. Hon beskriver en annan tillvaro, pensionärstillvaron, där det inte längre är självklart vem man umgås med och hur man rör sig i olika kretsar (det är säkert självklart för en del, men inte för alla). Det var något med vad hon sade som känns viktigt. Vad är det att ha ett sammanhang? I olika skeden av livet kan man halka ut ur olika sammanhang, sluta med saker, börja med saker eller tvingas förhålla sig till just dessa frågor på grund av leda, konflikter eller bara insikten om att man trivs så helvetes bra på ett ställe. I mitt fall: en osäker tillvaro som akademiker, där det är helt oklart och öppet vilka sammanhang jag har om två år, om jag kommer att hänga med samma människor, om jag kommer att jobba på posten eller i något obskyrt -verk och prata om helt andra saker med helt andra människor. Att vara i New York var ögonöppnande på den här fronten. Jag umgicks huvudsakligen med mig själv, och hade tid att fundera på just vad det är att ha en viss krets av människor som man rör sig med och har alla möjliga inställningar till, ett visst mönster i tillvaron som inbegriper både aktiviteter och människor. Att, i olika bemärkelser, "ha folk omkring sig". I den hajtandade metropolen kände jag från början ingen. Ändå upplevde jag mig vara i ett sammanhang på två ställen, och det var inte filosofi-institutionen. Det ena var en mikrobiograf som på något sätt skapade en förutsättning för uppsluppna samtal och allmän samvaro mellan folk som inte känner varandra sen förr (kan man inte starta något sådant här i Åbo? --> se adress till höger för bisniss proposals om du äger en fastighet.). Det andra sammanhanget var mina vänners vardagsrum; ett par typer som jag genast kände mig nära med, som jag kunde tala med på ett sätt som aldrig var förutsägbart, eller enkelt. Att röra sig i en stad i nästan ett halvår utan de vanliga mönstren och rutinerna var på ett sätt uppfriskande, men också på ett sätt ibland tomt. Den där känslan infinner sig ibland när jag reser; att ingenting jag gör egentligen har betydelse precis för att det inte existerar i något sammanhang utan att jag ägnar mig åt något slags ensligt kringirrande som blir bara fjantigt med tiden.
- - - Jag försöker hålla fast vid min idealisering av pensionärstillvaron (det är trots allt lätt att hålla fast vid mörkerbilden av arbetslivet). Jag vill bli pensionär. Det ville jag när jag var 7, det vill jag nu. Pensionärer är coola och har tid att ägna sig åt vad som är viktigt. Fast jag vet att när (om) jag är 70 kommer välfärdsstaten att vara nedmonterad och människors arbetskraft kommer att utnyttjas ännu effektivare, ännu mera hänsynslöst. (Varför tänker jag att det här är något slags nödvändighet? Det borde inte vara något jag tänker, ändå tänker jag det, att så här blir det.) Vad kommer sammanhang att betyda då, i sjuttiofemårsåldern? Kommer jag att sitta fastlimmad vid TV:n, sitta hemma för det mesta och prata extra länge med stressad butikspersonal? En annan bild av pensionärsliv. Ensamhet. Kompisarna dör. Att orientera sig i en värld som handlar om att vara 35 och i karriären, på väg. Utifrån min idealiserade bild av pensionärstillvaron handlar livet om att vara på väg till torget där man kan dricka kaffe och käka bullar och ha revolutionsmöten tillsammans med sina kamrater i ett obegränsat antal timmar. Tänker då och då på de där dundertuffa damerna i Occupy Wall street-demonnstrationerna. Hur ser deras vardag ut? Vad har de upplevt? Vilka slags politiska sammanhang har de där i New York? Dom verkade så otroligt .... beslutsamma (som i "which side are you on"-beslutsam). Det där kanske är det absolut finaste minnet jag har från New York. --- Men såklart har jag en väldigt begränsad bild av vad det är att åldras och förhålla sig till de sociala förändringar som det innebär [och de olika attityder man kan ha till det].
"Sammanhang" handlar om mycket mera än om, som det ibland heter, att ha en förutsägbar tillvaro. Snarare: att ha en plats i världen, med andra människor som man litar på och tycker om - att göra något bra.
4 comments:
Jag tycker den här, jag vet inte vad man ska kalla det, förväntningen/förutsägelsen/föraningen att pensionssystemet inte kommer att komma mig till gagn när (om jag blir så gammal) jag är i pensionsåldern, är skrämmande. Det känns som om den börjar vara rätt utbredd. Du skriver om den, jag har tänkt tanken, på banken rekommenderade de en privat pensionsförsäkring "för man vet ju aldrig, det är bäst att se om sitt hus" (inte så konstigt eftersom banken sålde sådana men i alla fall). Folk i vår ålder nämner det ibland som ett dystopiskt skämt, men det röjer antagligen en genuin oro.
Det dumma är väl att ju fler som tror så - och jag är själv inte fri från det - desto sannolikare är det att det blir just så. Folk förlorar tilltron till pensionssystemet -> skaffar egen försökring -> vill inte stöda ett allmänt system som man själv inte har någon nytta av -> de som är så dumma att de inte har någon egen försäkring får skylla sig själv.
Ni har båda helt rätt: det är skrämmande - och dumt. Men som sagt: ändå har jag svårt att låta bli att inte tänka så. Det är inte något slags förutsägelse jag tror mig göra utan ett uttryck för hopplöshet.
Kanske är det påminnelser som den du ger H som kunde vara ett sätt att väcka en från den här typen av pessimistiska frestelse (som ju, skulle jag säga, hopplöshet är).
Bra inlägg och bra kommentarer. vad kan vi göra för att vår välfärdsstat inte ska gå under?
Post a Comment