---> Åbo

Jag dricker surt kaffe som vanligt. Jag går till jobbet som vanligt. På bron har presidentkandidaterna snöat igen. Något har ristats in på Sari Essayahs mun. Det regnar, snöar / solen ligger så lågt att den knappt syns. Jag avhandlingsangstar som vanligt (ett läskigt år). Jag snackar skit och strunt som vanligt (för mycket; för dåliga grejer, lobotomist, åderlåtare; hör av dig på adressen till höger). På Arken: lunchbrus, Xs hörn är Xs hörn där han plötsligt dyker upp med en mångtydig min. Kan inte låta bli att le när jag hasar genom den anonyma korridoren. Det arkengråa. Nya saker, gamla saker. Samtal som tar olika riktningar där man hittar sig eller någon annan eller båda eller ingen alls. Rumsterar bland böckerna: finner Gamla handstilar i hyllan [säkert bra att ha] och Den auktoritära personligheten. Den vanliga genomströmningen, men också den bottenlösa arkentröttheten på eftermiddagen, som bara kan sluta i sovstolen och att vakna upp från sina egna snarkningar (triumviratet elegans - värdighet - professionalism). En halvdålig bok blir bläddrad i, förstrött. Kaffe bortom varje beskrivning värms i mikron. Att blicka ut över Arkens innergård under 45 sekunder. Ett töcken. New York är ett avlägset moln, Åbo är ett avlägset moln. Höjdpunkten under de här två veckorna: jag och B går till en av de mest legendariska barerna i stan, mest för att titta på ett hus jag betraktade som potentiell residens. Vi vet inte riktigt vilket hus vi ska blicka upp mot. Ett är inlindat i plast. Hasses pub är öde. Tyst snögata ute. Två medelålders tanter i puben. De verkar båda arbeta där. En mystisk, enorm projektor i taket. Julduk på bordet. Slam i ölglaset. Hasses pub är ett ställe som på alla sätt förflyttar en till en annan verklighet - Kaurismäkis. Hemma läser jag Knausgård och ser ordet Skatteverket reflekteras på fasaden mittemot. Gemytliga samtal mellan Knausgårds beskrivningar av traumatiska barnkalas. När jag går ut (och det är en kamp) hör jag ingen dundrande hiphop. Det finns varken en Hese eller ett jamaicanskt bageri runt hörnet, däremot en skurkbutik över gatan. Till skurkbutiken går jag för att köpa foder till mig själv. Bilarna på Eriksgatan. Vissa dagar är det kallt på det där viset som krymper livet till en klumpig jacka, obekväma skor och ett par torra läppar. Det tar c:a 13 minuter att gå till jobbet. Om man går fort.