filosofiskt, alltförfilosofiskt

Jag går på en kurs. Det är på många sätt en både rolig och intressant kurs. Läraren verkar schysst och hen är både pedagogisk och insatt. I kursen behandlas sådant som jag inte riktigt är insatt i. Med andra ord: jag har inte läst de texter som behandlas. Med andra ord: jag vet inte hur man pratar i de här cirklarna. Med andra ord: jag försöker förhålla mig lugnt och sakligt, trots att jag är förvirrad. Antecknar, försöker förstå resonemanget, försöker förstå var man hamnade. Okej, jag är helvetes skeptisk, men jag är ju här för att ta det på allvar, annars är det liksom ingen poäng med att stanna kvar på kursen. Mina tvivel måste suspenderas en stund, vänta och se. Jag kommer inte på några vettiga frågor att ställa för att de flesta frågor är för grundläggande. Andra frågor kommer upp. Vissa frågor nickar jag instämmande med, okej, jag fattar; andra frågor kan till och med jag se att är off topic.

Och så där håller det på. Inte hela tiden, inte i alla kurser, men ibland.

Emellanåt drabbas jag av en känsla av overklighet. SITTER VI VERKLIGEN HÄR OCH PRATAR PÅ DET HÄR SÄTTET? STRAIGHT-FACED? SITTER JAG HÄR OCH HÅLLER KÄFTEN SOM OM MAN VERKLIGEN KAN SÄGA DOM HÄR SAKERNA PÅ ALLVAR? HÖR JAG RÄTT NU? - "Att vara dygdig är att försöka värna om dygdigheten hos ens fellow citizens." Att vinna krig, att bli ärad, att känna skam. Jag fattar ingenting och blir bara förtvivlad, omtöcknad i skallen, svag i benen. Så tänker jag att 'men va, det här är väl bara en psykologisk reaktion som drabbar mig för att jag är på dåligt humör idag, det har sina förklaringar, inte nåt att tänka på. Vänta och se ska jag se att det blir klarare snart; att man inte riktigt menade det så här.'

"Ja men det där som för dig framstår som moraliskt fruktansvärt är bara hur det framstår för dig." Mmmmmmm. Öh? Vad ska man säga till det? Jag vet inte. Kanske det "framstår annorlunda för dig". Tja, then nothing makes any sense.

I de här stunderna av klarhet/förvirring framstår ett viss slags filosofisk generositet som en moralisk frestelse. Att saker som är helt igenom fruktansvärda formuleras i ett så filosofiskt, civiliserat och neutralt språk att det inte längre framstår som hemskt och groteskt utan - ja, som en moralfilosofisk ståndpunkt som vi studenter ska lägga örat intill och säga att ja, här finns det en mångtydighet, tror jag, en liten förvirring, kanske kan man säga att ----, ja och går det här verkligen ihop eller är det något i premisserna vi måste fixa eller så kanske man kan tolka Filosofen (ja ni vet) på ett alternativt sätt? I 2572A skriver han ju ----.

För det är ju det vi är här för, lyssna och förstå, ta på allvar, inte vara drastisk, inte vara polemisk, vara eftertänksam, vänta ut resonemanget, göra en generös läsning, göra en läsning som gör att det som sägs blir nästan vettigt och då kan man sen börja filosofera. Försöka förstå. Och right, just det här är jätteviktigt, och ofta helt bra. Att inte genast avfärda något, att inte genast tro att man själv har förstått, att inte genast komma med invändningar.

Men det är i de där overkliga/alltförverkliga ögonblicken jag tänker att det ibland är så att filosofin inte alls gör en mera känslig för exempel och det inte alls är så att filosofin fördjupar ens tänkande och gör ens tänkande mera moget - nej, filosofin, när det blir så här, gör en moraliskt avtrubbad. Den här filosofiska inställningen (jag vet inte vad det ska kallas) gör mig både distanserad och kanske till och med - förblindad. Istället för att ta mina egna reaktioner på allvar söker jag en alternativ beskrivning.

Jag fattar inte hur det här går ihop men det känns skit.
Och såklart går det inte ihop.
Och såklart är filosofin olika saker.
Men det här är en svårighet för mig som jag finner det nästan omöjligt att tänka klart kring.
För jag skulle faktiskt säga det: att klart tänkande inte måste vara distanserat tänkande. Kanske just precis tvärt om.

Påminnelse: filosofi måste inte vara resonlig. Det finns motexempel. Man kan inte resonera om allt på samma sätt, i samma tonfall. Ett filosofiskt utrop kan ju också vara det som G brukar säga: "a-a-a men! det där är ju bara bullshit!" Borde det inte tillhöra filosofin att kunna säga: det här kan jag inte ta på allvar, att ta en tanke på allvar är inte moraliskt neutralt. Att ta något på allvar som en möjlig tanke, ett möjligt perspektiv, innebär att något händer med en.