Alltså det här: Indie-Jens sjunger en vemodig och gullig visa. J. Guillou - sover! Guillou - ser uttråkad ut! Guillou - tänker, 'satans fjolla', eller/och Guillou - tänker: sistah! it's the opposite of Hallelujah you don't know what I'm goin' thru! Guillou! Guillou - lyssnar! Ett dolt leende - spelar på Guillous läppar! Guillous BLICK. Guillous HÅLLNING. Kameran till Lekman igen. Lekman ser vän ut. Lekman visslar och musicerar. Kameran zoomar in suddig Guillou i bästa Fassbinder-stil! Guillou - sitter!
Och så är det en skitfin sång, men det är en annan sak. (Tack Å!)
3 comments:
h.
said...
Jag tänker mer på Buddha när jag ser Guillou: tyngden, blicken som verkar vara riktad inåt, den upplystes leende.
Om J L hade sjungit "You are the light" hade vi vetat vem det handlade om.
3 comments:
Jag tänker mer på Buddha när jag ser Guillou: tyngden, blicken som verkar vara riktad inåt, den upplystes leende.
Om J L hade sjungit "You are the light" hade vi vetat vem det handlade om.
ja, varför inte? speciellt det där med blicken inåt. (fast lite för självmedveten tycker jag för att verkligen kvalificera som 'inåt')
(jag tycker Lekman uteslutande borde sjunga kärlekssånger till Jan Guillou)
Post a Comment