us and a

Att berätta om drömmar är oftast skittråkigt för alla andra än en själv. Ändå: så här drömde jag:

jag har en lägenhet i New York. Det är en stor lägenhet, lite skruttig. Det är till och med två lägenheter i en. Jag tänker en massa hang-up-tankar. Sedan kommer mina fastrar dit. Ett helt koppel fastrar. Fastrarna ställer sig vid mitt robusta matbord. Fastrarna börjar, som det heter, "ordna". Men fastrarna är alldeles gråa i ansiktet och jag börjar misstänka att de inte är levande varelser. Går ut för att fixa något. New York ser ut som Los Angeles i Mulholland  dr. Det är mörkt. Jättemörkt. Det finns inte just någonstans att gå för en fotgängare. En neonskylt stirrar mig i ansiktet. En massa hundar springer lösa. De är lurviga men ondsinta. Jag låter en hund gnaga lite på min hand för att visa att jag inte är farlig. Sen blir jag rädd för de där hundarna som springer efter mig. Går raskt genom några slummiga kvarter och några välbärgade kvarter. Tappar bort mig men är helt förvissad om att mitt hus ligger bakom knuten, som att jag hela tiden går i cirkel. Plötsligt ser jag en människa som jag omedelbart känner igen. På gymnasiet var vi nästan kompisar. En bra typ. Han säger att han är med i ett rockband: han spelar twee. Jag avbryter en lång utläggning om twee genom att snäsa att jag nog vet vad twee är. Förstår sig amerikaner på twee, frågar jag kulturanalytiskt. Vi bestämmer att vi ska gå på konserter tillsammans. Dansar du, frågar han. Nej det gör jag inte men jag kan hänga med och ta en öl. Men i USA är det så, säger han, att man bara får dricka en öl under hela kvällen. Ransonering, vettu. Det är helt okej, säger jag, jag klarar mig. Vi hittar till mitt hus som ser ut ungefär som Kåren i Åbo. För att komma till dörren måste man gå igenom någon form av kontrollstation. I den står en barsk dam i en butka. Damen frågar Do you smoke? och jag svarar att nej det gör jag inte. Och sen släpps jag igenom och jag tar avsked av tweekompisen.

Det som förbryllar mig mest här är halvbekantingens uppdykande och varför denna bekanting, som i gymnasiet tyckte om Therapy?, nu har förvandlats till en anhängare av vän hyperbrittisk musik.