Följande är inspirerat av en diskussion om Claire Denis' enligt min mening utmärkta film The Intruder. I filmen ingår en hel del scener som kontrasterar idyllisk natur med något hotfullt och kusligt. I en scen ser vi en äldre man cykla uppför en väg. Solen spelar i kameran och omgivningen är - vacker. Ändå uppfattade jag scenen, i all sin sinnlighet, som mycket olycksbådande. Flera (om än inte alla) av de här avsnitten gav mig kalla kårar, men flera av dem som såg filmen reagerade inte på samma sätt. Att det här har att göra med olika inställningar och upplevelser av natur var något som lyftes fram i diskussionen efteråt. Själv har jag väldigt lätt att haka på kusliga skildringar av natur i filmer, gäller det sedan långa tagningar av kanoter som långsamt glider nerför en enslig flod i ostiga hillbillyfilmer från sjuttiotalet (typ Deliverance) eller mystiskt susande skogar i Twin Peaks. Jag kommer t.ex. ihåg en scen i anslutning till Laura Palmers begravning; kameran fokuserar länge, länge på vinden som krusar grenarna i en gran. Ingenting mer än detta behövdes - för mig alltså - för att signalera en stämning. Jag blev skiträdd av de brusiga bilderna i Blair witch project redan innan det blev frågan om häxor och annat. Stalker kanske är det bästa exemplet på skildringar av naturen som oförutsägbar och skrämmande, där vad som helst kan hända, där man själv är satt ur spel och måste röra sig med yttersta försiktighet. Tänk också på den ödesmättade ökenvandringen i Gus van Sandts finfina och sanslöst vackra Gerry: i en tyst scen som helt enkelt visar två människor som går bredvid varandra är det en hel skala av känslor som flimrar förbi. Och i samma långsamhetstradition: Béla Tarrs grådaskiga åkrar och skogar i Sátantango och kärva fisketurer i Andrej Zvjagintsevs Återkomsten. Det kan tilläggas att jag inte var speciellt övertygad av naturen-hämnas i Lars von Triers omtalade Antichrist (fast jag tyckte om räven som pratar). Men ni fattar mönstret. Det är en viss typ av filmer som jag har mycket lätt att relatera till och ibland går jag på riktigt billiga tricks.
Som liten var jag en kvasikantian: naturen var både skrämmande och vacker. Jag tyckte om att fantisera om mystiska grejer och att fylla naturen med lite skrämmande djur (som örnar och sånt, tigrar) och hemliga gömställen och gångar. Lite senare förlorade jag allt intresse för natur. Ett av mina sämre minnen är från högstadiet: ett gäng ungar, utsocknes dylika dessutom, skeppades iväg till norska fjäll där vi skulle skida uppförs och nerförs under ledning av en norsk nazist. Jag simulerade sjukdom för att fördriva tiden inne i värmen med Fiendens fiende. Med andra ord: jag var en unge som inte direkt förmådde uppskatta skärgårdsnaturens flora och fauna, en unge som ville flytta till nån stad. Till denna dag är mina mest utvecklade beskrivningar av naturen "träd", "buske", "fågel", "fisk". På gamla dar har jag kommit att se en poäng att åka ut till ön och titta på träd, buskar, fågel, fisk (och i ett desperat försök att bilda mig har jag lyssnat på CD-skivor med fågelljud, med föga framgång, men med stor behållning). Detta naturupplevande ska dock helst inte ske bortom trygga sandvägar eller stigar. Sport i alla former hatar jag och ska det röras på lemmarna ska det ske i gentlemannamässiga former som elegiska roddturer och kontemplativa promenader.
Minst av allt förstår jag äventyrliga förhållningssätt till naturen (och då tänker jag på äventyrlighet som en specifik inställning): att bevisa sitt mod genom våghalsiga exkursioner. Utifrån min egen bakgrund riskerar jag dock att se äventyrlighet också där den egentligen inte finns: att det som för mig ter sig som ett enormt äventyr för någon annan är något helt annat, en lugn semester i naturen t.ex.
Men anyway: äventyrlighet som inställning. Filmen 127 hours var extremt enerverande att se: en machobrat studsar omkring bland berg medan han förgyller upplevelsen genom diverse tekniska rackerier. Några tjejer hinner han imponera på med sina stunts. Så sker en liten olyckshändelse och denna omnipotenta varelse är fastkilad mellan en bergsvägg och en sten. Filmen tar nog fasta på gossens naiva inställning till sin exkursion men samtidigt dras vi så mycket in i hans överlevnadsstrategier att just denna dimension av filmen - som i bästa fall kunde ha varit en kritik mot något slags underhållningsperspektiv på naturupplevelser, där ens liv tycks betyda noll, där upplevelsen är allt - dränktes i idel suspense moments. Av liknande skäl blev jag rätt så irriterad på Into the wild, mitt i naturen, bort från civilisationen, en ung man som "vågar", ja vadå? En ung man som är trött på relationer: istället för att skildras som grymt självbedragande (även om det var vissa spänningar som nog kom fram) fanns det ett drag i filmen att romantisera hans frihetssträvanden. Oj så fint i naturen minus människor. Jag försöker komma på mera sympatiska, och mindre machoiga skildringar av att vara ute i naturen: Ulla-Lena Lundbergs bok Sibirien kunde vara ett exempel - ja vad finns det för annat? Intressant nog blev jag inte rabiat av den hyperromantiska Farväl Falkenberg, utan tyckte att det var en helt vacker skildring av naturen som tillflyktsort och andningshål.
(Det måste vara en rejäl utmaning för seriösa regissörer att skildra naturen ur ett skönhetsperspektiv, att få skönhet att träda fram på ett slående sätt: den "vackra" naturen har blivit en kliché, turism, ölreklam - lilla kärnfamiljen på underbara små äventyr.)
Jag är en parodi på den naturalienerade människan (vad skulle Rousseau säga?): rör jag mig från vägar och stigar går jag direkt till drumlandets och famlandets rike: handfallen. Aj, en gren i ögat. Vifta myggor. En fluga i käften, usch. Fan också det vattenhålet såg jag inte. Att hasa nerför ett berg - med bakdelen först. Att bli ofrivilligt intim med en enbuske. Jag är usel på att avgöra höjdskillnader, att ha fantasi nog att navigera bland alternativa rutter, att hitta tillbaka. Helt enkelt: jag är en bekvämlig typ som skulle dö efter någon dag i skogen. Ute i skog och mark är jag faktiskt i mitt sämsta element, speciellt i sällskap med seende människor som jag får hasa efter enligt bästsämsta förmåga. I urbana miljöer tänker jag på vad det är att se dåligt endast i undantagsfall (som när jag hälsar på en människa jag inte känner); i träsk och mark tänker jag på det hela tiden, och så blir jag trött på den här självmedvetenheten. Naturen är full av oförutsägbarhet, faror och vardagligt jävelskap som kvistar i ögat och vatten i skon. Det är: främmande. Och emellanåt kan jag tycka att det är något problematiskt här, oberoende hur dåligt jag ser osv; en trist inställning. En syn för gudar: Lindman i scoutbutiken; Lindman köper skitfula och skitdyra hikingdojor för sina gentlemannautfärder; Lindman spatserar tveksamt fram och tillbaka mellan neongröna och pissgula gore-texskor; försäljaren kommer med fackmässig information; Lindman tänker att de här skorna kan gås in bara i mörkrets skydd här i urbana trakter; nu står skorna i hallen och glor på mig varje gång jag kommer hem.
Men det är klart: den här fumligheten ser man mera sällan på film. Tyvärr. Ett av de få exemplen jag kommer på är Grizzly bear, Herzogs helt underbara film om en björnvän och excentriker. Herzog vill dock säga något om naturen i sig. För Herzog är naturen rå och otämjbar. Naturen är inte gullig, charmig och romantisk (eller användbar) utan den kommer att käka upp dig och riva dig i stycken.
Du och jag, Werner.
(Men det är naturligtvis så att börjar man betona naturens råhet och våldsamhet osv är man genast ute på skumma vatten: det blir lätt en inverterad form av romantik, ett slags exotik - vad jag säger här är att jag har lätt att i misstag hamna in på ett sånt exotiserande - kanske borde jag göra en film om slöfockar i naturen för att påminna mig om en mycket icke-exotisk form av natur, som är just den där myggsvärmen, skoskav, trötthet.)
4 comments:
Apropå Kant och Herzog så tycker jag att de romantiserar naturen på ungefär samma sätt. Det natur-sublima är det stora, grymma, maktfyllda. För Herzog är naturen "death and fornication". (Jag kan höra honom säga det där, med sin tyska brytning. Det hör till en av hans storheter, att han inte är rädd för att bli en parodi på sig själv.) Så nog är de romantiker så det förslår, de där.
Annars är det kul att det enligt Kant bara verkar finnas en sak som är vackert, och det är inte konst utan blommor. Medan den sublime Kant är en suspekt typ, tycker jag att han här verkar mer sympatisk.
Men för att komma till saken har jag svårt att förklara varför jag har svårt att förstå varför naturen är farlig. (von Triers Anti-Christ är kanske det bästa exemplet på det där, jag förstod den inte alls, och då brukar jag annars oftast gilla hans filmer.) Klart att det kan ske olyckor om man tar risker, men varför skulle man det?
Jo exakt - jag tror som du att Herzogs perspektiv är minst lika romantiserande, fast han skulle nog inte gå med på det själv.
Helt klart sympatiskt om Kant och blommorna! Han har sina stunder, gamle Kant.
Själv är väl det drag jag lockas av (och som jag redan sa tror jag det finns idel suspekta dimensioner i det) i Twin Peaks ett slags annat begrepp om fara än det som har att göra med risker. Och det är väl där man redan är på väg mot den där romantiseringen/exotiserandet. Framför allt säger det här nog mer om mig än om hur man kan förstå natur: jag har i allmänhet lätt för att reagera på en situation som kuslig, natur eller inte. Men den kusligheten har nog knappast något att göra med det som Herzog pratar om, även om exotiserandet/estetiserandet är gemensamt.
(Och här tror jag att det, att ge en förklaring på sin reaktion är rätt beroende på vilken typ av fråga man ställs inför; i mitt eget fall slogs jag av min reaktion som oväntad, att plötsligt se ett mönster, att förhålla mig till denna reaktion.)
Där gick jag i fällan, eller vad man nu ska kalla det. Att tala om risker betyder ju just att man inte tycker det är skrämmande. Så vad jag skrev var väl bara ännu ett uttryck för att den där känslan inte faller mig in.
Om jag ska nämna något som jag verkligen tycker är plågsamt att se på film, så där så att jag vill blunda eller titta bort, är det bästa exemplet den film där Victoria och Daniels kommande bröllop kungjordes. Och även för mig själv har jag svårt att beskriva varför jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt att se sådant; det har något att göra med människor som halvt omedvetet förnedrar sig själva, men även det är en rätt vag beskrivning.
Om Daniel & Victoria: jag har inte den minsta svårighet att förstå vad du menar. Det är plågsamt. Dock tror jag vissa människor inte skulle gå med på beskrivningen "att förnedra sig" men själv tänker jag att den träffar mitt i prick - men det hänger ju just på en reaktion på det hela snarare än kanske primärt en rent intellektuell beskrivning. Typ som att folk som tycker det är jobbigt att någon berättar en pinsam vits står inför en ganska annorlunda situation än den som tycker vitsen är rolig.
Post a Comment